RÅ 1995 not 348

Not 348. Överklagande av Smedjebackens kommun ang. tillstånd att använda övervakningskamera. - Kommunen ansökte om tillstånd att använda en kamera för övervakning av en busstationsbyggnad med väntsal och toaletter vid Torggatan i Smedjebacken. -Länsstyrelsen i Kopparbergs län (1993-02-18) avslog ansökningen med följande motivering: Enligt 5 § lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. får tillstånd meddelas endast om sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt. Under nämnda förutsättning skall tillstånd meddelas, om - såvitt nu är ifråga - den information som kan förmedlas genom kameran kan antas vara av ringa betydelse för den enskildes personliga integritet med hänsyn till den utrustning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter. - I andra fall än som ovan angetts skall tillstånd meddelas bara om intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges företräde framför intresset att värna enskildas personliga integritet. - Visserligen är uppgifterna i de handlingar, som länsstyrelsen har att grunda sin bedömning på, delvis ofullständiga. Länsstyrelsen anser sig ändock kunna konstatera, att en övervakning av allmänhetens in- och utpassering till busstationen med väntsal och toaletter, genom kamera riktad mot busstationens ytterdörr, inte kan betraktas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet. - Även om kommunens intresse att få använda övervakningskamera för det avsedda ändamålet mycket väl kan vara befogat och - måhända - intresset inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt, så krävs således för tillstånd - vilket framgår av ovan återgivet lagrum - att intresset för att tillgodose ändamålet ifråga är så starkt, att det skall ges företräde framför intresset att värna om enskildas personliga integritet. Eftersom sistnämnda förutsättning inte föreligger, kan tillstånd inte medges. - I överklagande vidhöll kommunen sin ansökan. - Kammarrätten i Sundsvall (1993-04-23, Lindeberg, Kareld, Grip): Enligt 5 § första stycket lagen om övervakningskameror m.m. fordras för tillstånd att använda en övervakningskamera att sökanden kan anses ha ett befogat intresse av att få använda övervakningskameran och detta intresse inte lika väl kan tillgodoses på något annat sätt. - Om dessa förutsättningar är uppfyllda skall enligt andra stycket samma lagrum tillstånd meddelas om den information som kan förmedlas genom kameran kan antas vara av ringa intresse för enskilda personers integritet med hänsyn till den utrustning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter. I andra fall än som avses i andra stycket skall enligt paragrafens tredje stycke tillstånd meddelas bara om intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga integritet. - Kammarrätten gör följande bedömning. Ansökan gäller tillstånd till övervakning av entren till en busstationsbyggnad med kamera som är placerad framför entren på motsatt sida av den gata som löper förbi stationsbyggnaden. Tillstånd för att få använda den aktuella kameran krävs därför enligt 4 § lagen om övervakningskameror m.m. Vad kommunen anfört i målet ger visserligen vid handen att kommunen får anses ha visst fog för att använda övervakningskamera enligt ansökan. Kommunen har emellertid inte uppgett någon omständighet som utvisar att intresset av att övervaka den ifrågavarande entren i sammanhanget inte lika väl kan tillgodoses på annat sätt än genom att använda övervakningskamera. Förutsättningarna för tillstånd i 5 § första stycket lagen om övervakningskameror är därmed inte uppfyllda. Kommunens talan kan därför inte bifallas. - Kammarrätten lämnar överklagandet utan bifall. - Kommunen fullföljde sin talan. Till stöd för denna anfördes i huvudsak följande. Den aktuella väntsalen hade sedan färdigställandet vandaliserats vid 19 tillfällen till en kostnad för kommunen som översteg produktionskostnaden för byggnaden, ca 500 000 kr. Kommunen hade försökt att på olika sätt försvåra vandaliseringen, bl.a. genom installering av automatisk dörrstängning kl. 22.00-06.00 samt uppsättande av rostfria sanitetsprodukter och förstärkta dörrar, men skadegörelsen hade inte minskat. Vandaliseringen tog sig sådana uttryck, bl.a. genom förstörda elledningar, att fara kunde uppkomma för dem som vistades i väntsalen. Avsikten var att placera övervakningskameran inomhus i polisstationen och att noggrant utmärka att platsen var bevakad. Önskemålet att använda övervakningskamera hade föranletts av att manuell bevakning av väntsalen inte var praktiskt genomförbar utanför ordinarie kontorstid och att polisstationen var bemannad endast vardagar och under dagtid. Kameran avsågs vara kopplad till företaget Fundias ständigt bemannade port, till vilken kommunen hade ytterligare larmfunktioner kopplade. Byggnadens utformning medgav inte att något alternativ till automatisk bevakning användes. Busstrafiken var mycket sparsam under kvällar och helger. Antalet väntande bussresenärer, vilka kunde ge en naturlig bevakning, var därmed ringa. - I yttrande anförde Justitiekanslern bl.a. följande. Av inhämtade uppgifter framgick att väntsalen var inglasad och att en kamera som riktades mot väntsalens dörr kom att medge övervakning inne i väntsalen medan däremot toalettdörren inte kom att övervakas. Om övervakningen anordnades på ett sådant sätt att endast en allmän överblick skedde och att inget område utanför väntsalen övervakades, kunde det antas att den information som förmedlades genom kameran var av ringa betydelse för enskilds personliga integritet. Under denna förutsättning borde tillstånd kunna meddelas. - Regeringsrätten (1995-11-16, Brink, Berglöf, Swartling, Baekkevold): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av vad kommunen numera har anfört framgår att de villkor som anges i 5 § första stycket lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. är uppfyllda. Vid sådant förhållande - och eftersom det i förevarande fall inte är fråga om tillstånd att behandla eller bevara upptagna bilder - gäller enligt andra stycket i samma paragraf att tillstånd skall meddelas, om den information som kan förmedlas genom kameran kan antas vara av ringa betydelse för enskildas personliga integritet med hänsyn till den utrustning som skall användas, det område som skall övervakas och övriga omständigheter. Skulle informationen däremot vara av större betydelse för den personliga integriteten än som anges i andra stycket, gäller enligt tredje stycket i paragrafen att tillstånd skall meddelas bara om intresset av att tillgodose det avsedda ändamålet med övervakningen är så starkt att det skall ges företräde framför intresset av att värna enskildas personliga integritet. - I förarbetena till paragrafen ges exempel på fall, där risken för integritetsintrång i allmänhet får antas vara så begränsad att kravet på tillstånd enligt andra stycket är uppfyllt, samt också på fall där riskbedömningen är den motsatta. Affärslokaler inom detaljhandeln liksom bank- och postlokaler sägs höra till den kategori som är avsedd att falla under andra stycket, varvid dock förutsätts att utrustningen endast medger en allmän övervakning och inte tillåter närbilder eller annan mera närgången granskning. Detsamma sägs gälla områden i anslutning till allmänna kommunikationsmedel, t.ex. väntsalar, biljetthallar och perronger. Områden som används för allmän trafik, t.ex. gator och allmänna vägar, avses däremot falla utanför andra stycket (prop. 1989/90:119 s. 47). - Mot bakgrund av dessa uttalanden finner Regeringsrätten i nära anslutning till Justitiekanslerns uppfattning att kravet i 5 § andra stycket på ringa integritetsintrång bör kunna anses uppfyllt i förevarande fall om övervakningen av väntsalen och dess entre anordnas på ett sådant sätt att kameran ger endast en allmän överblick och således inga närbilder. Skulle däremot dessa förutsättningar brista, kan kravet i andra stycket inte anses uppfyllt. Vad kommunen anfört i målet innefattar inte tillräckliga skäl för att meddela tillstånd enligt tredje stycket. Målet bör visas åter till länsstyrelsen, som har att med beaktande av 10 § nämnda lag meddela tillstånd på de villkor som föranleds av det som här sagts. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten upphäver kammarrättens och länsstyrelsens avgöranden och visar målet åter till länsstyrelsen för ny behandling i enlighet med det ovan sagda. (fd III 1995-10-18, Karlsson)

*REGI

*INST