B.S. ansökte hos Patent- och registreringsverket om namnändring till Beachman.

Patent- och registreringsverket, PRV, avslog den 27 april 1993 ansökan med motivering att namnet till sin bildning och stavning hade en sådan språklig form att det inte var lämpligt som efternamn här i landet. B.S. överklagade till Patentbesvärsrätten. Denna domstol fann den 5 november 1993 att hinder inte förelåg mot bifall till ansökningen enligt 12 § 1 namnlagen (1982:670) och visade ärendet åter till PRV.

Patent- och registreringsverket (1994-02-15) biföll ansökan om godkännande av Beachman som nytt efternamn för B.S., trots invändning från E.B. då det i ansökan inte tillkommit några nya omständigheter sedan Patentbesvärsrättens dom i ärendet.

E.B. överklagade och vidhöll att ansökningen skulle avslås.

Patentbesvärsrätten (1995-12-13, Lindqvist, referent Hagström, Bragnum) avslog besvären med följande motivering: Sökanden har i målet anfört bl.a. följande. Ett byte av efternamn enligt ansökan skulle underlätta hans planerade bosättning i USA, i staten Utah, som mormon. Namnet har en internationell klang, vilket är en stor fördel. Ordet beach används mycket i Sverige och vållar inga språkliga svårigheter. Han har under de senaste tio åren allmänt kallats Beachman av vänner och bekanta och också av arbetskamrater på arbetsplatsen. - Invändaren har anfört: Från språkvetenskaplig synpunkt kan ett efternamn som Beachman till bildning, uttal och stavning inte anses vara lämpligt som nybildat svenskt efternamn. Visserligen talas i förarbetena till 1982 års lag (Nya namnregler, SOU 1979:25 s. 126, 168) om "en viss uppmjukning" och "en viss mildring" av 1963 års lags bestämmelse att nybildade namn skulle stämma överens med "inhemskt språkbruk". Regeringen upprepar denna motivering i en lagrådsremiss (Regeringens proposition 1981/82:156 s. 59): "Det måste anses vara av värde att lagtexten ger utrymme för en utveckling mot större internationalisering av namnskicket inom ramen för vad som kan vara godtagbart för svenska förhållanden." Men av lagutskottets betänkande (1981/82:41 s. 26) framgår att den nya lagen inte syftar till någon radikal förändring utan snarast bara till en lätt modifikation i bedömningen av nybildade namn: "Bestämmelsen motsvarar i stort sett gällande bestämmelser i 1963 års namnlag." Senare kommer även samma inställning till uttryck i ett betänkande från lagutskottet 1990/91:28 s. 8, där man klart åberopar gängse inhemskt efternamnsskick som mönster för nybildade efternamn. En helt annan tolkning av kravet på nybildade efternamns struktur visar Patentbesvärsrätten i sin dom 1993-11-05. Här framkommer en tolerans mot namn med främmande klang som går långt utöver vad som kan utläsas ur förarbetena till 1982 års lag och av lagutskottets betänkande 1990/91.

Patentbesvärsrätten gör följande överväganden. Enligt 12 § p. 1 namnlagen får som nybildat efternamn inte godkännas namn som till bildning, uttal eller stavning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet. Bestämmelsen innebär en uppmjukning av tidigare reglering. Enligt 1963 års namnlag ställdes nämligen krav på att det nybildade namnet i nyssnämnda avseende skulle överensstämma med inhemskt språkbruk - sistnämnda uttryck syftade förutom på den svensktalande befolkningen på de samiska och finskspråkiga folkgrupperna. Med den gällande namnlagen medges både en anpassning av utländska namn för användning i Sverige och av svenska medborgares namn för användning utomlands. Det har, enligt namnlagens förarbeten, ansetts vara av värde att lagtexten ger utrymme för en utveckling mot större internationalisering av namnskicket inom ramen för vad som kan vara godtagbart för svenska förhållanden. - Sökanden har som grund för sin önskan att få byta sitt efternamn anfört bl.a. att det är internationellt lätt att uttala och lämpligt för honom. Skäl av detta slag torde få anses jämförliga med dem som föranleder de ovannämnda önskemålen om försvenskning av utländska namn respektive internationalisering av svenska. - Beachman är ett nybildat namn, och frågan är alltså om hinder mot bifall till ansökningen möter på grund av att namnet har en sådan språklig form att det inte skulle vara lämpligt som efternamn här i landet. Vid denna bedömning bör till att börja med beaktas att utländska namn i århundraden införlivats med det svenska namnförrådet genom att deras bärare flyttat in från, för att nämna några exempel, Sveriges tyska och baltiska besittningar, från de vallonska delarna av nuvarande Belgien, och från Frankrike och Skottland. Många av dessa namn är numera kända svenska namn och vållar, trots att de kan ha behållit sin ursprungliga stavning och i olika mån ett från svenska fonetiska regler avvikande uttal, knappast nämnvärda problem. - Det verkligt stora antalet utländska namn i bruk i Sverige har emellertid kommit genom de sista decenniernas invandring. Benägenheten att byta namn till ett svenskklingande, eller att försvenska namnet, har inte visat sig vara särskilt stor bland de invandrade. Det svenska namnförrådet kommer således att åter utökas väsentligt med namn av annan typ än de ursprungligen svenska. Det förefaller - av flera skäl - inte möjligt att de namn som bärs av dessa befolkningsgrupper, varav de största omfattar flera tiotusental personer, i längden skulle anses som mindre lämpade för bruk här i landet än de förut nämnda, i 1963 års lag som inhemska betraktade, samiska eller finska. Det kan därvid erinras om att den stora arbetskraftsinvandringen bara stod i sin början vid tiden för tillkomsten av denna lagstiftning. - Av det sagda torde framgå att namnskicket, liksom språket i sin helhet, har en betydande förmåga att acceptera och uppta främmande inslag. Att detta sker ligger i linje med de vida möjligheter till eget val av namn som den gällande namnlagen medger, och harmonierar också med den strävan att underlätta tillkomsten av särskiljande efternamn som fanns redan tidigare. - En av anledningarna till att det i den nya namnlagen befanns lämpligt att vidga möjligheten att byta namn var att erfarenheten visat att vad som betecknades som okynnesbyten knappast behövde befaras. Förhållandet är alltjämt detsamma. I de flesta namnmål framstår det som viktigt för sökanden att hans önskan om ett visst byte villfars, och det framkommer ofta att ingående överväganden av personlig art föregått ansökningen. Oavsett om det är praktiska, estetiska, känslomässiga eller andra överväganden som föranleder önskemålet om namnbyte bör hinder möta bara om allmänna eller enskilda intressen skadas av bytet. - Sammanfattningsvis torde följande kunna konstateras. Namn som avviker från de gängse har i lång tid upptagits i det svenska namnförrådet utan större svårighet. Den nuvarande namnlagstiftningen syftar till en långt gående frihet i fråga om namnval. Dessa förhållanden, och den vikt som måste tillmätas den enskildes önskan om byte till ett visst namn, medför att ett nybildat namn inte bör bedömas som olämpligt annat än om det står klart att en användning av namnet av någon särskild anledning skulle vålla en inte obetydlig olägenhet. Att namnet ger intryck att vara av utländskt ursprung, dvs. inte svenskt, finskt eller samiskt, medför alltså inte i och för sig att det kan anses olämpligt. Som sådant bör det bedömas först om det måste antas vålla större olägenhet än de andra namn som, trots t.ex. avvikelser från inhemskt språkbruk i fråga om stavning eller uttal, visat sig godtagbart kunna tjäna sitt syfte i Sverige. - Namnet Beachman kan, mot bakgrund av det anförda, inte anses ha en sådan språklig form att det är olämpligt som efternamn här i landet. Då hinder mot godkännande av ansökningen således inte föreligger skall besvären lämnas utan bifall.

Å.S. ansökte om namnändring till Mortaigne. Namnet härstammade från en vallonsk anfader som invandrade på 1600-talet till Sverige. Namnet dog ut 1707. PRV avslog den 12 oktober 1993 ansökan med motivering att namnet till sin bildning har en sådan språklig form att det inte är lämpligt som efternamn här i landet. Å.S. överklagade till PBR. Denna domstol fann den 20 juli 1994 att hinder inte förelåg mot bifall till ansökningen enligt 12 § p. 1 namnlagen och visade ärendet åter till PRV.

Patent- och registreringsverket (1995-01-31) biföll ansökan om godkännande av Mortaigne som nytt efternamn för Å.S., trots invändning från E.B. med anledning av Patentbesvärsrättens dom.

E.B. överklagade och vidhöll att ansökningen skulle avslås.

Å.S. bestred ändring.

Patentbesvärsrätten (1995-11-28, Lindqvist, Bragnum, referent, Hagström) avslog besvären med följande motivering: Invändaren har som grund för sin besvärstalan vidhållit att namnet Mortaigne har en sådan språklig form att det varken genom bildning, uttal eller stavning kan anses lämpligt som efternamn här i landet. Invändaren har sålunda uppgett att namnet Mortaigne bildningsmässigt inte ansluter till strukturen i svenskt efternamnsskick samt att det råder osäkerhet om namnets uttal och stavning. - Vad invändaren anfört föranleder inte Patentbesvärsrätten att frångå sin tidigare bedömning enligt den i överklagade beslutet angivna domen den 20 juli 1994. Besvären skall därför lämnas utan bifall.