RÅ 2010:99

L.L. överklagade Försäkringskassans beslut hos länsrätten. Han yrkade att hans SGI skulle beräknas på ett genomsnitt av hans bruttoinkomst för de aktuella tre åren och anförde följande. Den skatt och de sociala avgifter hans arbetsgivare betalar in beräknas med utgångspunkt från hans bruttogage. Det är fel att hans SGI påverkas av att han valt ett yrke där arbetsgivaren inte tillhandahåller nödvändig utrustning och materiel. I verkstadsindustrin är det arbetsgivaren som tillhandahåller all nödvändig utrustning. Trots detta är arbetstagaren berättigad till full SGI. Detsamma gäller de flesta yrkesområden där människor anses som anställda av arbetsgivaren, t ex kommun, landsting, tillverkningsindustrin, kommunikationer och massmedia. Avskrivning av instrument m.m. och de direkta kostnader han har är endast ett sätt att nå en ekonomisk nivå som är likvärdig med en normal arbetstagare. Det kan knappast ses som någon förmån eller gåva från staten. Om han var anställd som musiker i en orkester som i kraft av företag äger all utrustning skulle situationen vara annorlunda. Det finns en klar brist i de lagar och förordningar som skall värna om social trygghet vid sjukdom. Skulle han av någon anledning bli sjuk klarar han inte sig på 58 kr per dag före skatt. Han kan inte betala de amorteringar och räntor som han har på delar av sin utrustning och på sitt transportfordon. Han kan inte gå till socialen där han uppmanas att sälja sin bil och sin utrustning innan han får någon ersättning. Då försvinner hans möjlighet till arbete när han återigen blir arbetsför. Det kommer att resultera i arbetslöshet.

Försäkringskassan bestred yrkandet men medgav bifall på så sätt att L.L:s SGI fastställdes till 45 600 kr. Kassan anförde följande. Till grund för inkomstberäkningen läggs nettoinkomsten, det vill säga inkomst efter avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande. Avdrag för skatt görs inte. Vid inkomstberäkningen görs inte avdrag för smärre kostnader, såsom för resor till och från arbetet. Försäkringskassan stödjer sig på en dom från Försäkringsöverdomstolen av vilken framgår att vid inkomstberäkningen skall tillämpas den principen att såsom anställningsinkomst räknas nettoinkomsten, dvs. lönen efter avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande. I praxis görs dock inte avdrag för smärre omkostnader, exempelvis kostnader för resa till och från arbetet. Beräkningen av L.L:s SGI skall således beräknas utifrån den nettoinkomst som fastställts av Skatteverket. Nettoinkomsten skall räknas upp med den allmänna pensionsavgiften. Skatteverket har fastställt L.L:s inkomster enligt följande. År 2000 var inkomsten 74 900 kr, år 2001 var inkomsten 11 400 kr, år 2002 var inkomsten 35 700 kr och år 2003 var inkomsten 59 100 kr. Ersättning från STIM har inte räknats med, eftersom denna ersättning betalas ut oavsett om L.L. arbetar eller inte. Eftersom L.L:s inkomster varierar från år till år är det rimligt att fastställa hans SGI utifrån de tre senaste årens nettoinkomster. Vid tidpunkten för fastställande av nu aktuell SGI fanns tillgång till inkomsterna för år 2000 till år 2002. Dessa inkomster bör därför ligga till grund för fastställande av nu aktuell SGI. Efter uppräkning blir den genomsnittliga inkomsten då 45 600 kr.

Länsrätten höll muntlig förhandling i målet.

Försäkringskassan överklagade länsrättens dom hos kammarrätten och yrkade att L.L:s SGI skulle fastställas till 45 600 kr. Kassan anförde följande. Enligt praxis beräknas SGI som baseras på anställningsinkomst utifrån bruttoinkomsten minskad med kostnader för inkomstens förvärvande med bortseende från vissa smärre kostnader. SGI kan fastställas på ett underlag som skiljer sig från det underlag som ligger till grund för beräkning av socialförsäkringsavgift.

L.L. bestred bifall till överklagandet. Han anförde sammanfattningsvis följande. De arbetsgivare som betalat ut löner till honom har ostridigt betalat sociala avgifter med hans bruttolön som underlag. Eftersom det är avgifterna som finansierar sjukförsäkringen skall SGI:n baseras på hans bruttolön. Det vore orimligt om han skulle vara med och finansiera en försäkring som han inte kan utnyttja fullt ut. Försäkringsöverdomstolen har i den av Försäkringskassan åberopade domen inte lämnat någon motivering till varför en musiker skall behöva tåla att man frångår grundprincipen att SGI beräknas på inkomst.

L.L. överklagade kammarrättens dom hos Regeringsrätten och yrkade att domen skulle upphävas och länsrättens dom fastställas. Han anförde bl.a. att hans uppdragsgivare hade betalat sociala avgifter på hans bruttolön. Eftersom de sociala avgifterna ska finansiera sjukförsäkringen skulle hans SGI baseras på bruttolönen.

Försäkringskassan bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Eftersom Skatteverket fastställt att L.L:s inkomster var inkomst av tjänst grundades beräkningen av SGI på de inkomster han redovisade vid taxeringen med avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande. Detta är i enlighet med vedertagen praxis vilken bl.a. framgår av Försäkringsöverdomstolens dom den 22 juni 1995 i mål nr 665/92.

Regeringsrätten (2010-10-20, Eliason, Knutsson, Jermsten, Ståhl, Stenman) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 3 kap. 2 § första stycket AFL är sjukpenninggrundande inkomst den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete här i landet, antingen såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst (inkomst av anställning) eller på annan grund (inkomst av annat förvärvsarbete). I paragrafens tredje stycke sägs att beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten ska, där förhållandena inte är kända för Försäkringskassan, grundas på de upplysningar som Försäkringskassan kan inhämta av den försäkrade eller dennes arbetsgivare eller som kan framgå av den uppskattning, som vid taxering gjorts av den försäkrades inkomst.

Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. L.L. arbetar som frilansande musiker med många korta uppdrag. Enligt uppgifter som Försäkringskassan hämtat in från Skatteverket har han under åren 2000-2002 haft inkomster från sådana uppdrag med 173 600 kr, 118 200 kr respektive 134 600 kr. L.L. har vid taxeringarna avseende de aktuella åren medgetts avdrag för utgifter för musikinstrument, ökade levnadskostnader, resor m.m. med 74 080 kr, 91 100 kr respektive 85 160 kr. Den sjukpenninggrundande inkomsten har beräknats med utgångspunkt i hans vid inkomsttaxeringen redovisade genomsnittliga nettoinkomst för de tre närmast föregående åren.

Frågan i målet är om L.L:s sjukpenninggrundande inkomst ska beräknas på brutto- eller nettoinkomsten.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Sjukpenning är ersättning för förlorad arbetsinkomst som utgår vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom. Den sjukpenninggrundande inkomsten är - såvitt nu är aktuellt - den årliga inkomst i pengar som en försäkrad kan antas komma att tills vidare få för eget arbete. I regelverket kring sjukförsäkringen saknas bestämmelser om kostnadsavdrag. Som huvudregel har emellertid den principen tillämpats att det är inkomsterna efter avdrag för kostnader för inkomsternas förvärvande som läggs till grund för inkomstberäkningen (jfr Försäkringsöverdomstolens dom den 22 juni 1995 i mål nr 665/92). Det förhållandet att L.L:s uppdragsgivare har betalat sociala avgifter på hans bruttoinkomster ger enligt Regeringsrättens mening inte anledning att frångå huvudregeln. Överklagandet ska därför avslås.