RÅ 2009:98

Det svenska värdepappersbolaget CTA Lind & Co Scandinavia AB (CTA) försattes den 16 juni 2004 i konkurs. - R.F. begärde ersättning från investerarskyddet hos Insättningsgarantinämnden med anledning av CTA:s konkurs. - Insättningsgarantinämnden avslog i beslut den 28 juni 2006 R.F:s ansökan om ersättning. Som skäl för beslutet angavs i huvudsak följande. Enligt CTA:s reskontrasystem har det aktuella kontot/kontona registrerats som inaktivt/inaktiva. Nämnden har granskat CTA:s uppgifter om R.F:s insättningar och uttag samt kontrollerat dessa mot utdrag från CTA:s bankkonton. Nämnden har därvid funnit att hela R.F:s tillgodohavande hos CTA har återbetalats före dagen för konkursbeslutet. R.F. har därför inte rätt till ersättning från investerarskyddet.

Länsrätten i Stockholms län

R.F. överklagade Insättningsgarantinämndens beslut och yrkade att länsrätten skulle fastställa att han hade rätt att erhålla ersättning från investerarskyddet samt att ärendet skulle återförvisas till Insättningsgarantinämnden för prövning av ersättningens storlek. Till stöd för sin talan anförde R.F. i huvudsak följande. CTA:s italienska verksamhet bestod i att för privata investerares räkning tillhandahålla diskretionär förvaltning av derivatinstrument. Avtalsvillkoren stipulerade att CTA hade skyldighet att öppna separata och individuella depåer för varje investerare för att därefter använda medlen till derivathandel i respektive investerares namn. Så skedde dock inte, i stället handlade CTA för de gemensamma medlen i bolagets namn utan individuell åtskillnad. Trots detta redovisade CTA resultatet av förvaltningen i kontobesked till investerarna med angivande av fiktiva individuella konton. Efter konkursen har det framkommit att även de resultat som redovisades i dessa kontobesked var påhittade samt att stora delar av kundernas investerade medel förskingrats. CTA har således aldrig uppfyllt sin redovisningsskyldighet beträffande de medel som man mottagit från sina italienska klienter.

Insättningsgarantinämnden bestred bifall till överklagandet och anförde i huvudsak följande. Det saknas egentlig bokföring avseende CTA:s italienska verksamhet. Insättningsgarantinämnden har därför kartlagt och rekonstruerat verksamheten. Syftet med kartläggningen har varit att fastställa investerarnas tillgodohavanden på konkursdagen för att kunna beräkna ersättning från investerarskyddet. Utredningen tyder på att CTA, i vart fall under 2003, lämnat kraftigt manipulerade uppgifter om bolagets affärsresultat till de enskilda investerarna. CTA har under 2002 redovisat ett resultat för investerarna som fram till och med 2002 synes vara mer positivt än det verkliga medan bolaget för 2003 redovisat ett resultat som synes vara avsevärt mer negativt än det verkliga. Detta innebär att många investerare på konkursdagen hade ett större tillgodohavande än de själva visste om. Sammanlagt 431 investerare har fått sina tillgodohavanden återbetalade före konkursdagen. Enligt Insättningsgarantinämndens mening har samtliga dessa investerare därmed avslutat sin affärsförbindelse och var inte kunder hos CTA på konkursdagen. De har således inte heller rätt till ersättning från investerarskyddet, som enligt nämndens uppfattning inte kan omfatta alla investerare som någon gång tidigare varit kunder hos ett institut som försatts i konkurs. Anspråk med anledning av bolagets felaktiga redovisning får i sådana fall i annan ordning riktas mot företrädare för bolaget. R.F. har ansökt om ersättning från investerarskyddet med motsvarande 12 500 euro. Han har därvid åberopat att beloppet motsvarar det av bolaget redovisade saldot den 31 augusti 2003 minus senare återbetalningar. Insättningsgarantinämndens utredning visar dock att R.F. fått hela sitt tillgodohavande i CTA återbetalat och att kontot registrerats som avslutat per den 30 juni 2003. Det har inte framkommit annat än att såväl R.F. som CTA haft uppfattningen att affärsförbindelsen dem emellan var avslutad. Rätt till ersättning från investerarskyddet föreligger inte.

R.F. anförde i yttrande i huvudsak följande. Insättningsgarantinämnden har vid beräkningen av ersättningsbeloppet utgått från det rekonstruerade, verkliga tillgodohavande respektive investerare hade hos CTA och således bortsett från de fiktiva kontoutdrag CTA tillställt varje kontohavare. De investerare som erhållit ersättning från investerarskyddet har kompenserats med utgångspunkt från det rekonstruerade tillgodohavandet. Det är ostridigt att hans konto den 30 juni 2003 registrerats som avslutat och att han fått ut det belopp som han enligt de fiktiva kontoutdragen hade innestående. Att kontot registrerats som avslutat har dock ingen betydelse för bedömningen om han hade tillgodohavanden kvar hos CTA vid konkursutbrottet. Nämnden har valt att bortse från det faktum att han inte fått redovisning av sin verkliga behållning och att han därmed hade en kvarstående fordran mot CTA vid konkursutbrottet.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (2007-07-30, ordförande Groth) yttrade: Lagen (1999:158) om investerarskydd skall skydda investerares finansiella instrument och likvida medel som handhas av värdepappersbolag, banker, kreditmarknadsföretag och fondbolag i samband med de investeringstjänster som dessa institut utför. Investerarskyddet träder in om ett institut försätts i konkurs och kunden inte kan få tillbaka sina tillgångar av institutet. Detta framgår av 7 § lagen om investerarskydd samt av lagens förarbeten (prop. 1998/99:30, s. 53) där bl.a. följande anges. "En förutsättning för rätt till ersättning är att värdepappersinstitutet försatts i konkurs eller att en behörig utländsk myndighet förklarat att investeringar hos ett utländskt värdepappersinstitut, vars filial i Sverige tillhör det svenska investerarskyddet, inte är tillgängliga." Av utredningen har framgått att R.F. fått hela sitt tillgodohavande i CTA återbetalat och att hans konto registrerades som avslutat per den 30 juni 2003. CTA försattes den 16 juni 2004 i konkurs. Affärsförbindelsen mellan R.F. och CTA var således avslutad vid tidpunkten för konkursen. R.F. är därmed inte berättigad till ersättning enligt reglerna om investerarskydd. Länsrätten delar således den bedömning som Insättningsgarantinämnden gjort varför överklagandet skall avslås. - Länsrätten avslår överklagandet.

Kammarrätten i Stockholm

R.F. överklagade länsrättens dom och yrkade att kammarrätten, med ändring av länsrättens dom, skulle fastslå att han hade rätt till ersättning från det svenska investerarskyddet och visa målet åter till Insättningsgarantinämnden för prövning av ersättningens storlek. R.F. anförde till stöd för sin talan bl.a. följande. I målet är ostridigt att han inte fått hela sitt tillgodohavande i CTA återbetalat. Investerarnas konton hos CTA var fiktiva och ungefär hälften av de förluster som CTA redovisade i kontobeskeden var påhittade. Det är ostridigt att CTA försattes i konkurs den 16 juni 2004 och att hans konto före konkursdagen var registrerat som avslutat. I ett försök att lindra sin skada hade han före konkursutbrottet begärt avslut och återredovisning av det fiktiva kontot. När det fiktiva kontot avslutades återredovisade CTA dock endast en del av hans samtliga medel. Vid konkursutbrottet hade han därför medel innestående hos CTA. I egenskap av privatperson åberopar han också investerarlagstiftningens konsumentskyddande karaktär.

Domskäl

Kammarrätten i Stockholm (2008-01-18, Jäderblom, Ullman, Hedin, referent) yttrade: Genom lagen om investerarskydd har EG:s investerarskyddsdirektiv (97/9/EG) genomförts i svensk rätt. Investerarskyddet omfattar investerares finansiella instrument och sådana medel som handhas av ett värdepappersinstitut och som det tagit emot av en investerare med redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs (3 §). En förutsättning för att investerarskyddet skall kunna tas i anspråk är att värdepappersinstitutet försatts i konkurs. Det krävs också att investeraren inte kan få ut sina finansiella instrument eller medel från institutet (7 §). - CTA är ett svenskt värdepappersbolag som erbjöd italienska investerare diskretionär förvaltning av derivatinstrument som handlats på den amerikanska marknaden. R.F. begärde 2003 att hans konto hos CTA skulle avslutas och att hans innestående medel skulle återbetalas. CTA registrerade hans konto som avslutat per den 30 juni 2003 och den hos CTA redovisade behållningen av hans medel återbetalades därefter till honom. CTA försattes i konkurs den 16 juni 2004. - Frågan i målet är om R.F. är att betrakta som ersättningsberättigad enligt 7 § lagen om investerarskydd trots att han begärt att hans konto skulle avslutas före konkursen och att CTA dessförinnan återbetalat de medel bolaget vid tidpunkten för återbetalningen ansåg att han hade innestående hos CTA. - För att betraktas som ersättningsberättigad i lagens mening krävs att det är fråga om en person som anlitat t.ex. ett värdepappersinstitut för utförande av en investeringstjänst eller en person för vars räkning tjänsten utförs enligt 2 § 4 lagen om investerarskydd. Det skall alltså vara fråga om en person som genom avtal med institutet intagit en ställning av uppdragsgivare eller någon för vars räkning uppdraget utförs. Fordringsrätter, t.ex. fordran på skadestånd, faller utanför investerarskyddets tillämpningsområde (prop. 1998/99:30 s 93-94). - Kammarrätten gör följande bedömning. - För att komma i åtnjutande av investerarskyddet måste investeraren ha en affärsförbindelse med värdepappersinstitutet vid konkurstillfället. R.F. har sagt upp sitt konto hos CTA före konkursen. Därigenom har CTA:s uppdrag att investera hans innestående medel upphört. CTA har därefter avslutat affärsförbindelsen genom att återbetala de medel bolaget betraktat som innestående. Den omständigheten att R.F. på grund av eventuella oegentligheter, misstag eller liknande vid konkurstillfället skulle kunna ha anspråk på ytterligare medel innebär inte att dessa vid konkurstillfället skall betraktas som sådana medel som handhas av CTA inom ramen för dess tidigare investeringsuppdrag. De omfattas därför inte av investerarskyddet enligt 3 § 2 lagen om investerarskydd. Rättmätiga anspråk på ersättning för förlust av sådana medel skall jämställas med en sådan fordringsrätt som enligt lagens förarbeten faller utanför tillämpningsområdet. R.F:s överklagande skall därför avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

R.F. överklagade kammarrättens dom och yrkade att Regeringsrätten skulle slå fast att han hade rätt till ersättning från investerarskyddet samt att Regeringsrätten skulle återförvisa ärendet till Riksgäldskontoret (Riksgälden) för prövning av storleken på ersättningen. Han anförde bl.a. följande. I målet är ostridigt att han, när CTA försattes i konkurs, inte hade fått hela sitt tillgodohavande återbetalat och att han således hade innestående medel hos CTA. Detta tillgodohavande omfattas enligt kammarrätten inte av investerarskyddet eftersom CTA hade avslutat kontot den 30 juni 2003 och därefter ”återbetalat de medel bolaget betraktat som innestående”. Att utestänga honom från investerarskyddet på grundval av CTA:s ostridigt felaktiga återbetalning är både fel och inkonsekvent. Det bestrids att hans affärsrelation med CTA ska anses avslutad före CTA:s konkursutbrott eftersom CTA vid detta tillfälle fortfarande innehöll oredovisade medel som tillhörde honom. Det bestrids också att den omständigheten att en investerare har en fortlöpande affärsrelation med ett värdepappersinstitut vid institutets konkurs ensamt ska vara avgörande för bedömningen av om investerarens medel ska omfattas av skyddet. - De oredovisade medel han hade innestående hos CTA vid konkursen har kammarrätten vidare jämfört med en fordran på skadestånd vilken faller utanför investerarskyddets tillämpningsområde. Denna jämförelse är felaktig eftersom hans begäran om ersättning av investerarskyddet inte är någon begäran om ersättning för uppkommen skada. Han begär endast att omfattas av investerarskyddet på samma villkor som övriga investerare och få återbetalning av de medel han enligt dåvarande Insättningsgarantinämndens beräkningsmodell hade innestående hos CTA vid dess konkurs. Andra investerares innestående medel har inte betraktats som en fordran på skadestånd.

Riksgälden tillstyrkte att ärendet, om Regeringsrätten skulle bifalla överklagandet, återförvisades till Riksgälden för prövning av ersättningens storlek. Riksgälden anförde bl.a. följande. Det har visat sig att de kontobesked och behållningsrapporter som CTA lämnat till R.F., och som slutredovisningen av R.F:s behållning grundade sig på, sannolikt var felaktiga. CTA:s bokföring och redovisning avseende den italienska verksamheten var mycket bristfällig och det finns goda skäl att tro att det redovisade resultatet var manipulerat. Enligt den metod Insättningsgarantinämnden valde för att fastställa hur stora de enskilda investerarnas innestående medel var vid konkursutbrottet, återstod medel tillhöriga R.F. som obetalda vid det tillfället. - Det framgår inte uttryckligen av vare sig av lagen om investerarskydd, dess förarbeten eller av investerarskyddsdirektivet att en investerare vid tidpunkten för konkursen måste ha ett aktivt konto eller på annat sätt ha en pågående affärsförbindelse med institutet för att investerarskyddet ska gälla. Enligt lagens ordalydelse synes det räcka att investeraren någon gång har anlitat institutet för att utföra en investerartjänst. Det torde vidare knappast vara givet att affärsrelationen ska anses avslutad, om ett konto avslutas utan att investeraren erhållit samtliga de tillgångar som institutet var skyldigt att redovisa. Detta gäller rimligen särskilt om institutet genom oriktiga uppgifter har vilselett investeraren att felaktigt tro att samtliga tillgångar återlämnats. En viktig del av investerarskyddets konsumentskyddande funktion skulle förloras, om enbart det förhållandet att ett institut har redovisat vad institutet påstår är investerarens innestående medel och tillgångar skulle beröva investeraren möjligheten att åberopa investerarskyddet avseende tillgångar som investeraren anser tillhör honom och som institutet innehar eller borde redovisa. - Samtidigt kan vissa problem kring garantimyndighetens skyldigheter och möjligheter till utredning av investerarens anspråk tänkas följa, om investerare tillåts att göra gällande krav avseende konton som ligger långt tillbaka i tiden. En annan fråga som kan uppstå är hur investerarskyddets regler förhåller sig till de eventuella andra regler som är tillämpliga i fråga om preskription av krav avseende ej redovisade medel och tillgångar.

Regeringsrätten (2009-11-27, Heckscher, Dexe, Brickman, Ståhl, Saldén Enérus) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Investerarskyddet regleras i lagen om investerarskydd. Lagen bygger på direktiv 97/9/EG om system för ersättning till investerare.

Enligt 3 och 7 §§ lagen om investerarskydd har en investerare rätt till ersättning från investerarskyddet, om ett värdepappersinstitut som tillhör skyddet försätts i konkurs och investeraren inte från institutet kan få ut finansiella instrument som tillhör investeraren eller medel som institutet tagit emot med redovisningsskyldighet i samband med att en investeringstjänst utförs.

Med investerare avses enligt 2 § 4 samma lag den som anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av en investeringstjänst eller den för vars räkning tjänsten utförs. I artikel 1.4 i direktivet definieras investerare som varje person som har anförtrott ett värdepappersföretag pengar eller instrument i samband med en investeringstjänst.

Frågan i målet är om den som sagt upp sitt konto hos ett värdepappersinstitut innan institutet försattes i konkurs kan omfattas av investerarskyddet.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

För att betraktas som investerare enligt lagen om investerarskydd uppställs inget annat krav än att man anlitat ett värdepappersinstitut för utförande av en investeringstjänst. Detta stämmer också överens med vad som följer av investerarskyddsdirektivet. Varken den svenska lagtexten eller direktivtexten ger således stöd för att en person vid konkursutbrottet måste ha kvar sitt konto hos institutet för att anses som investerare i de aktuella bestämmelsernas mening.

Att utestänga en person från rätt till ersättning enbart på den grunden att han före konkursen sagt upp sitt konto hos institutet skulle vidare strida mot bestämmelsernas syfte att skydda investerare och säkra förtroendet för det finansiella systemet (se punkt 4 i ingressen till investerarskyddsdirektivet). Så länge institutet inte före konkursen har fullgjort sin skyldighet att överlämna medel och finansiella instrument som omfattas av skyddet saknas anledning att behandla en sådan person på annat sätt än personer som hade kvar sina konton vid konkursutbrottet.

I målet är det numera ostridigt att CTA vid konkursutbrottet inte fullt ut hade återbetalat de medel som tillkom R.F. Han har därmed rätt till ersättning från investerarskyddet. Det bör ankomma på Riksgälden att pröva ersättningens storlek.