RÅ 2002:22

Länsrätten i Blekinge län

D.M.T. överklagade skattemyndighetens beslut angående hennes inkomsttaxering och yrkade att realisationsvinsten vid försäljningen av hennes bostadsrätt skulle beräknas enligt den s.k. takregel 1 i 26 § 7 mom. första stycket första meningen i den numera upphävda lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och att hon skulle medges avdrag för resor till och från arbetet i enlighet med deklarationen. Hon anförde att hon varit bosatt på bostadsrättsfastigheten även under viss angiven tid, då hon inte varit folkbokförd där, och att hon därmed uppfyllde kravet på bosättning under minst tre av de senaste fem åren.

Länsrätten i Blekinge län (1997-05-22, ordförande von Zweigbergh) avslog överklagandet med motiveringen att D.M.T. inte förmått visa att hon varit bosatt på fastigheten under längre tid än folkbokföringen utvisade.

Kammarrätten i Jönköping

D.M.T. överklagade länsrättens dom och angav i överklagandet att intyg till styrkande av hennes uppgifter skulle insändas separat. I svar på överklagandet anförde skattemyndigheten att myndigheten inte tagit del av åberopat intyg och hemställde att länsrättens dom skulle fastställas. Kammarrätten översände skattemyndighetens svar till D.M.T. som bereddes tillfälle att inom viss tid yttra sig över detsamma.

Kammarrätten i Jönköping (1997-12-19, Alkman, Lihuvudh, referent, Rosén) gjorde samma bedömning som länsrätten och fastställde därför den överklagade domen.

D.M.T. överklagade kammarrättens dom och anförde i huvudsak följande. Hon har under tiden den 1 mars - den 1 oktober 1991 varit bosatt och därmed regelmässigt vistats i sin bostad i Ystad varigenom bosättningskravet enligt den s.k. takregeln är uppfyllt. Bosättningskravet är inte knutet till folkbokföringen utan till den fastighet där hon regelmässigt har vistats. Hon har styrkt sina uppgifter med de intyg, som hon sänt separat till kammarrätten i särskilt kuvert. Intygen synes inte ha varit föremål för prövning i målet, trots att de innefattat åberopad bevisning, som borde ha stor betydelse för målets utgång. Då de inte tycks ha kommit kammarrätten till handa inges ånyo dels kopior av de tidigare till kammarrätten insända originalintygen, dels förnyade intyg av de intygsgivande personerna till styrkande av att intygen tidigare har utfärdats.

Prövningstillstånd meddelades.

Riksskatteverket avstyrkte bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2002-04-30, Ragnemalm, Lavin, Hulgaard, Melin, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Den grundläggande frågan i målet är om kammarrätten gjorde sig skyldig till ett processuellt fel då den avgjorde målet utan att ha tillgång till de åberopade intygen.

I sitt överklagande hos kammarrätten hänvisade D.M.T. vid upprepade tillfällen till intyg, som avsågs styrka där lämnade uppgifter om faktiska förhållanden av betydelse för målets avgörande ("se bif. intyg" resp. "de intyg, som styrker mina yrkanden"), och under sin namnteckning gjorde hon noteringen "Intyg: Insändes separat". Det måste därmed ha stått klart för kammarrätten, att de åberopade intygen för D.M.T. framstod som väsentliga bevismedel för bedömningen av hennes bosättningsförhållanden och hennes rätt till avdrag för resor till och från arbetet.

Det förhållandet att D.M.T. inte begagnat tillfället att kommentera skattemyndighetens påpekande att den "inte tagit del av åberopat intyg" kan inte förstås så att hon frånfallit sin begäran om att intygen skulle beaktas eller att de för henne inte längre hade samma betydelse. Skattemyndighetens svar utgör nämligen endast ett konstaterande av att man faktiskt inte tagit del av något intyg och säger ingenting om anledningen härtill. Det behöver inte nödvändigtvis uppfattas så att intygen inte inkommit till kammarrätten - mot vilket D.M.T. då borde ha reagerat - utan förklaringen kan lika väl vara att kammarrätten varit i besittning av intygen men vid infordrandet av skattemyndighetens svar underlåtit att foga dem till överklagandeskriften; uppfattas skattemyndighetens motivering på sistnämnt sätt ter det sig förklarligt att det inte föranlett någon särskild kommentar från klagandens sida.

Trots att bevisningen angående D.M.T:s bostadsförhållanden varit avgörande för målets utgång - kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning att hon "inte har förmått visa" att hon varit bosatt på den aktuella fastigheten under längre tid än folkbokföringen utvisade - har kammarrätten i den uppkomna situationen underlåtit att underrätta henne om att de åberopade intygen saknades och att bereda henne tillfälle att sända in dem innan målet avgjordes. Regeringsrätten finner att kammarrätten därigenom åsidosatt sitt utredningsansvar enligt 8 § förvaltningsprocesslagen (1971:291). Den överklagade domen skall därför upphävas och målet visas åter till kammarrätten för ny handläggning.