RÅ 2004:46
Fråga om byte av efternamn till en förälders efternamn kan göras genom anmälan enligt 5 § namnlagen (I och II).
I
S.R. ingav den 15 januari 1999 en anmälan till Skattemyndigheten i Stockholm om namnändring från efternamnet R. till efternamnet K. - Skattemyndigheten beslutade den 21 januari 1999 att avslå S.R:s anmälan. Som skäl angavs följande. Skattemyndigheten beslutar om namnändring i de situationer som anges i 1-10 §§namnlagen (1982:670), NL. Den begärda ändringen faller under 11 § NL och skall handläggas av Patent- och registreringsverket.
Länsrätten i Stockholms län
S.R. överklagade och yrkade att hon skulle få byta sitt efternamn till K. Hon yrkade vidare att få byta sitt förnamn till G.
Skattemyndigheten vidhöll sitt beslut.
Länsrätten inhämtade yttrande från Riksskatteverket (RSV) som avstyrkte bifall till överklagandet. Verket anförde bl.a. följande. Av uppgifterna i folkbokföringen framgår att S.R:s far numera är avliden och att han livet igenom, således bl.a. när han ingick äktenskap, bar efternamnet K. Namnet kan då vid tillämpning av 5 § NL anses vara det efternamn fadern senast bar som ogift. Tillämplig bestämmelse i NL är därmed 5 § andra eller tredje stycket, det senare om S.R. redan tidigare har bytt namn enligt 5 §. Av handlingarna i målet framgår att S.R. vid födseln förvärvade efternamnet K. och att hon senare bytte till moderns nya efternamn R. Det bytet kan anses ha skett enligt 5 § NL, jfr 4. övergångsbestämmelserna till NL. Därmed blir det i detta mål fråga om tillämpning av 5 § tredje stycket NL. Byte enligt den bestämmelsen är emellertid inte längre möjligt om personen senare har bytt till en makes efternamn (9 § NL) och detta inte ens om han/hon senare återtagit sitt efternamn som ogift (10 § NL), jfr Olle Höglund: Namnlagen, En kommentar, 2 u., s. 69. S.R. har i sitt äktenskap burit makens namn och kan följaktligen inte byta till faderns efternamn genom anmälan till skattemyndigheten enligt 5 § NL. Hon kan inte heller genom någon annan bestämmelse i NL byta till det önskade efternamnet genom en sådan anmälan. Den möjlighet hon har att få namnbytet till stånd är att ansöka hos Patent- och registreringsverket.
Domskäl
Länsrätten i Stockholms län (1999-11-12, ordförande Löfstedt) yttrade: Enligt 5 § första stycket NL kan den som vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 1 § till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna göra detta genom anmälan till skattemyndigheten. Har föräldern förvärvat sitt namn enligt 9 eller 10 § genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs att maken i detta äktenskap samtycker till namnbytet. I andra stycket anges att genom anmälan till skattemyndigheten kan byte även ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Av tredje stycket framgår att den som har bytt efternamn enligt första eller andra stycket och som vid namnbytet var under 18 år kan genom anmälan till skattemyndigheten byta till ett annat namn som anges i något av dessa stycken. - Av 9 § första stycket NL framgår att de som ingår äktenskap kan välja antingen att ha den enes efternamn som gemensamt efternamn eller att behålla var och en sitt efternamn från tiden närmast före äktenskapet. - Av 10 § andra stycket NL framgår att den som har bytt efternamn enligt första stycket eller enligt 9 § kan under eller efter äktenskapet genom en anmälan till skattemyndigheten byta till det efternamn som han eller hon senast har burit som ogift. - Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. S.R. förvärvade i anslutning till födelsen sin faders efternamn K., vilket även modern förvärvade genom äktenskap den 1 april 1945. Hennes mor gifte om sig och S.R. tog 1956 moderns nya efternamn R. Hon var då under 18 år. Genom äktenskap förvärvade S.R. år 1967 namnet P. 1982 återtog hon R. som sitt efternamn. - Länsrätten gör följande bedömning. - S.R:s yrkande om att ändra sitt förnamn till G. har inte prövats av skattemyndigheten i det överklagade beslutet och kan därför inte prövas av länsrätten. - RSV har i yttrandet till länsrätten som stöd för sin uppfattning åberopat ett uttalande av Olle Höglund i Kommentar till Namnlagen (2 u.) s. 69. Länsrätten - som i och för sig ifrågasätter betydelsen av detta stöd - noterar dock att stöd för RSV:s uppfattning finns i RSV:s Handbok i folkbokföring, kap. 12 s. 12, där det anges följande: "Den som en gång bytt till sin makas/makes namn kan sedan inte byta till förälders efternamn enligt 5 § NL. Detta gäller även för den som återtagit sitt namn som ogift. Personen har då inte förvärvat sitt senaste efternamn enligt 1 eller 5 § NL, vilket är förutsättningen för namnbyte genom anmälan till LOK [lokalt skattekontor]." - Emellertid finns det stöd för motsatt uppfattning. Olle Höglund uttalar på s. 68 i sin kommentar avseende 5 § följande: "Genom att paragrafen enligt det inledningsvis anförda gäller byte från efternamn, som förvärvats vid födseln, kan den som förvärvat efternamn genom äktenskap enligt 9 § inte byta namn enligt 5 §. Men om han sedermera enligt 10 § andra stycket bytt tillbaka till namn som han senast burit som ogift får han byta på nytt enligt förevarande 5 § (prop. s. 95)." I prop. 1981/82:156 s. 95 uttalas att den som har bytt till en makes efternamn och därefter enligt 9 § tredje stycket [numera 10 § andra stycket] har bytt tillbaka till ett namn som tidigare har förvärvats enligt 1 eller 4 § [numera 5 §] bör därefter kunna byta till en förälders namn enligt 4 §. I Karnovs kommentar till NL, fotnot 11, uttalas vidare att den som har bytt till en makes efternamn och därefter enligt 10 § andra stycket har bytt tillbaka till ett namn som han eller hon senast har burit som ogift kan med stöd av 5 § byta till en förälders namn. - S.R. har senast återtagit sitt efternamn som ogift med stöd av 10 § andra stycket NL. Hon vill nu byta till sin faders efternamn. Detta namn måste anses vara ett sådant namn som avses i 5 § andra stycket NL. Att hon tidigare bytt namn enligt 5 § utgör inte något hinder då detta skedde innan S.R. fyllde 18 år. Med stöd av vad som ovan anförts i förarbeten och doktrin anser länsrätten att S.R. har rätt att byta efternamn till K. med stöd av 5 § NL. Överklagandet skall därför bifallas. - Länsrätten avvisar S.R:s yrkande om byte av förnamn. - Länsrätten bifaller överklagandet. - Det ankommer på skattemyndigheten att vidta de åtgärder som föranleds av denna dom.
Kammarrätten i Stockholm
Skattemyndigheten överklagade och yrkade att kammarrätten skulle undanröja länsrättens dom i den del den avsåg byte av efternamn och fastställa skattemyndighetens beslut den 21 januari 1999 i samma fråga. Till stöd för sin talan anförde skattemyndigheten i huvudsak följande. Frågan i målet gäller om den som har bytt till en makes efternamn och sedan återtagit sitt senaste namn som ogift har rätt att därefter byta till en förälders efternamn enligt 5 § NL. Rätt till byte enligt 5 § NL förutsätter enligt lagrummets ordalydelse att det efternamn man bär har förvärvats antingen enligt 1 § NL eller i visst fall genom ett tidigare byte enligt 5 § NL. Detta synes utesluta rätt till byte enligt 5 § NL för den som, efter att ha burit en makes efternamn, återtagit ett namn som ursprungligen förvärvats enligt 1 § NL. I det fallet har ju (åter-)förvärvet av namnet skett enligt 10 § NL. Så har 5 § också tolkats i praxis hos skattemyndigheterna och före den 1 juli 1991 hos pastorsämbetena. - I förarbetena till NL (prop. 1981/82:156 s. 53) uttalar departementschefen att byte enligt den aktuella bestämmelsen inte är möjligt för den som bytt till en makes efternamn och detta inte ens om personen i fråga bytt tillbaka till sitt efternamn som ogift. Längre fram i samma proposition (s. 95) säger sig departementschefen emellertid vilja "lägga till rätta" detta tidigare uttalande. Enligt vad han nu anför bör byte enligt bestämmelsen vara möjligt för den som förvärvat ett efternamn enligt 1 §, sedan bytt till en makes efternamn och därefter återtagit det tidigare efternamnet. Båda de nämnda uttalandena gäller det förslag till namnlag som förelades riksdagen. Vid riksdagsbehandlingen kom emellertid 5 § (4 § enligt förslaget) att ändras på så sätt att i tredje stycket infördes en spärr mot ytterligare byten enligt bestämmelsen för den som fyllt 18 år. Samtidigt infördes i 10 § (9 § enligt förslaget) vissa spärregler mot namnbyten för makar. I det betänkande som riksdagens lagutskott avgav om denna och andra ändringar i förslaget till namnlag (LU 1981/82:41) berördes emellertid inte hur dessa spärregler skulle kunna påverka den bytesrätt som skulle föreligga enligt departementschefens senare uttalande på s. 95 i propositionen. - Som länsrätten påpekar i sin dom innehåller Olle Höglunds kommentar till namnlagen, 2 u. (s. 68 och 69) två kommentarer till 5 § NL som egentligen är motstridiga. Det som sägs på s. 69 och som innebär att det i målet aktuella namnbytet inte bör vara möjligt kvarstår oförändrat sedan första upplagan av Höglunds kommentar från 1985 (s. 72). Det som sägs på s. 68 och som stödjer länsrättens tolkning är däremot en ändring av motsvarande text i första upplagan (s. 70). I den tidigare textversionen uttalade sig Höglund i stället enligt den mening som departementschefen framför i sin första kommentar på s. 53 i propositionen. Den första upplagan av Höglunds kommentar berörde över huvud taget inte det senare tillrättaläggandet på s. 95 och stödde därmed entydigt den praxis som namnmyndigheterna har följt alltsedan lagens tillkomst. - Brit-Marie Ericsson tar däremot i Namnlagen - Namnskick och namnrätt med lagkommentar (s. 106-107) upp det senare av departementschefens båda uttalanden i propositionen. Ericsson anser att den bytesrätt som uttalandet förordar begränsas av den spärregel som infördes i 5 § tredje stycket NL vid riksdagsbehandlingen av departementsförslaget till namnlag. Enligt Ericssons uppfattning skulle den som bytt till en makes namn och därefter återtagit sitt efternamn som ogift kunna på nytt byta efternamn enligt 5 § bara om han eller hon var under 18 år vid återtagandet av namnet som ogift. Med Ericssons tolkning skulle det namnbyte som målet gäller således inte vara möjligt. - Uttalandena i kommentarer och förarbeten ger således utrymme för olika tolkningar av 5 § NL i den fråga som målet gäller. Enligt skattemyndighetens mening talar under sådana förhållanden mycket för att den aktuella bestämmelsens faktiska ordalydelse bör följas, innebärande sålunda att 5 § NL endast kan tillämpas för den som förvärvat sitt nuvarande efternamn med stöd av 1 § eller i visst fall 5 § NL. I vart fall bör paragrafen inte kunna bli tillämplig i det fall personen i fråga fyllt 18 år vid tidpunkten för återförvärvet av namnet som ogift.
S.R. bestred bifall till yrkandet.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2000-06-20, Belfrage, Dinnetz, referent, Heilbrunn) yttrade: Fråga i målet är om den som har bytt till en makes efternamn och sedan återtagit sitt senaste namn som ogift, därefter har rätt att byta till en förälders efternamn enligt 5 § NL. - I motiven till NL (prop. 1981/82:156 s. 95) uttalade departementschefen, i avsikt att göra ett tillrättaläggande av ett tidigare uttalande i lagrådsremissen, att den som bytt till en makes efternamn och därefter enligt förslagets 9 § tredje stycket (motsvarande 10 § NL) har bytt tillbaka till ett namn som tidigare har förvärvats enligt 1 eller 4 § (1 eller 5 § NL) därefter bör kunna byta till en förälders namn enligt 4 § (5 § NL). - Vid riksdagsbehandlingen av propositionen uttalade lagutskottet i den allmänna motiveringen i sitt betänkande (LU 1981/82:41) bl.a. följande. Ytterligare spärrar bör införas i namnlagen såväl i fråga om byte av makars och barns efternamn som när det gäller förändring av förnamn samt att intresset av namnstabilitet bör tillgodoses på ett bättre sätt än i propositionen (s. 11). När det gäller byte till föräldrars efternamn m.m. har något hinder mot att en person byter mellan föräldrarnas efternamn ett obegränsat antal gånger inte ställts upp i propositionen. Övervägande skäl talar för att ett barn som fått ett efternamn vid födseln bör ha möjlighet att senare under livet byta till ett annat efternamn som någon av föräldrarna bär eller senast burit som ogift. Utskottet ställde sig således i princip bakom förslaget i propositionen. - Utskottet ifrågasatte emellertid om inte reglerna i 4 § propositionens förslag gav alltför långtgående möjligheter att byta namn och anförde. När det gäller barn under 18 år kan det i många fall vara befogat att inte ställa upp några hinder mot namnbyte. Saken ställer sig emellertid annorlunda när det är fråga om en person över 18 år som vill byta namn med stöd av de i propositionen föreslagna reglerna i 4 §. Något mer utpräglat behov av möjligheter till upprepade namnbyten kan då inte anses föreligga. - Utskottet pekade på risken för att reglerna kunde missbrukas och anförde. Utskottet delar därför motionärens uppfattning att det bör vara tillräckligt om en person som uppnått 18 års ålder en gång får byta sitt efternamn till något annat namn med anknytning till föräldrarna. Utskottet föreslår därför att 4 § tredje stycket ändras så att den som bytt efternamn enligt lagrummets första eller andra stycke och som vid bytet var under 18 år får byta till ett annat efternamn som anges i dessa stycken. Den föreslagna regleringen innebär att en person som fyllt 18 år och fortfarande bär det efternamn som förvärvats vid födseln vid ett tillfälle kan byta till ett namn som någon av föräldrarna bär eller senast har burit som ogift. Har vederbörande före 18 års ålder bytt till något annat efternamn med anknytning till någon av föräldrarna har han eller hon också möjlighet att som vuxen en gång byta till ett annat sådant efternamn (s. 24-25). Riksdagen följde utskottet (rskr. 1981/82:357). - S.R. har före 18 års ålder bytt till efternamnet R. i samband med att hennes mor gifte om sig. Hon har således enligt 5 § NL rätt att därefter en gång genom anmälan till skattemyndigheten byta till ett annat efternamn som en av föräldrarna burit. - Av departementschefens uttalande i propositionen (s. 95) följer att den som bytt till en makes efternamn och därefter enligt 10 § andra stycket NL bytt tillbaka till ett namn som tidigare burits som ogift och som förvärvats enligt 1 eller 5 § NL inte är förhindrad att byta till ett annat sådant efternamn enligt 5 § NL. Lagutskottet har i princip ställt sig bakom förslaget i denna del. - Med hänsyn till det anförda och till övriga förarbetsuttalanden finner kammarrätten, i likhet med länsrätten, att S.R. har rätt att byta efternamn till K. med stöd av 5 § NL genom anmälan till skattemyndigheten. Överklagandet skall således avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
I överklagande yrkade Skatteverket att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa Skattemyndighetens i Stockholm beslut att avslå S.R:s anmälan om byte av efternamn till K. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Verket har i sin handbok för folkbokföringen ända sedan NL:s tillkomst rekommenderat att 5 § skall tolkas enligt sin ordalydelse, dvs. att anmälan om namnbyte enligt detta lagrum förutsätter att det efternamn som bärs vid anmälan har förvärvats enligt 1 eller 5 §. Anmälan enligt 5 § är därmed inte möjlig för den som förvärvat sitt efternamn enligt 9 eller 10 §. Skattemyndighetens beslut följer således långvarig praxis. Den tolkning av 5 § som kammarrätten gjort med stöd av uttalandet i proposition 1981/82:156 s. 95 synes innebära att byte av efternamn enligt lagrummet är möjligt för den som återtagit sitt efternamn som ogift men däremot inte för den som vid ansökan om byte alltjämt bär en makes namn. I det senare fallet skulle alltså byte enligt 5 § bli möjligt enbart om personen först återtar sitt efternamn som ogift. Det förefaller egendomligt att göra skillnad mellan de två fallen och tvinga den som bär en makes efternamn att så att säga ta omvägen över byte till efternamn som ogift för att möjliggöra byte enligt 5 §.
S.R. förelades att yttra sig men hördes inte av.
Regeringsrätten (2004-02-25, Ragnemalm, Nordborg, Eliason, Hulgaard, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. S.R. erhöll vid födelsen faderns efternamn, K. Härefter har hon, då hon var under 18 år, fått moderns nya efternamn R. Genom äktenskap förvärvade hon efternamnet P. Efter äktenskapsskillnad återtog hon sedermera namnet R. Hon önskar nu genom anmälan åter erhålla namnet K.
I 5 § NL ställs upp vissa förutsättningar för att ett byte till förälders efternamn skall komma till stånd genom anmälan. I första stycket anges således att detta kan göras i fråga om den som vill byta ett efternamn som har förvärvats enligt 1 §, dvs. ett efternamn som har förvärvats vid födelsen, till ett annat efternamn som bärs av någon av föräldrarna. Genom anmälan kan, enligt andra stycket, byte även ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Slutligen får den som bytt efternamn enligt första eller andra stycket och som vid namnbytet var under 18 år genom anmälan byta till ett annat namn som anges i något av dessa stycken.
S.R. erhöll genom äktenskap sin dåvarande makes efternamn (9 § NL) och bytte sedan detta mot det efternamn - R. - som hon senast burit som ogift (10 § andra stycket). Det efternamn som S.R. vill byta mot K. är inte ett efternamn som har förvärvats enligt 1 §, vilket enligt Regeringsrättens mening är en förutsättning för att 5 § första eller andra stycket skall kunna bli tillämpligt. S.R. kan visserligen, då hon var under 18 år, anses ha bytt efternamn enligt 5 § första stycket. Namnet har hon emellertid därefter bytt mot makes efternamn och sedermera återtagit med tillämpning av 10 § andra stycket. Det namn - R. - som hon bär kan därmed inte längre ses som ett sådant efternamn som åsyftas i 5 § tredje stycket.
Sammantaget finner Regeringsrätten att lagstiftningen inte ger utrymme för att genom anmälan byta efternamn på sätt S.R. önskat. Överklagandet skall därför bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Med bifall till överklagandet upphäver Regeringsrätten kammarrättens och länsrättens domar och fastställer skattemyndighetens beslut.
II
Skattemyndigheten i Västerås beslutade den 9 augusti 2001 att avslå A.E:s anmälan om namnbyte till efternamnet M. Beslutet motiverades med att erforderligt samtycke till namnbyte inte kunnat inhämtats från förälders make då denne avlidit.
Länsrätten i Uppsala län
A.E. överklagade beslutet och anförde bl.a. följande. Hennes mor gifte till sig namnet M. och hon fick därför efternamnet M. då hon föddes. Hennes mor beslutade sig sedan för att ändra barnens efternamn till E. Moderns make, som var från Tyskland, är numera avliden. Nu när hon blivit vuxen är det viktigt för henne att ha samma efternamn som sin mor, det namn som hon erhöll då hon föddes.
Skattemyndigheten vidhöll sitt beslut.
Domskäl
Länsrätten i Uppsala län (2001-09-28, ordförande Nilsson) yttrade: Utredningen i målet. - Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. A.E. erhöll vid sin födelse den 5 januari 1978 efternamnet M. Hon bytte efternamn till E., det efternamn hennes mor bar som ogift, den 18 oktober 1983. A.E:s mor hade tidigare erhållit namnet M. genom giftermål med W.W.M., som dock vid tiden för A.E:s födelse var avliden. Han var inte far till A.E. - Aktuella bestämmelser. - Den som vill byta det efternamn som enligt 1 § namnlagen (1982:670), NL, har förvärvats vid födelsen till ett efternamn som bärs av någon av föräldrarna kan enligt 5 § första stycket NL göra detta genom en anmälan till skattemyndigheten. Har föräldern förvärvat sitt efternamn enligt 9 eller 10 § NL genom äktenskap med någon annan än den andra föräldern, krävs att maken i detta äktenskap samtycker till namnbytet. Genom anmälan till skattemyndigheten kan byte enligt 5 § andra stycket NL även ske till ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. Den som har bytt efternamn enligt första eller andra stycket och som var under 18 år vid namnbytet kan enligt 5 § tredje stycket NL genom anmälan till skattemyndigheten byta till annat namn som anges i något av dessa stycken. - Av förarbetena till den aktuella regeln (prop. 1981/82:156 s. 29) framgår att ett barn bör kunna byta sitt efternamn till något annat efternamn som barnet hade kunnat förvärva redan vid födelsen. I fråga om giftasnamn som barnet inte har förvärvat vid denna tidpunkt utan senare vill byta till sig bör dock lämpligen krävas att den som tidigare varit gift med barnets föräldrar samtycker till namnbytet. Barnet bör emellertid inte kunna byta till ett giftasnamn som barnets förälder själv har bytt bort efter födelsen. - Länsrättens bedömning. - I målet är fråga om ett namnbyte enligt 5 § tredje stycket NL tillbaka till det efternamn A.E. förvärvade vid födelsen. Av utredningen i målet framgår att A.E. vid födelsen erhöll efternamnet M., hennes mors giftasnamn, men att hon vid fem års ålder bytte efternamn till moderns efternamn som ogift, E. Moderns make som bar namnet M. är numera avliden. A.E. har i sitt överklagande av skattemyndighetens beslut anfört att anledningen till bytet av efternamn är att hennes mor alltjämt heter M. och att hon vill ha samma efternamn som sin mor. Mot denna bakgrund bedömer länsrätten att A.E. genom anmälan till skattemyndigheten kan byta tillbaka till det efternamn hon erhållit vid födelsen, dvs. M., utan att samtycke krävs av moderns numera avlidne make. Överklagandet skall därför bifallas. - Länsrättens avgörande. - Länsrätten bifaller överklagandet. Länsrätten överlämnar ärendet till skattemyndigheten för vederbörlig handläggning av A.E:s anmälan om namnändring.
Kammarrätten i Stockholm
Skattemyndigheten överklagade och yrkade att kammarrätten skulle fastställa skattemyndighetens beslut. Till stöd för yrkandet åberopade skattemyndigheten vad som anförts i myndighetens beslut och i yttrande till länsrätten. Skattemyndigheten anförde vidare att länsrätten saknat lagstöd för sin dom.
A.E. förelades att yttra sig över skattemyndighetens överklagande men hördes inte av.
Domskäl
Kammarrätten i Stockholm (2002-05-27, Regner, Wijkman, Dinnetz, referent) yttrade: I motiven till NL (prop. 1981/82:156 s. 28 ff.) uttalar departementschefen följande angående barns byte till förälders efternamn. "De regler om barns förvärv av efternamn vid födelsen som har förordats ... innebär att det inte längre skall finnas några begränsningar i valet mellan de namn som föräldrarna då bär. Det gäller även om detta namn är ett giftasnamn. Och enligt de förordade reglerna skall det även vara möjligt för ett barn att vid födelsen förvärva ett efternamn som någon av föräldrarna senast har burit som ogift. I princip finns det knappast något bärande skäl till att ett barn därefter skulle ha mindre möjligheter att ta något av dessa namn. Ett barn bör alltså genom anmälan ... kunna byta sitt efternamn till något annat namn som barnet hade kunnat förvärva redan vid födelsen. I fråga om giftasnamn som barnet inte har förvärvat vid denna tidpunkt utan senare vill byta till sig bör dock rimligen krävas att den som tidigare har varit gift med barnets förälder samtycker till namnbytet." - Departementschefen uttalar i propositionen vidare följande angående 5 § tredje stycket NL (s. 53). "Någon spärr i fråga om det antal gånger som byten kan ske mellan de namn som föräldrarna bär eller senast har burit som ogift finns inte. Däremot gäller en spärr för ett obegränsat antal namnbyten på så sätt att den som en gång har bytt ett namn som har förvärvats vid födelsen inte därefter kan ta tillbaka detta namn, om inte någon av föräldrarna alltjämt bär det namnet eller senast har burit det som ogift". - När A.E. föddes var hennes mor änka och A.E. erhöll enligt då gällande 1963 års namnlag efternamnet M. eftersom detta var hennes moders släktnamn. Detta efternamn byttes senare till E. med stöd av 5 § andra stycket i nu gällande lag. När A.E. nu med stöd av 5 § tredje stycket NL vill byta tillbaka till det efternamn som hon förvärvade vid födseln och som modern alltjämt bär uppställs enligt kammarrättens mening inget krav på sådant samtycke som regleras i första stycket andra meningen samma lagrum. Överklagandet skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.
I överklagande yrkade Skatteverket att Regeringsrätten skulle upphäva kammarrättens dom och fastställa Skattemyndighetens i Västerås beslut att avslå A.E:s anmälan om byte av efternamn till M. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande. Bestämmelsen i 5 § NL kan inte tolkas på annat sätt än att även vid ett byte av efternamn enligt tredje stycket villkoret i första stycket måste vara uppfyllt. Ett byte av efternamn till ett namn som bärs av anmälarens förälder och som denne förvärvat genom äktenskap med någon annan än anmälarens andre förälder får, enligt verkets mening, inte ske genom anmälan till skattemyndigheten i det fall då maken i detta äktenskap avlidit.
A.E. ansågs bestrida bifall till överklagandet.
Regeringsrätten (2004-02-25, Ragnemalm, Nordborg, Eliason, Kindlund) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten gör samma bedömning som kammarrätten i fråga om A.E:s rätt att genom anmälan byta efternamn till M. Överklagandet kan därför inte bifallas.
Domslut
Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet.
Regeringsrådet Hulgaard var av skiljaktig mening och anförde:
Bestämmelsen i 5 § tredje stycket NL innebär att byte av efternamn genom anmälan enligt den paragrafen kan ske ett obegränsat antal gånger fram till 18 års ålder men därefter endast en gång. Däremot medför inte lagrummet någon annan rätt till förvärv av ett efternamn genom anmälan än som följer av första och andra styckena. Av första stycket i paragrafen följer att ett barn genom anmälan kan förvärva ett efternamn som en förälder bär och som denne erhållit genom äktenskap med annan än barnets fader endast om maken i detta äktenskap ger sitt samtycke. Då sådant samtycke inte kan lämnas kan A.E. inte förvärva efternamnet M. genom anmälan. Skatteverkets överklagande skall därför bifallas.