RÅ 1999:40
Till skydd mot olyckor med barn har det ansetts erforderligt med särskilda säkerhetsanordningar vid dammar i närheten av ett bostadsområde.
Länsrätten i Skåne län
Polismyndigheten i Malmöhus län förelade enligt beslut den 13 maj 1996 med stöd av 3 kap. 19 § ordningslagen (1993:1617) Svedala kommun att senast den 30 augusti 1996 vidta vissa nödvändiga säkerhetsåtgärder i anslutning till två inom bostadsområdet Erlandsdal belägna dammar. Föreläggandet innebar att det omkring dammarna skulle sättas upp ett minst 0,9 meter högt staket som anslöt till marken på ett sådant sätt att barn inte kunde krypa under. Om det anordnades grind i staketet, borde den förses med säkerhetsbeslag eller annan lämplig anordning som hindrade barn från att öppna grinden. Beslutet gällde omedelbart.
Svedala kommun överklagade föreläggandet och yrkade att länsrätten skulle upphäva polismyndighetens beslut. Som skäl härför åberopades att dammarna var försedda med de säkerhetsanordningar som behövdes enligt 3 kap. 5 § ordningslagen och att det därför saknades anledning att vidtaga ytterligare skyddsåtgärder. Vidare ansåg kommunen att tillräckligt skydd mot olyckor med barn förelåg och anförde bl.a. följande. Dammarna hade utformats med mycket flack slänt och med begränsat vattendjup med hänsyn till säkerhetsaspekter. Det fanns stenbeklädnad med stora stenar för att förhindra att tillträde till dammarna skulle ske och för att påminna om vattenområde. I propositionen till ordningslagen framgick att kravet på säkerhetsanordningar skulle sättas högre än annars för anläggningar som fanns där barn vistades ofta eller brukade vistas utan tillsyn. För Erlandsdalsområdet fanns närlekplatser där de mindre barnen vistades. Dessa lekplatser låg i direkt anslutning till bostäderna och långt ifrån de aktuella dammarna. Storlekplatsen, som låg mellan och närmast de centrala dammarna, var i första hand avsedd för stora barn. För mindre barn krävdes alltid tillsyn eftersom storlekplatsen låg utom synhåll från bostäderna. Erlandsdals förskola hade sin tomt inhägnad liksom alla andra förskolor och vid vistelse utanför tomt skedde detta alltid med ledare. Även gruppboendet för äldre inom Erlandsdalsområdet var inhägnat. Vid bedömning av behovet av säkerhetsanordningar borde även det personliga ansvaret för föräldrar och personal inräknas.
Svedala kommun begärde inhibition av polismyndighetens beslut. Länsrätten avslog enligt beslut den 3 juli 1996 kommunens inhibitionsyrkande.
Domskäl
Länsrätten i Skåne län (1997-06-24, ordförande Hedesten Nordin) yttrade: Enligt 3 kap. 5 § ordningslagen skall brunnar, bassänger och liknande anläggningar vara försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägenhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Anläggningens ägare eller den som till följd av nyttjanderättsavtal eller på någon annan grund är i ägarens ställe ansvarar för att anläggningen är försedd med nödvändiga säkerhetsanordningar. Enligt andra stycket samma paragraf får polismyndigheten i fråga om särskild anläggning besluta om de säkerhetsåtgärder som skall vidtas. - I den proposition (prop. 1992/93:210, s. 278 ff) som låg till grund för ifrågavarande lagstiftning anges bl.a. följande. Att kravet på säkerhetsanordning är beroende på anläggningens belägenhet innebär bl.a. att kravet på anläggningar av viss typ i olika områden i allmänhet skall ställas högre ju mer tättbefolkat området är. När det gäller hänsynen till anläggningens beskaffenhet står det klart att det krävs en annan form av säkerhetsanordning vid en brunn än vid en simbassäng eller prydnadsdamm. Vidare kan det ställas olika säkerhetskrav vid anläggningar av samma slag. Exempelvis blir kravet på en brunn eller bassäng större än annars om anläggningen är särskilt djup. Bedömningen av detta krav påverkas naturligtvis också av om anläggningen är helt eller delvis vattenfylld. Samtidigt som säkerhetskravet är beroende på anläggningens belägenhet och utförande gäller att säkerhetsanordning skall vara utformad så att den ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn. Detta innebär att säkerhetsanordningen i det enskilda fallet skall ge ett betryggande skydd mot barnolycksfall. Kravet på detta skydd kan skifta även för anläggningar av samma typ och bero på omständigheterna i det särskilda fallet, t.ex. var en anläggning är belägen. För anläggningar som finns där barn vistas ofta eller brukar vistas utan tillsyn bör kravet på säkerhetsanordning sättas högre än annars. - Frågan i målet är om de två nu aktuella i Erlandsdalsområdet belägna dammarna i sin nuvarande utformning är försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägenhet och beskaffenhet. - Av utredningen i målet framgår att Erlandsdalsområdet är ett nytt bostadsområde inom Svedala tätort. Bostäderna har byggts ut successivt under 1990-talet. Området är för närvarande i stort sett utbyggt i dess södra del, medan den norra delen inte är utbyggd. Inom området finns sju dammar på kommunal mark. De två i målet aktuella dammarna (nedan kallade stora dammen och östra dammen) är belägna inom Erlandsdalsområdets centrala grönområden. Bostadsbebyggelsen finns söder och väster om stora dammen och söder om östra dammen. Avståndet mellan bostadsbebyggelsen och de nu aktuella dammarna är mellan 26-38 meter. Vidare framgår att det finns en storlekplats belägen mellan stora dammen och östra dammen. Storlekplatsen omfattar en bollplan, en tennisbana och parklek. Storlekplatsen ligger utom synhåll för bostadsbebyggelsen. Förutom storlekplatsen finns kvarterslekplatser som är belägna inom bostadsbebyggelsens gårdar. Dammarna är utförda på så sätt att de har flacka slänter (max. 1:5) som beklätts med fältsten ca 1,5 meter över vattenytan och 0,5 meter under vattenytan. Stenbeklädnaden skall hindra erodering från vågor och nedtrampning. - Med hänsyn till de vattenfyllda dammarnas belägenhet inom bostadsområdets centrala grönområden och till lekplatsens belägenhet mellan de båda dammarna, anser länsrätten att dammarna skall vara försedda med säkerhetsanordning och att kravet på sådan säkerhetsanordning bör ställas högt. Dammarna har i sin nuvarande utformning som säkerhetsanordning för omgivande mark en sluttning och stenbeklädnad med fältsten som markerar att vattenområde finns. Det kan inte uteslutas att det på den lekplats som är belägen i närheten av dammarna vistas barn som inte står under ständig uppsikt och för vilka det ter sig naturligt att utsträcka leken till dammarna. Länsrätten anser att då dammarna med sin sluttning och stenbeklädnad inte hindrar barn från att nå den vattenfyllda anläggningen, ger dessa i sin nuvarande utformning inte ett betryggande skydd mot barnolycksfall. Vid nu angivna förhållanden finner länsrätten att dammarna i Erlandsdalsområdet inte är försedda med de säkerhetsanordningar som enligt 3 kap. 5 § ordningslagen behövs med hänsyn till dammarnas belägenhet och beskaffenhet. Länsrätten ändrar därför inte polismyndighetens beslut, varför överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.
Svedala kommun överklagade och vidhöll i kammarrätten sitt yrkande att polismyndighetens beslut skulle upphävas. Till stöd för sin talan åberopade kommunen det som anförts tidigare samt tillade följande. Under sommaren 1997 anordnades i Staffanstorp bostadsutställningen Bo 97. Inom detta nya bostadsområde hade i parkmark anlagts en damm med samma ekologiska funktion och samma belägenhet och beskaffenhet som dammarna inom Erlandsdalsområdet i Svedala. Mässområdet hade under sommaren haft ca 125 000 besökare och under hösten flyttade hyresgäster och småhusägare in. Dammens utformning i bostadsområdet borde vara väl planerad ur säkerhetssynpunkt eftersom "mässans olika inslag skall ge impulser för vårt dagliga liv men också idéer och visioner inför framtiden".
Polismyndigheten ansåg att kammarrätten skulle avslå överklagandet.
Kammarrätten i Göteborg (1998-01-30, Wileke, Bodin, referent, Aurell) yttrade: Svedala kommun har gjort gällande att dammarnas utformning och belägenhet gör att ytterligare säkerhetsanordningar inte behövts. Kommunen har därvid särskilt pekat på dammarnas placering långt från lekplatserna, dammarnas flacka, stenbelagda slänter och ringa vattendjup samt avståndet till områden där små barn och dementa åldringar vistas. Kommunen har vidare betonat att även om säkerhetsintressena inte underordnats miljöintressena vid utformningen av dammarna utgör dessa ett led i strävandena att uppnå en bättre anpassning till naturen och att upprätthålla vattenbalansen inom varje exploaterat delområde. Detta kräver, enligt kommunen, med nödvändighet ett ändrat beteende hos alla berörda med ökat ansvar för den enskilde i form av tillsyn av små barn och minskade krav på åtgärder av det allmänna. - I 3 kap. 5 § ordningslagen stadgas bl.a. att bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägenhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas. Mot bakgrund av lagens krav på säkerhetsanordningar för sådana dammar varom här är fråga kan kammarrätten, i likhet med polismyndigheten och länsrätten, inte finna annat än att de åtgärder som vidtagits av kommunen i samband med områdets planering och anläggandet av dammarna inte uppfyller dessa krav. Brister i erforderliga säkerhetsanordningar kan inte kompenseras genom kommunens lovvärda syfte att uppnå en bättre anpassning till naturen och övriga miljöhänsyn i kombination med utökat tillsynsansvar för den enskilde. Polismyndigheten har således haft fog för sitt föreläggande. - Kammarrätten avslår överklagandet.
Svedala kommun överklagade och fullföljde sin talan.
Polismyndigheten bestred bifall till överklagandet.
Prövningstillstånd meddelades varvid förordnades att Boverket och Rikspolisstyrelsen skulle avge yttranden i målet.
Boverket anförde bl.a. följande.
Enligt Boverkets bedömning har de två dammarna inom Erlandsdal utformats med tanke på barnens säkerhet. De har flacka stränder och stenar längs stranden som gör det svårare för ett barn att springa rakt ut i vattnet. - Frågan är om detta ger tillräckligt skydd enligt ordningslagen. Boverket är tveksamt till om dessa säkerhetsåtgärder är tillräckliga främst med tanke på dammarnas omedelbara närhet till bostäderna. - Den större av dammarna ligger enligt polisens mätningar bara ca 30 meter från tvåvåningshus och den andra dammen ligger 38 meter från tvåvåningshus. Avståndet mellan husen och dammarna är således kort och terrängförhållandena i övrigt sådana att ett barn i ett obevakat ögonblick på kort tid kan ta sig från husen till vattnet. Att hålla en ständig tillsyn över ett litet barn är praktiskt omöjligt; den vuxnes uppmärksamhet kan t.ex. under ett ögonblick krävas av något annat barn. I omgivningen vistas barn på lekplatser m.m. Nuvarande säkerhetsanordningar vid dammarna är vid dessa omständigheter inte så hindrande eller fördröjande att de enligt Boverkets mening ger ett tillräckligt betryggande skydd mot barnolycksfall. Vid denna bedömning har Boverket även tagit hänsyn till de specifika naturliga förhållandena med en mängd vattensamlingar, som i och för sig talar för att kravet på säkerhetsanordningar kan ställas lägre än annars. - Ett sätt att uppfylla kraven kan vara att sätta upp staket i enlighet med polisens föreläggande. Boverket vill dock framhålla att säkerhetsanordningar enligt ordningslagen inte alltid innebär 0,9 meter högt staket. Det kan få onödigt negativa effekter på miljöutformningen i bostadsområden. Säkerhetsanordningar kan t.ex. vara en eller flera av följande åtgärder
- att göra stränderna flacka med grovt naturgrus eller stora stenar,
- att dammarna fylls ut med stenmaterial till maxdjup 0,2 meter, varvid dammarna behåller sin funktion att ta emot dagvatten,
- att lämpligt staket sätts upp en bit ut i vattnet,
- att lämpligt galler eller nät anbringas över de djupare delarna.
Rikspolisstyrelsen anförde i sitt yttrande sammanfattningsvis att styrelsen delade polismyndighetens bedömning att dammarna skulle vara omgärdade av stängsel. Eftersom kommunen inte hade vidtagit erforderliga säkerhetsåtgärder trots att polismyndigheten påtalat bristerna i säkerhetshänseende hade myndigheten haft fog för sitt beslut.
Regeringsrätten (1999-07-13, Werner, Billum, Eliason, Nilsson) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 5 ? ordningslagen gäller bl.a. att brunnar, bassänger och liknande anläggningar skall vara försedda med de säkerhetsanordningar som behövs med hänsyn till anläggningarnas belägenhet och beskaffenhet. Behovet av att säkerhetsanordningen ger ett tillräckligt skydd mot olyckor med barn skall särskilt beaktas.
Vissa förarbetsuttalanden i anslutning till bestämmelsen har återgivits i länsrättens dom (s. 2).
Enligt 3 kap. 18 ? jämförd med 3 kap. 15 ? plan- och bygglagen (1987:10), PBL, skall beträffande allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader tillses bl.a. att risken för olycksfall begränsas.
Boverket har utfärdat föreskrifter och allmänna råd till PBL (Byggregler BBR 94, BFS 1993:57 med ändringar BFS 1995:17). Avsnitt 8:6 reglerar skydd mot drunkning. Av avsnitt 8:61 Bassäng o.d. som är avsedd för bad eller simning framgår att bassänger o.d. på tomtmark skall utformas med ett tillfredsställande skydd mot barnolycksfall. En plaskdamm eller motsvarande med maximalt 0,2 meter vattendjup behöver dock inte ha särskilt skydd. De allmänna råden till detta avsnitt anger att lämpliga skyddsanordningar för bassänger o.d. som är avsedda för bad eller simning kan t.ex. vara ett minst 0,9 meter högt staket som ansluter till mark på ett sådant sätt att barn inte kan krypa under och som är utfört så att det inte medger klättring. Om det finns grind i staketet, bör den förses med säkerhetsbeslag eller annan lämplig anordning som hindrar barn från att öppna grinden. Av avsnitt 8:62 Annan bassäng, behållare, brunn o.d. framgår att bassänger, behållare o.d. som inte är slutna och där vatten eller annan vätska förvaras, skall utformas med ett tillfredsställande skydd som begränsar risken för personskador till följd av fall i vattnet eller vätskan.
I likhet med underinstanserna finner Regeringsrätten - särskilt med hänsyn till dammarnas djup och närhet till ett bostadsområde - att särskilda säkerhetsanordningar behövs. Polismyndigheten har vid sitt beslut uppenbarligen haft Boverkets allmänna råd såvitt avser bassänger o.d. på tomtmark som förebild och ansett att det för att säkerhetskravet skall vara uppfyllt krävs ett minst 0,9 meter högt staket som ansluter till marken på ett sådant sätt att barn inte kan krypa under. Det är dock i detta fall inte fråga om en simbassäng utan om en damm med flacka stränder och det är inte givet att säkerhetsanordningarna skall vara av samma typ i båda fallen. Såvitt gäller simbassängerna är det främst fråga om att förhindra fall i bassängen; i det nu angivna fallet mera att förhindra att små barn vintertid går ut på isen. Även i det senare fallet torde dock ett staket vara det säkraste sättet att undvika olyckor. Regeringsrätten finner därför inte skäl att frångå underinstansernas bedömning.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten fastställer det slut kammarrättens dom innehåller.