RÅ 1999 not 81
Extraordinära besvär, inkomst- och förmögenhetstaxering
Not 81. Överklagande av Olof L. ang. rätt till besvär i särskild ordning avseende inkomsttaxering 1990. - I besvär i särskild ordning yrkade Olof L. avdrag med 43 509 kr motsvarande hans andel av redovisat underskott i Storkällans Fastighets KB samt anförde i huvudsak följande. Kommanditbolaget ägnade sig åt fastighetsförvaltning. Stockhouse Fastighets AB var komplementär i kommanditbolaget och hade bl.a. att upprätta årsredovisning och deklarationshandlingar. Aktiebolaget försattes emellertid i konkurs i november 1989 och upprättade aldrig några handlingar. Han kunde därför inte i rätt tid redovisa den på honom belöpande andelen av kommanditbolagets resultat. Resultatet hade först nu kunnat fastställas av en extern konsult. - Skattemyndigheten motsatte sig att besvären togs upp till prövning. -Kammarrätten i Jönköping (1997-02-18, Francke, Ekman, Ritseson): En förutsättning för att Olof L:s besvär skall kunna prövas i särskild ordning är att det framstår som ursäktligt att besvären inte har anförts inom den ordinarie besvärstiden, vilken löpte ut den 28 februari 1991. - Olof L. borde före utgången av den ordinarie besvärstiden ha insett att kommanditbolagets resultat skulle berättiga honom till avdrag för underskott och därmed också ha anfört s.k. reservationsbesvär. Det kan inte anses ursäktligt att besvären anförts först efter utgången av den ordinarie besvärstiden. Förutsättningar saknas därför för att pröva Olof L:s besvär i särskild ordning. - Kammarrätten tar inte upp besvären till prövning. - I överklagande yrkade Olof L. att hans besvär i särskild ordning skulle tas upp till prövning och bifallas. Han anförde bl.a. följande. Årsredovisnings- och deklarationshandlingar kunde färdigställas först i juni 1992. Som kommanditdelägare saknade han själv möjlighet att ta del av bolagets förvaltning och att fastställa bolagets resultat. Att han inte hade redovisat andelsinnehavet i deklarationen och att han anfört besvär i särskild ordning berodde således på omständigheter som han inte kunnat råda över. - Riksskatteverket hemställde att Olof L:s besvär i särskild ordning inte skulle tas upp till prövning eftersom det inte kunde anses ursäktligt att han underlåtit att i ordinär ordning bevaka sina intressen. Verket anförde bl.a. följande. Verksamheten i Storkällans Fastighets KB påbörjades år 1989. Komplementären i kommanditbolaget försattes i konkurs den 8 november 1989. Strax härefter försattes kommanditbolaget i likvidation och någon gång före den 27 mars 1990 försattes detta bolag i konkurs. Bl.a. med anledning härav fick kommanditdelägarna inte någon redovisning av resultatet i kommanditbolaget avseende verksamhetsåret 1989. Konkursförvaltningen upplyste dock kommanditdelägarna om att de i sina deklarationer för 1990 års taxering borde göra förbehåll beträffande resultatet i kommanditbolaget. Redan vid tidpunkten för ingivande av 1990 års deklaration borde det således ha stått klart för Olof L. att verksamheten i kommanditbolaget resulterat i ett underskott och han hade dessutom fått rådet att markera detta i sin deklaration. Han syntes emellertid i deklarationen inte på något sätt ha berört andelsinnehavet i kommanditbolaget. Han hade inte heller under taxeringsperioden vänt sig till taxeringsnämnden eller, inom ordinarie tid för överklagande, överklagat åsatt taxering. Som förklaring till denna passivitet hade han angett att han först i juni 1992 fick vetskap om resultatet i kommanditbolaget. Denna omständighet borde emellertid inte ha hindrat honom från att agera. Han kunde således under rådande omständigheter t.ex. ha överklagat reservationsvis till länsrätten och på så sätt ha bevakat sin rätt till dess att utredningen om kommanditbolagets resultat färdigställts. Passiviteten härvidlag kunde, särskilt som Olof L. måste ha varit medveten om att deklarationen var felaktig redan när den ingavs, inte anses ursäktlig. - Regeringsrätten (1999-04-21, Lindstam, Billum, Nilsson, Wennerström) gjorde samma bedömning som kammarrätten och fastställde kammarrättens beslut. (fd II 1999-03-23, H. Lundgren)