RÅ 2009 not 139

Not 139. Överklagande av M.T. i mål ang. rätt till livränta på grund av arbetsskada. - M.T. anmälde hos Försäkringskassan att hon hade drabbats av en arbetsskada i form av besvär i nacke och vänster axel och arm. Försäkringskassan beslutade den 25 februari 2005 att inte godkänna besvären som en arbetsskada och beviljade därför inte henne någon livränta. - Sedan M.T. överklagat beslutet fannLänsrätten i Västmanlands län (2005-09-06, Bergström)att övervägande skäl inte talade för att M.L:s besvär orsakats av några skadliga faktorer i arbetet och avslog överklagandet. - M.T. överklagade länsrättens dom. Kammarrätten i Stockholm (2006-04-21, Nordlund, Sundlöf, Wittrock och två nämndemän) avslog överklagandet med följande motivering. För att M.T. ska vara berättigad till livränta krävs att hennes besvär i nacke och halsrygg kan anses vara arbetsskada. Hon har gjort gällande att hon har varit utsatt för skadlig inverkan i arbetet. Med skadlig inverkan avses enligt 2 kap. 1 § lagen (1962:381) om allmän försäkring, LAF, en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till de besvär som den försäkrade har drabbats av. Kammarrätten finner att den medicinska utredningen i målet inte visar att det finns vetenskapligt stöd för att M.T:s arbete innehållit sådana faktorer som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till sådana besvär som hon har. Hennes besvär kan därför inte godkännas som arbetsskada och någon rätt till livränta föreligger således inte. - M.T. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle godkänna hennes anmälda besvär som arbetsskada och bevilja henne livränta. Hon yrkade vidare ersättning för ombudskostnader och för arvoden till läkare. - Försäkringskassan ansåg att Regeringsrätten, med undanröjande av kammarrättens dom, borde visa målet åter till kammarrätten för ny prövning. Kassan anförde att kammarrätten fick anses ha ändrat underinstansernas avgöranden till den försäkrades nackdel. - M.T. ansåg att Regeringsrätten skulle pröva målet i sak. - Regeringsrätten (2009-09-23, Billum, Nordborg, Brickman, Jermsten, Stenman): Skälen för Regeringsrättens avgörande. Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. M.T. anmälde hos Försäkringskassan att hon drabbats av en arbetsskada i form av besvär i nacke samt vänster axel och arm. Skadan angavs ha visat sig den 26 november 2002. Denna dag fastställdes också av kassan som s.k. visandedag för skadan. Kassan, som prövade M.T:s yrkande om livränta enligt LAF med stöd av de bestämmelser i 2 kap. 1 § som gäller fr.o.m. den 1 juli 2002, beslutade att hon inte hade rätt till livränta. En prövning enligt samma bestämmelser gjordes av länsrätten, dit M.T. hade överklagat. Länsrätten avslog hennes överklagande. Sedan M.T. fullföljt sin talan, fann kammarrätten med tillämpning av 2 kap. 1 § LAF i dess lydelse före den 1 juli 2002 att hon inte var berättigad till livränta. - Av 2 kap. 1 § LAF, i dess lydelse fr.o.m. den 1 juli 2002, framgår följande. Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. En skada ska anses ha uppkommit av sådan orsak, om övervägande skäl talar för det. - För arbetsskador som inträffat före ikraftträdandet ska äldre bestämmelser fortsätta att gälla. - De äldre bestämmelser i LAF, som trädde i kraft den 1 januari 1993, angav i 2 kap. 1 § bl.a. att med annan skadlig inverkan avses inverkan av en faktor som med hög grad av sannolikhet kan ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. I 2 kap. 2 § föreskrevs att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, ska skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. - Enligt 2 kap. 4 § LAF, i såväl äldre som nuvarande lydelse, ska skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. - Den fastställda visandedagen för skadan har betydelse för frågan om vilken lydelse av lagen som ska tillämpas. I förevarande mål har Försäkringskassan och länsrätten, genom att utgå från en visandedag som ligger efter den 1 juli 2002, tillämpat bestämmelser som kan sägas vara förmånligare för den försäkrade än de som gällde dessförinnan. Frågan är om kammarrätten utan yrkande av part ägt frångå den tidigare angivna visandedagen. - Den av Försäkringskassan fastställda visandedagen - den 26 november 2002 - utgör datum för sjukanmälan i det sjukdomsfall som sedermera ledde till att M.T. erhöll halv sjukersättning. Samtidigt finns i handlingarna ett flertal uppgifter från bl.a. M.T. själv och från behandlande läkare om att besvären började år 1999/2000. Vidare gjordes en röntgenundersökning av halsryggen år 2001. - Det kan självfallet diskuteras vilken visandedag som är den ”riktiga”. Som tidigare berörts har fastställandet av visandedag - åtminstone i övergångssituationer som den nu aktuella - betydelse för frågan om tillämplig lagstiftning vid prövningen av rätten till ersättning enligt LAF. Enligt Regeringsrättens mening borde kammarrätten visserligen ha gjort M.T. uppmärksam på visandedagens betydelse för vilka regler som skulle tillämpas och berett henne tillfälle att argumentera i den delen. Med hänsyn till omständigheterna i målet finner Regeringsrätten dock inte skäl att undanröja kammarrättens dom och visa målet åter dit. - Vid prövning i sak av M.T:s yrkande finner Regeringsrätten att visandedagen för skadan ska förläggas till tid före den 1 juli 2002. Regeringsrätten gör vidare bedömningen att M.T. i sitt arbete inte varit utsatt för någon faktor som med hög grad av sannolikhet kunnat ge upphov till hennes besvär. Hon är därför inte berättigad till livränta enligt LAF. Överklagandet ska följaktligen avslås. - M.T. har inte beviljats rättshjälp. Grund för att utge yrkad ersättning för kostnader föreligger inte. - Regeringsrättens avgörande. Regeringsrätten avslår överklagandet och yrkandet om ersättning för kostnader. (fd II 2009-06-10, Heilbrunn)