RÅ 2008:70

B.E., vars hustru G.E. hade avlidit den 6 januari 2003, hemställde hos Kyrkogårdsnämnden i Nässjö församling om dispens från regeln i 5 kap. 11 § andra stycket begravningslagen (1990:1144) om att askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall gravsättas inom ett år från kremeringen. Som skäl hänvisade B.E. till hans och hans hustrus gemensamma önskan att askan efter dem skulle spridas gemensamt vid den efterlevandes bortgång i minneslunden på Skogskyrkogården i Nässjö. - Kyrkogårdsnämnden avslog den 25 november 2003 B.E:s begäran med motivering att det inte förelåg särskilda skäl enligt 5 kap. 11 § begravningslagen.

I överklagande hos länsstyrelsen hemställde B.E. att kyrkogårdsnämndens beslut skulle undanröjas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län avslog överklagandet i beslut den 27 januari 2004. I frågan om anstånd med gravsättning anförde länsstyrelsen följande. Askan efter en avliden som har kremerats i Sverige skall enligt 5 kap. 11 § begravningslagen gravsättas inom ett år efter kremeringen. Huvudmannen för begravningsverksamheten eller innehavaren av det krematorium som förvarar askan får, enligt samma bestämmelse, dock medge anstånd med gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det. - Bestämmelsen att gravsättning ska ske inom ett år har tillkommit med hänsyn till möjligheterna att förvara askan och önskemålet om att inom rimlig tid få till stånd en definitiv gravsättning. I förarbetena till begravningslagen (prop. 1990/91:10 s. 99) anges som exempel när behov av anstånd kan uppstå, den inte helt ovanliga situationen att det råder osäkerhet om var gravsättning ska ske. I sådana fall kan det anses föreligga särskilda skäl för anstånd. Genom att ge anstånd kan man undvika att det senare uppkommer önskemål om att få flytta en gravsatt aska. - B.E:s maka avled den 6 januari 2003 och kremering skedde den 30 januari samma år. Av B.E:s hemställan till kyrkogårdsnämnden och B.E:s överklagande framgår att platsen för gravsättningen är bestämd. B.E:s önskan om en gemensam gravsättning är fullt förståelig men utgör enligt länsstyrelsens uppfattning inte sådana särskilda skäl att anstånd med gravsättningen kan beviljas. Länsstyrelsen anser därför att kyrkogårdsnämnden fattat ett korrekt beslut.

Länsrätten i Jönköpings län

Kammarrätten i Jönköping

B.E. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle bifalla hans ansökan om anstånd med gravsättning av askan efter sin avlidna maka. Han anförde bl.a. följande. Deras önskan var att efter bådas bortgång få gravsättas gemensamt i en minneslund. Underinstanserna har inte tagit vederbörlig hänsyn till denna önskan. Förarbetena är varken entydiga eller uttömmande när det gäller begreppet ”särskilda skäl”. Som exempel på vad som kan utgöra särskilda skäl anges att det råder oenighet inom dödsboet om var gravsättning ska ske. Att ge detta förhållande högre prioritet än en avlidens önskan är horribelt och definitivt inte lagstiftarens uttryckliga mening. I förarbetena anförs även att någon bestämmelse om längsta tid för anstånd inte torde behövas. Detta uttalande bör beaktas. Ett bifall till hans ansökan skulle inte innebära några negativa konsekvenser för annan part. Det skulle inte medföra något ekonomiskt åtagande för det allmänna och det finns heller inga etiska eller religiösa problem.

Kyrkogårdsnämnden i Nässjö församling bestred bifall till överklagandet.

Regeringsrätten (2008-11-11, Nord, Stävberg, Ståhl) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 5 kap. 1 § begravningslagen bör en avlidens önskan om kremering och om gravsättningen såvitt möjligt följas av den som i egenskap av anhörig eller närstående eller annars ordnar med gravsättningen. I 5 kap. 11 § första stycket föreskrivs att askan efter en avliden som har kremerats i Sverige ska gravsättas inom ett år från kremeringen. Enligt andra stycket får den huvudman för begravningsverksamheten eller den innehavare av krematorium som förvarar askan dock medge anstånd med gravsättningen, om det finns särskilda skäl för det.

Utgångspunkten i begravningslagen är således att det är den avlidnes önskan som ska vara vägledande i alla frågor som rör kremering och gravsättning. Möjligheten att fullt ut följa den avlidnes önskan inskränks dock bl.a. av huvudregeln om att gravsättning av aska ska ske inom ett år från kremeringen. Undantag från denna huvudregel kan medges, men för detta krävs särskilda skäl. Förarbetena till lagen ger föga vägledning i frågan om vad som kan utgöra sådana skäl. Den situation som bedöms vara den vanligaste är att det råder osäkerhet om var gravsättning ska ske. Genom möjligheten till anstånd kan ärenden om flyttning av gravsatt aska undvikas (prop. 1990/91:10 s. 99).

Av begravningslagens regler följer att prövningen av skälen för anstånd med gravsättning ska göras förhållandevis restriktivt. Mot bakgrund av det nu sagda finner Regeringsrätten att bedömningen av särskilda skäl inte kan vila enbart på den avlidnes önskan om när gravsättning ska ske.

B.E. har såsom särskilt skäl för anstånd angett att det är hans och hans hustrus önskan att gravsättas gemensamt efter båda makarnas bortgång. Något annat skäl för anstånd har inte anförts. Överklagandet ska därför avslås.