RH 1993:135

Finansor Aktiebolag yrkade vid Linköpings tingsrätt att J.W:s konkursbo skulle förpliktas att till bolaget utge 1212 868 kr jämte ränta. Konkursboet bestred käromålet men vitsordade det yrkade beloppet i och för sig.

Linköpings tingsrätt (1991-05-13, lagmannen Bengt Eliasson samt rådmännen Peter Sundström och Lars Dahlstedt) biföll käromålet.

Vid tingsrätten var följande omständigheter ostridiga. J.W. med firma W:s Åkeri förhyrde den 1 april 1988 genom leasingavtal med Östfinans Aktiebolag en lastbil Scania R 142 H, och en släpvagn Briad SLBB 4 TS-34125, med ett baspris på bilen på 906 500 kr och på släpvagnen på 600 000 kr, eller tillhopa 1506 500 kr. Under hösten 1988 var J.W. i kontakt med Skandinavisk Företagsleasing Aktiebolag angående Företagsleasings övertagande av fordonens finansiering. Den 13 oktober 1988 undertecknade J.W. två leasingkontrakt utställda av Företagsleasing avseende lastbilen resp. släpvagnen. Baspriset för lastbilen angavs till 950 000 kr och för släpvagnen till 700 000 kr. d.v.s. sammanlagt 1650 000 kr exkl. moms. Kontrakten skulle gälla 72 månader med första månadsbetalningen den 30 oktober 1988. J.W. inhämtade besked från Östfinans att fordonen per den 30 oktober 1988 kunde lösas för 1 109 046 kr resp. 731925 kr eller sammanlagt 1840 971 kr inkl. moms och 1491848 kr exkl. moms. Företagsleasing utställde den 27 oktober 1988 en korsad check på Östfinans avseende lösensumman 1840 091 kr. På checken angav Företagsleasing att den avsåg lösen av J.W:s leasingavtal med Östfinans. Checken översändes till Jan W. som vidarebefordrade den till Östfinans den 31 oktober 1988. Östfinans lämnade J.W. en kvittens på beloppet samt två fakturor utställda på honom avseende lösen av fordonen. Företagsleasing upprättade för sin bokföring en lösenfaktura avseende fordonen på 1491 148 kr och moms 349 823 kr ställd på sig själv från Östfinans. Mellanskillnaden mellan Företagsleasings baspris för fordonen, 1650 000 kr, och lösenbeloppet från Östfinans, 1491148 kr, utbetalades till J.W. mot en faktura betecknad nr 03, daterad den 17 oktober 1988, på 158 825 kr exkl. moms. I fakturan angavs att den avsåg "mellanskillnad mellan faktura 01 och leasingkontrakt". Leasingkontrakten mellan Företagsleasing och J.W. upprättades slutgiltigt och undertecknades av Företagsleasing den 28 oktober 1988. Samma dag överlät Företagsleasing sina rättigheter enligt kontrakten till Investment AB Dahlia, som i sin tur överlät kontrakten till Finansor den 28 juni 1990. J.W. försattes i konkurs den 2 april 1990. Konkursboet har nekat Finansor separationsrätt till fordonen. Enligt överenskommelse mellan parterna i januari 1991 har konkursboet försålt lastbilen och släpvagnen samt insatt köpeskillingen på spärrat bankkonto.

Finansor anförde till utveckling av sin talan: Konkursboet har nekat separationsrätt till lastbilen och släpvagnen under påstående att J.W. först har lånat pengar av Företagsleasing och köpt fordonen av J.W., varefter Företagsleasing hyrt ut dem till J.W. Därvid hävdar konkursboet att separationsrätt förutsätter tradition av fordonen till Företagsleasing. Finansor vitsordar att tradition inte har skett till Företagsleasing. Finansor bestrider emellertid att J.W. har lånat medel från Företagsleasing till förvärv av fordonen. J.W. har aldrig haft äganderätt till dem. De har aldrig bokförts hos J.W. och följaktligen har ej heller av J.W. bokförts någon försäljning till Företagsleasing. Företagsleasing har i sin tur vare sig faktiskt eller enligt sin bokföring köpt bilen från J.W. Tradition till Företagsleasing är därför inte någon förutsättning för separationsrätt i J.W:s konkurs. Finansor hävdar sammanfattningsvis att Företagsleasing köpt fordonen direkt från Östfinans och att äganderätten till fordonen omedelbart har övergått till Företagsleasing. Genom det sätt på vilket checken med vilken fordonen löstes var utställd, har betalning skett direkt från Företagsleasing till Östfinans. J.W. har endast haft i uppdrag att ombesörja köpet av fordonen för Företagsleasings räkning. Att J.W. ombads vara mellanhand berodde på att Företagsleasing inte ville gentemot ett konkurrerande företag uppträda som köpare av fordonen. Det saknar därvid betydelse om J.W. skall anses ha uppträtt som ombud, kommissionär eller bulvan. Skulle J.W. anses ha förvärvat fordonen från Östfinans, har detta i så fall skett i eget namn för Företagsleasings räkning. Vid köp i eget namn för annans räkning enligt uppdrag krävs inte tradition för att separationsrätt skall föreligga för huvudmannen.

Konkursboet anförde till utveckling av sin talan: J.W. förhandlade ensam med Östfinans om inlösen av lastbilen och släpvagnen och det var till honom Östfinans lämnade uppgifter om lösenbeloppets storlek. J.W. avslutade också affären genom överlämnande av checken till Östfinans. I anslutning till betalningen erhöll J.W. kvitto härpå och två fakturor avseende lösen av fordonen, samtliga handlingar utställda på J.W. Östfinans fick inte förrän i april 1990 kunskap om att Företagsleasing skulle vara köpare av fordonen. Företagsleasing begärde då att Östfinans skulle utställa nya fakturor i Företagsleasings namn, vilket Östfinans nekade. Företagsleasing har däremot själv upprättat en odaterad och onumrerad faktura - kallad lösenfaktura - enligt vilken Företagsleasing skulle ha förvärvat fordonen av Östfinans. Enligt Företagsleasings faktura nr 03, daterad den 17 oktober 1988, utbetalades till J.W. 158 852 kr. I fakturan angavs att denna avsåg "mellanskillnad mellan faktura 01 och leasingkontrakt". Konkursboet hävdar att med faktura 01 icke avses, som Finansor påstår, den av Företagsleasing själv upprättade lösenfakturan. Sistnämnda faktura bokfördes den 31 oktober 1988 i anslutning till betalningen. Samma dag som fakturan 03 skrevs, upprättades en faktura 02 avseende en försäljning från J.W. till Företagsleasing av ett annat fordon. Konkursboet påstår att den i faktura 03 omnämnda fakturan 01 avser en faktura, som upprättats av Företagsleasing och som har J.W. som säljare och Företagsleasing som köpare till ett belopp om 1650 000 kr. Faktura 03 får då sin naturliga förklaring. Denna utgör, som Företagsleasing själv uppger, mellanskillnaden mellan 1650 000 kr och kvarvarande skuld hos Östfinans på 1491148 kr. Företagsleasing har inte på godtagbart sätt kunnat förklara varför faktura 01 inte kunnat återfinnas. Anmärkningsvärt är också att faktura 03 även redovisar moms på beloppet 158 852 kr. Någon anledning för Företagsleasing att betala moms har enbart förelegat om Företagsleasing förvärvat bilen från J.W. Normalt borde istället affären tillgått så att Företagsleasing förvärvat bilen från Östfinans för 1650 000 kr och att därefter Östfinans utbetalat mellanskillnaden mellan detta belopp och sin fordran på J.W. direkt till honom. Vidare kan framhållas, att Företagsleasing innan bolaget utställde checken av den 17 oktober 1988 och korsat den försäkrat sig om att J.W. skulle hyra fordonen genom att låta denne underteckna leasingkontrakten den 13 oktober 1988. Undertecknandet av leasingkontrakten har från Företagsleasings sida utgjort en förutsättning för att bolaget kunde förvärva fordonen från J.W. Enligt konkursboet har Finansor att styrka att Företagsleasing förvärvat äganderätten till fordonen från Östfinans och att Östfinans har insett det. Avgörande för om separationsrätt skall föreligga är i vad mån Företagsleasing genom de inledande transaktionerna erhållit en sakrättsligt skyddad äganderätt till fordonen. För ett sakrättsligt skydd krävs enligt konkursboet i detta fall dels ett äganderättsförvärv, dels en fullgörelse av ett sakrättsligt moment, d.v.s. att Företagsleasing erhållit en faktisk äganderätt. I andra hand påstår konkursboet att Företagsleasing överhuvudtaget inte förvärvat någon äganderätt till fordonen. Dessa har inköpts av J.W. och har varit i hans besittning. Företagsleasings medverkan, betalningen av köpeskillingen, utgör endast ett lån till J.W. och upprättandet av leasingkontrakten är ett misslyckat försök att skapa kreditsäkerhet för lånet. Det saknas även en påvisbar rättshandling som skulle innebära att Företagsleasing har köpt fordonen och att Östfinans har förstått det. Bl. a. det förhållandet att checken var korsad innebär enligt konkursboet endast att J.W. inte har kunnat använda checken till annat ändamål än att lösa in sin skuld hos Östfinans. Genom att korsa checken försäkrade sig Företagsleasing om att J.W. inte skulle kunna missbruka denna till andra ändamål. Konkursboet gör vidare gällande att Finansors påstående om att J.W. skulle i eget namn ha förvärvat fordonen från Östfinans för Företagsleasings räkning är en uppenbar efterhandskonstruktion. Något kommissionsavtal mellan J.W. och Företagsleasing har inte förelegat. Det framstår också som märkligt att Företagsleasing i så fall begärt utbyte av lösenfakturorna, eftersom några fakturor mellan Östfinans och Företagsleasing i så fall inte skulle ha behövts. Det har ej heller framkommit, att J.W. skulle ha uppträtt som ombud för Företagsleasing. Något avtal härom finns inte och J.W. har inte gentemot Östfinans fullgjort något avtal i Företagsleasings namn.

Finansor åberopade som muntlig bevisning förhör med J.W. under sanningsförsäkran samt vittnesförhör med F.S., delägare i Företagsleasing, och K-U.M. revisor i W:s Åkeri. Konkursboet åberopade vittnesförhör med B.P., marknadsansvarig i Östfinans. De uppgav i huvudsak följande.

J.W.: Han erbjöds av Företagsleasing ett bättre leasingavtal än det han hade med Östfinans. Han fick bättre ränta och högre värde på fordonen samt ett kontantbelopp på mellanskillnaden. För att han skulle slippa någon straffavgift för kontraktsbrott med Östfinans, kom han överens med Företagsleasing om att han hos Östfinans skulle ta reda på lösenbeloppet. Efter det fick han av Företagsleasing en check på beloppet som han överlämnade till Östfinans. Han begärde bevis på att han hade lämnat checken och fick lösenfakturorna. Dessa skickade han till Företagsleasing som bevis på betalningen. Något lån av Företagsleasing har inte förekommit och han har inte haft någon äganderätt till fordonen.

F.S.: J.W. var inte nöjd med Östfinans avtalsvillkor och önskade ett nytt finansieringsavtal med Företagsleasing. J.W. hade inte medel för att själv köpa fordonen och hade ingen säkerhet för något lån. Han och J.W. gjorde en beräkning av vad det skulle kosta Företagsleasing att lösa ut fordonen. Eftersom han bedrev en konkurrerande verksamhet med Östfinans, bad han J.W. att ta reda på skulden till Östfinans. Företagsleasing utställde checken till Östfinans enligt kutym i branschen. J.W. fick i uppdrag att överlämna checken rätt dag. Denne agerade således endast som en budbärare för Företagsleasing. Företagsleasing erhöll aldrig från Östfinans någon faktura på köpet. Inför bokslutet den 30 juni 1989 skrev han därför själv en lösenfaktura som bokföringsunderlag. Sedan det i början av 1990 vid revision upptäckts att faktura över köpet saknades, kontaktade han Östfinans och fick då veta att fakturor ställts ut på J.W.

K-U.M.: Fordonen var inte bokförda som inventarier i J.W:s rörelse. Den enda handling som har bokförts är fakturan 03 över mellanskillnaden. Den bokfördes som övrig rörelseinkomst och således inte på kontot för fordon. När J.W. lämnade honom fakturorna från Östfinans kontaktade han F.S. angående momsredovisningen. Enligt denne skulle moms utgå på fakturorna.

B.P.: J.W. nämnde inte att det var en annan som skulle lösa Östfinans leasingavtal. Han visste dock att J.W. inte själv kunde lösa avtalet. När J.W. överlämnade checken, som Företagsleasing utställt, fann Östfinans ingen anledning att närmare fundera över varför det var Företagsleasing som ställt ut checken och korsat den.

Tingsrätten anförde i domskäl:

Det är ostridigt, att J.W. i oktober 1988 kontaktat Östfinans om inlösen av fordonen, att J.W. till Östfinans den 30 samma månad överlämnat en check på lösenbeloppet utställd av Företagsleasing samt att J.W. vid checkens överlämnande av Östfinans erhöll kvittens på beloppet och två lösenfakturor i sitt namn.

Såväl J.W. som F.S. har hävdat att J.W. endast formlöst fått i uppdrag av Företagsleasing att från Östfinans inhämta besked om lösenbeloppets storlek och överlämna checken på rätt dag. Syftet enligt dem båda var att Företagsleasing skulle förvärva fordonen och hyra ut dem på bättre villkor till J.W. Något förvärv av fordonen har ej bokförts i J.W:s rörelse. Företagsleasing har ej heller i sin bokföring redovisat något köp av fordonen från J.W. Det föreligger ej skäl att antaga att syftet med transaktionen skulle ha varit ett annat än vad J.W. och Företagsleasing uppgett, särskilt med hänsyn till att transaktionen ej inneburit någon förändring för Jan W:s borgenärer. Även om det framstår som anmärkningsvärt att Företagsleasing ej tillsett att lösenfakturorna skrevs i dess namn, finner rätten således att det i målet ej har framkommit annat än att Företagsleasing förvärvat fordonen av Östfinans och därefter enligt två leasingkontrakt hyrt ut fordonen till J.W.

Konkursboet fullföljde talan och yrkade att Finansors talan skulle lämnas utan bifall. Finansor bestred ändring.

Göta hovrätt (1993-02-18, hovrättslagmannen Ulla Malander, hovrättsråden Lennart Thorelli och Björn Karlsson samt t.f. hovrättsassessorn Ulf Ljungdahl, referent) ogillade Finansors talan samt anförde i domskälen:

Målet avser fråga om Finansor har separationsrätt till viss egendom i konkursboet. Egendomen har enligt överenskommelse mellan parterna sålts och ersatts av köpeskillingen härför, vilken insatts på ett spärrat räntebärande konto i bank.

Finansor har gjort gällande separationsrätt under påstående att Företagsleasing från Östfinans direkt förvärvat äganderätt till egendomen och därmed sakrättsligt skydd för sin äganderätt. Enligt bolaget har J.W. i transaktionen endast handlat som fullmäktig, kommissionär eller bulvan. Företagsleasings rättigheter i aktuellt avseende tillkommer idag Finansor.

Konkursboet har gjort gällande att J.W. för egen räkning köpt egendomen från Östfinans och att han sålt den vidare till Företagsleasing, som i sin tur hyrt ut egendomen till honom. Konkursboet hävdar således att egendomen aldrig traderats till Företagsleasing som därför inte erhållit sakrättsligt skydd och att bolaget således inte har separationsrätt.

De utsagor J.W., F.S., K-U.M. och B.P. lämnat vid tingsrätten har åberopats i hovrätten genom att bandupptagningarna spelats upp. Konkursboet har därvid förklarat sig ej ifrågasätta tilltron till J.W:s och F.S:s uppgifter rörande händelseförloppet.

Parterna har åberopat samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Konkursboet har därutöver åberopat sakkunnigutlåtande av docenten Göran Millqvist.

Utöver vad som i tingsrättens dom återgetts av nämnda utsagor bör följande upptagas här.

J.W.: Sedan han och Företagsleasing skrivit leasingavtal skulle han ta reda på restskulden hos Östfinans. Han fick reda på lösenbeloppet och fick därefter av Företagsleasing en korsad check som han skulle lämna till Östfinans. Hela transaktionen gjordes för att han skulle kunna låna mer pengar med bilen som säkerhet.

F.S.: Han bad J.W. att ta reda på restskulden hos Östfinans då det är känsligt om andra finansbolag går in och löser leasingkontrakt. J.W. skulle sedan lämna checken till Östfinans senast viss dag. Han sade till J.W. att ordna kvittens och skicka den till Företagsleasing. J.W. agerade bara budbärare. Han vet inte vem som skrivit fakturorna 03 och 02. Han är nästintill säker på att han själv inte gjort det.

K-U.M.: Hela transaktionen var ett sätt för J.W. att få ett lån som han sedan fick betala tillbaka genom leasingavgifterna. När K-U.M. av F.S. fick faktura från Östfinans ringde han denne och frågade om det var korrekt att mervärdeskatt upptagits i fakturan, eftersom han ville veta om det verkligen var fråga om ett leasingkontrakt och inte ett avbetalningsköp.

B.P.: J.W. ringde och frågade efter lösenbeloppet och sade att han "fixat en finansiär". Han gav J.W. ett lösenbelopp per visst datum. J.W. återkom senare och sade att det var klart med lösen av kontrakten. Det nämndes aldrig vem finansiären var. Ungefär vid samma tid som han hörde att J.W. var på väg att gå i konkurs fick han från Företagsleasing en förfrågan om Östfinans kunde skriva nya fakturor på Företagsleasing i stället för dem Östfinans utställt på J.W. B.P. vägrade detta på grund av den förestående konkursen. Det händer ofta att leasingbolag köper leasingobjekt eller leasingkontrakt av varandra.

Hovrätten gör följande bedömning.

Det resultat som avsågs med transaktionen var att Företagsleasing i stället för Östfinans skulle bli leasegivare i förhållande till J.W. Vinsten med arrangemanget skulle för J.W:s del bli att han kunde få tillgång till kontanta medel; Östfinans hade ej låtit honom "belåna" fordonen ytterligare. Företagsleasing ville ej i eget namn överta leasingkontrakten av Östfinans. Att denna eljest naturliga utväg ej valdes berodde måhända på konkurrenshänsyn och i vart fall på möjligheten att löseskillingen skulle bli mindre om J.W. löste kontrakten än om Företagsleasing övertog dem. Om nu angivna omständigheter synes parterna vara ense.

Frånvaron av en klar dokumentation rörande Företagsleasings roll i transaktionen tyder på att varken F.S. eller J.W. hade klart för sig den rättsliga betydelsen av hur transaktionen genomfördes. Som tingsrätten framhållit kan det avsedda slutresultatet - byte av leasegivare - ha framstått som likgiltigt för övriga borgenärers rätt. Då - som sedermera blivit fallet – J.W. råkat på obestånd och övriga borgenärers rätt är beroende av transaktionens form, har Finansor emellertid att styrka att J.W. inte i något skede formellt ägt fordonen.

Lydelsen av de handlingar som utfärdats av Östfinans - lösenfakturorna och kvittot- ger vid handen att äganderätten från Östfinans övergått till J.W. Företagsleasing har ostridigt inte i detta sammanhang synts på annat sätt än som utställare av checken och inte förrän långt senare hos Östfinans gjort gällande att Företagsleasing var köpare. Finansors påstående att J.W. varit ombud eller bud för Företagsleasing är ej styrkt.

Att J.W. handlat som kommissionär är en alltför verklighetsfrämmande konstruktion att förtjäna avseende.

Vad som kan ifrågasättas är däremot om J.W. handlat som bulvan för Företagsleasing, som ej ville framträda öppet. I vad J.W. och F.S. uppgivit i målet kan, oavsett att den rättsliga terminologien förmodligen varit obekant för dem, intolkas en sådan avsikt. Då det är fråga om att styrka att Företagsleasings rätt erhållit sakrättsligt skydd är emellertid J.W:s och F.S:s egna uppgifter inte ensamma tillfyllest.

Finansor har åberopat en rad omständigheter som enligt dess mening talar för att J.W. handlat som bulvan. Dessa omständigheter - lydelsen av den check Företagsleasing utställt till Östfinans, det förhållandet att Företagsleasing redan före lösen av fordonen hos Östfinans tecknat ett leasingkontrakt med J.W. angående dessa, utbetalningen till J.W. av ett belopp motsvarande mellanskillnaden mellan löseskillingen hos Östfinans och det hos Företagsleasing åsatta värdet, den av Företagsleasing själv i Östfinans namn utställda lösenfakturan samt det förhållandet att J.W:s bokföring inte innehåller uppgifter om transaktionen - är emellertid, som konkursboet hävdat, i lika mån förenliga med antagandet att J.W. genom att hos Östfinans lösa fordonen med från Företagsleasing för ändamålet lånade medel tillfälligt blivit ägare till fordonen som hela tiden var i hans besittning. Då Finansor inte förebragt någon omständighet som entydigt vederlägger innehållet i de handlingar Östfinans utställt eller som gemensamt med övriga omständigheter utgör övertygande bevisning om att Företagsleasing och inte J.W. blivit ägare till fordonen, kan Finansors yrkande om separationsrätt inte vinna bifall.

Målnummer T 233/91