RÅ 1997 not 106

Not 106. Överklagande av Bertil A. och Ann-Charlotte A. ang. allmän fastighetstaxering 1990. - Fastighetstaxeringsnämnden bestämde taxeringsvärdet för taxeringsenheten Grönhult 6:7 (senare Hörröd 31:2), Hörröds församling, Kristianstads kommun, till 161 000 kr, varav markvärde 82 000 kr och byggnadsvärde 79 000 kr. Tomtmarken, som utgjorde en värderingsenhet, hade därvid indelats i belägenhetsklass 1. Strand, och markvärdet motsvarade det ojusterade riktvärdet för värderingsenheten. Sedan Bertil A. och Ann-Charlotte A. överklagat nämndens beslut och yrkat att tomtmarken skulle indelas i belägenhetsklass 3, tillstyrkte taxeringsintendenten, som vidhöll att belägenhetsklass 1 skulle tillämpas, att markvärdet efter justering med 45 000 kr för säregna förhållanden skulle bestämmas till 37 000 kr. Beloppet, som svarade mot riktvärdet för tomtmarken vid tillämpning av belägenhetsklass 3, godtogs av Bertil A. och Ann-Charlotte A. -Länsrätten i Kristianstads län (1992-06-18, ordf. Landoff): Länsrätten finner syn och muntlig förhandling obehövlig. - Värderingsenhet hänförs till belägenhetsklass l strand, om byggnadsplatsen på värderingsenheten ligger mindre än 75 meter från hav, insjö eller vattendrag. Går värderingsenheten inte fram till strandlinjen hänförs enheten till klass l endast om det mellanliggande området utgörs av naturmark, som inte används för bebyggelse, bilpark eller gångväg. För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag. Strandskyddet omfattar land- och vattenområden intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). - Av handlingarna i målet framgår att området kring vattendraget är strandskyddat. Skäl att frångå fastighetstaxeringsnämndens beslut att åsätta tomten belägenhetsklass l strand föreligger inte. Länsrätten finner att markvärdet bör nedsättas till 37 000 kr på grund av litet vattendrag i likhet med skattemyndighetens förslag. - Bertil A. och Ann-Charlotte A överklagade och yrkade att fastigheten inte skulle åsättas belägenhetsklass 1, Strand, utan hänföras till belägenhetsklass 3, Ej strand eller strandnära. De anförde i huvudsak följande. Frågan om strand finns eller ej skulle avgöras utan direkt koppling till naturvårdslagen eftersom strandbegreppet kunde ha annan innebörd i annan lag. Den skulle således avgöras med hänsyn till de intensioner som uttalas i förarbetena till fastighetstaxeringslagen. Enligt dessa skulle värdehöjande faktorer, t.ex. strand, slå igenom när det gällde taxeringsvärdet. Någon definition av begreppet strand fanns dock inte i förarbetena. Skattemyndigheten hade konstaterat att bäcken inte hade någon värdehöjande inverkan på fastighetsvärdet. Det föreföll därför som om skattemyndigheten talade emot sig själv när det samtidigt hävdades att fastigheten skulle betecknas som strandtomt. Att tala om en strand när frågan gällde en bäck som sommartid var cirka en meter bred och med en vattennivå som ibland var endast en knapp decimeter föreföll absurt. Man torde kunna utgå från antagandet, att fastighetskommittén hade utgått från vad som i vanligt språkbruk betecknas som strand, nämligen havets och sjöars landgräns samt marken längs älvar och möjligheten större åar. - Kammarrätten i Göteborg (1994-07-07, Rispe, Nordberg, Enhörning, särskilda ledamöterna Kristoffersson och Ståhl-Samuelsson skiljaktiga) höll muntlig förhandling och syn i målet samt anförde: Enligt Riksskatteverkets föreskrifter i Handbok för fastighetstaxering av småhus, skall värderingsenhet hänföras till strand, om byggnadsplatsen på värderingsenheten ligger mindre än 75 meter från hav, insjö eller vattendrag. Dessa föreskrifter är bindande för kammarrätten. - Riksskatteverket har i ovan nämnda handbok utfärdat följande rekommendationer. I fråga om vad som ska anses vara hav, insjö eller vattendrag bör inom område som ligger utanför detaljplan vad som sägs i 15 § första stycket naturvårdslagen (1964:822) äga motsvarande tillämpning. Denna regels tillämpningsområden är normalt angivna på kartor hos länsstyrelsens planenhet eller motsvarande. Inom plan bör en motsvarande bedömning ske oavsett om strandskydd föreligger eller ej. Fastigheten gränsar mot Gaddarödsån och byggnadsplatsen på fastigheten ligger mindre än 75 m från ån. Enligt i målet åberopade handlingar har Länsstyrelsen i Kristianstads län ansett att bestämmelserna om strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag i 15 § naturvårdslagen är tillämpliga vid Gaddarödsån. Länsstyrelsen och regeringen (Miljö- och naturresursdepartementet) har avslagit fastighetsägarnas ansökan om dispens från strandskyddsbestämmelserna på fastigheten. - Kammarrätten finner att Gaddarödsån i fastighetstaxeringshänseende får anses utgöra vattendrag både enligt Riksskatteverkets föreskrifter och rekommendationer. Beslutet att åsätta tomten belägenhetsklass 1, strand, är därför riktigt. - Kammarrätten avslår överklagandet. - Bertil A. och Ann-Charlotte A. överklagade och vidhöll yrkandet att tomtmarken på fastigheten Hörröd 31:2 vid klassindelning av värdefaktorn speciell belägenhet skulle indelas i belägenhetsklass 3. Ej strand eller strandnära och inte, såsom skett i underinstanserna, i belägenhetsklassen 1. Strand. Som grund för sin talan åberopade Bertil A. och Ann-Charlotte A. att de ville ha fastigheten korrekt klassificerad vid kommande fastighetstaxeringar. - Riksskatteverket (RSV) ansåg i avgivet yttrande att tomtmarken i fråga bort indelas i belägenhetsklass 3 men framhöll vidare att en på så sätt ändrad klassindelning med hänsyn till medgiven justering för säregna förhållanden inte medförde någon ändring av taxeringen. Verket förklarade vidare att skälen för att självständigt överklaga beslutsgrunderna inte framgick klart av besvärsskrivelsen. - Regeringsrätten (1997-05-26, Brink, Wadell, von Bahr, Baekkevold, Eliason): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 12 kap. 3 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152), FTL, skall riktvärden för tomtmark för småhus inom varje värdeområde bestämmas för skilda förhållanden för olika värdefaktorer, däribland, om särskilda skäl föreligger, för värdefaktorn speciell belägenhet. Med speciell belägenhet avses tomtmarkens läge inom värdeområdet t.ex. vid strand. Riktvärdet skall vidare enligt 7 kap. 5 § FTL justeras om det föreligger förhållanden som inte särskilt beaktats vid riktvärdets bestämmande och som påtagligt inverkar på marknadsvärdet, s.k. justering för säregna förhållanden. - Enligt RSV:s vid 1990 års allmänna fastighetstaxering tillämpliga värderingsföreskrifter var värdefaktorn speciell belägenhet indelad i tre belägenhetsklasser: 1. Strand, 2. Strandnära och 3. Ej strand eller strandnära (RSFS 1987:24, ändrad genom RSFS 1989:14). - I överensstämmelse med parternas ställningstaganden bestämde Länsrätten i Kristianstads län taxeringsvärdet till 116 000 kr, varav byggnadsvärde 79 000 kr och markvärde 37 000 kr. Vid beräkningen av markvärdet hade riktvärdet för värderingsenheten avseende tomtmarken bestämts med tillämpning av belägenhetsklass 1. Värderingsenhetens värde hade därefter minskats med 45 000 kr för säregna förhållanden. Hos kammarrätten vidhöll Bertil A. och Ann-Charlotte A. att belägenhetsklassen skulle vara 3. Ej strand. I den överklagande domen fastställde kammarrätten länsrättens dom. - Regeringsrätten gör följande bedömning. - I målet uppkommer fråga om Bertil A. och Ann-Charlotte A. har rätt att överklaga kammarrättens dom. Därvid gäller i första hand att talan mot en förvaltningsdomstols avgörande enligt 33 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får föras av den som avgörandet angår, om det gått honom emot. Talan mot en dom kan i regel föras endast i vad avser domslutet. Ett överklagande som enbart avser domskälen kan alltså normalt inte tas upp till prövning. - Fastighetstaxeringsprocessen var vid 1990 års allmänna fastighetstaxering i princip en beloppsprocess vid vilken ramarna för taxeringen var, såvitt i målet är i fråga, det av länsrätten åsatta taxeringsvärdet samt delvärdena byggnadsvärde och markvärde. Bertil A. och Ann-Charlotte A. har godtagit den av länsrätten beloppsmässigt bestämda taxeringen i nu angivna avseenden. Deras yrkande innebär sålunda att en beloppsmässigt oförändrad taxering skall grundas på en tillämpning av belägenhetsklassen 3. Ej strand i stället för den medgivna justeringen för säregna förhållanden. Av detta följer att deras talan mot domen kan prövas bara om en sådan undantagssituation föreligger att domskälen som sådana har självständig betydelse i rättsligt hänseende. En sådan undantagssituation kan emellertid inte anses vara för handen. - Mot bakgrund av det anförda finner Regeringsrätten att varken länsrättens eller kammarrättens dom gått Bertil A. och Ann-Charlotte A. emot. Deras talan hos kammarrätten borde därför ha avvisats. De äger således inte heller föra talan hos Regeringsrätten mot kammarrättens dom. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avvisar överklagandet. (fd II 1996-12-11, Clémentz)

*REGI

*INST