RÅ 1995:17

Vägverket beslöt den 29 april 1993 att fastställa arbetsplan för väg E6, Malmö-Göteborg, på delen Fastorp-Heberg, Falkenbergs och Halmstads kommuner.

B.B. m.fl. överklagade beslutet.

Regeringen (Kommunikationsdepartementet, 1994-02-24) avslog samtliga överklaganden som tagits upp till prövning, däribland B.B:s överklagande.

I ansökan till Regeringsrätten om rättsprövning yrkade B.B. att Regeringsrätten skulle upphäva regeringens beslut och återförvisa ärendet till regeringen för ny handläggning. B.B. yrkade även muntlig förhandling i Regeringsrätten.

Regeringsrätten (1995-05-30, Tottie, Bouvin, Sjöberg, Baekkevold, Lindstam), som höll muntlig förhandling, yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. I rättsprövningsärendet finns ingen motpart till B.B. Regeringsrätten har ändå kallat Vägverket till den muntliga förhandlingen. Verket har uppgett sig vara förhindrat att inställa sig. Regeringsrätten anser sig emellertid, med hänsyn till de inlagor som verket ingivit, ändock kunna avgöra ärendet.

Av 1 § lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut framgår att Regeringsrätten kan pröva om ett regeringsavgörande i ett förvaltningsärende strider mot någon rättsregel på det sätt som sökanden angivit eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet. Rättsprövning innefattar, förutom ren lagtolkning, även sådana frågor som faktabedömning och bevisvärdering samt frågor om beslutet strider mot kraven på saklighet, opartiskhet och allas likhet inför lagen. Prövningen omfattar också fel i förfarandet som kan ha påverkat utgången i ärendet. Om de tillämpade rättsreglerna är utformade så att myndigheten har en viss handlingsfrihet vid sitt beslutsfattande omfattar rättsprövningen frågan om beslutet ryms inom handlingsfriheten. Det är däremot inte avsett att rättsprövning skall avse politiska lämplighetsfrågor i egentlig mening (prop. 1987/88 s. 23-25 och s. 234).

Enligt artikel 1 första stycket i tilläggsprotokoll 1 till Europakonventionen får ingen berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag.

Ianspråktagande av mark enligt väglagen sker i det allmännas intresse. Förutsättningarna för ianspråktagande av mark finns angivna i väglagen bl.a. i bestämmelserna om vägrätt och ersättning. Beslutet i arbetsplaneärendet står därför inte i strid med artikel 1 första stycket i tilläggsprotokoll 1. Inte heller strider det mot andra bestämmelser i konventionen.

Följande författningsbestämmelser är av intresse i rättsprövningsärendet.

Enligt 13 § väglagen skall vid byggande av väg tillses, att vägen får ett sådant läge och utförande att ändamålet med vägen vinnes med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. I 15 § föreskrivs att i en arbetsplan skall ingå en miljökonsekvensbeskrivning och att denna skall innehålla en redovisning av de väntade miljöeffekterna samt förslag till erforderliga skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som behövs för att förebygga störningar eller andra olägenheter från trafiken. Enligt 16 § skall vid utarbetande av en arbetsplan samråd i fråga om vägens sträckning och vägförslagets utformning ske med berörda fastighetsägare och myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken. I 26 och 31 §§ vägkungörelsen finns ytterligare bestämmelser om arbetsplan.

För miljöfarlig verksamhet skall enligt 4 § miljöskyddslagen (1969:387) väljas sådan plats att ändamålet kan vinnas med minsta intrång och olägenhet utan oskälig kostnad. Enligt 6 § samma lag får miljöfarlig verksamhet i vissa fall inte utövas utan tillståndsprövning men i lagrummets tredje stycke sägs att dessa bestämmelser inte hindrar att sådan väg, vars anläggande prövas i särskild ordning, används för avsett ändamål.

Lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. innehåller i 2 kap. grundläggande hushållningsbestämmelser till skydd för mark- och vattenområden med hänsyn till områdenas betydelse för utnyttjande, t.ex. för kommunikationer. Om ett område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, skall enligt 10 § företräde ges åt det eller de ändamål som pa lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet eller den fysiska miljön i övrigt. I lagens 5 kap. har intagits bestämmelser om miliökonsekvensbeskrivningar i överensstämmelse med Esbokonventionen.

Såvitt handlingarna utvisar faller de överväganden som Vägverket redovisat och som regeringen bedömt i sitt beslut inom ramen för den handlingsfrihet som lagstiftningen enligt de angivna bestämmelserna ger den beslutande myndigheten. Vägföretagets tillåtlighet enligt miljöskyddslagen kräver inte tillståndsprövning i koncessionsnämnden för miljöskydd, och det har inte visats att Vägverkets prövning i fastställelsebeslutet strider mot miljöskyddslagens eller naturresurslagens bestämmelser. Handlingarna i ärendet ger inte stöd för att myndigheterna felbedömt de fakta som legat till grund för beslutet eller att utredningen varit ofullständig. Skäl att inhämta ytterligare utredning från Vägverket föreligger inte.

B.B. har även framfört invändningar mot den formella handläggningen av ärendet hos Vägverket och regeringen. Regeringsrätten finner med beaktande av handlingarnas innehåll inte visat att det vid den formella hanteringen av ärendet förekommit något fel som kan antas ha haft betydelse för utgången av Vägverkets eller regeringens prövning.

På grund av det anförda finner Regeringsrätten inte att regeringens beslut strider mot åberopad lagstiftning på det sätt som sökanden angivit. Det framgår inte heller i övrigt klart av omständigheterna i ärendet att beslutet på annat sätt strider mot någon rättsregel. Beslutet skall således stå fast.

Vid den muntliga förhandlingen i Regeringsrätten yrkade B.B. för egen del ersättning av allmänna medel för sin inställelse med 935 kr för resa och 60 kr i traktamente. Vidare yrkade han, i anledning av att han var rullstolsburen, motsvarande ersättning för sin hustru I.B., som ledsagat honom till förhandlingen, med 727 kr för resa och 60 kr i traktamente.

Enligt 15 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får enskild part som inställt sig till muntlig förhandling vid förvaltningsdomstol tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att han skäligen bör ersättas för sin inställelse. Parten har således ingen absolut rätt till ersättning utan domstolen får i varje särskilt fall avgöra frågan efter en skälighetsbedömning.

I detta ärende är det B.B. som begärt muntlig förhandling i Regeringsrätten. Mot bakgrund av den praxis som utbildats av Europadomstolen har Regeringsrätten bifallit framställningen. Vid förhandlingen har utredningen i ärendet emellertid inte tillförts något nytt av betydelse. Vid sådant förhållande saknas skäl att tillerkänna B.B. ersättning av allmänna medel för inställelsekostnader i rättsprövningsärendet.

Regeringsrätten erinrar om att part i vissa fall kan av den som tar i anspråk mark tillerkännas ersättning för kostnader i ett rättsprövningsärende (se Högsta domstolens dom i NJA 1992 s. 854).