RH 1993:24

Allmän åklagare yrkade vid Kalmar tingsrätt ansvar å T.A. för överträdelse av besöksförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om besöksförbud med följande gärningspåstående. T.A. ålades den 5 juni 1992 förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med eller följa efter M.A. Förbudet gäller till den 4 december i år. Han har brutit mot detta förbud genom att den 25 september ta kontakt med henne på Kaggensgatan i Kalmar samt följa efter henne under omkring 30 minuter.

T.A. bestred ansvar.

Kalmar tingsrätt (1992-11-17, lagmannen Gunnar Gyllenram samt nämndemännen Elvira Linåker, Berndt Denelius och Göte Svensson) dömde T.A. för överträdelse av besöksförbud till 60 dagsböter å 70 kr och anförde i domskälen: M.A. har som målsägande berättat: Hon kom ut från en affär och var i färd med att låsa upp sin cykel, när T. kom förbi i bil med en kamrat. Han steg ur bilen, gick fram och hälsade och frågade hur hon hade det och om hon träffat någon annan man. M. visade ett par kängor, som hon köpt till ett av deras barn. De började diskutera om det var rätt storlek. T. frågade dessutom om de inte kunde träffas instundande lördag. M. svarade att de inte skulle träffas men markerade kanske inte sitt nej riktigt tydligt. För att komma från T. bestämde sig M. för att gå tillbaka till skobutiken för att eventuellt byta kängorna. Tomas sade "Jag följer med". M. sade att det inte behövdes. Likväl följde han med uppför trappan till affären. Han lade armen om henne och frågade om de inte kunde försöka vara tillsammans igen. M. svarade nej. De uträttade skobytet tillsammans. Ute på gatan ville M. komma iväg så fort som möjligt för att hämta barnen, som var på daghem. T. lade handen på styret och ville prata mera. Hon hade dröjt med att göra polisanmälan men beslutade sig för att anmäla när T. dagen därpå upprepat sina förslag till ett sammanträffande.

T.A. har berättat: De träffades av en tillfällighet och hälsade på varandra. M. var inte avvisande och verkade positiv till mötet. De var ense om att göra skobytet tillsammans. T. frågade henne om de inte kunde träffas för att tala om barnen. Han uppfattade att hon inte var ovillig därtill. Han hade inte försökt hålla M. kvar, när hon skulle cykla från platsen. Deras möte hade då varat 15-20 minuter. Förhållandet mellan honom och M. är nu bättre än på länge.

P.H. har som vittne berättat: T. åkte i hans bil, när T. fick syn på M. P.H. såg dem samtala och titta i en skokasse. Tomas klappade M. på kinden. De gick upp till skoaffären och kom pratande med varandra ut därifrån. Han såg inget kvarhållningsförsök från T. sida.

Tingrättens bedömning.

T.A. och M.A. har träffats av en tillfällighet. T.A. har utnyttjat tillfället till att aktivt ta kontakt med henne. Kontakten har inte varit av den karaktären att den kan anses uppenbart befogad eller klart ursäktlig. T.A. har därmed gjort sig skyldig till brott mot besöksförbud i enlighet med åtalet med böter som påföljd.

T.A. vädjade mot tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring

Göta hovrätt (1993-03-24, hovrättslagmannen Ulla Malander, hovrättsrådet Björn Karlsson och hovrättsassessorn Ulf Ljungdahl, referent) ogillade åtalet och anförde i domskälen: T.A., M.A. och P.H. har hörts på nytt i hovrätten varvid de lämnat berättelser som i allt väsentligt överensstämmer med vad som återgivits i tingsrättens dom. Därutöver har dock T.A. uppgivit att han och M.A. många gånger varit överens om att träffas trots besöksförbudet och att de därvid även haft intimare kontakter.

Lagen om besöksförbud har till syfte att, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilket förbudet skall gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda, förhindra att den mot vilket förbudet skall gälla besöker eller på annat sätt tar kontakt med den förbudet avses skydda.

Ett förbud hindrar inte kontakter som sker med den skyddades medgivande eller som av annat skäl framstår som uppenbart befogade. Det sagda medför normalt dock inte att den som förbudet avses skydda behöver agera avvisande, utan den som förbudet gäller har att inskränka sina kontakter till sådana som är uppenbart befogade.

Något stöd i utredningen för att M.A. varit till den grad rädd för T.A. att hon inte vågat säga emot honom har inte framkommit. Hon har härom berättat att T.A. kunde bli aggressiv och att hon inte ville ställa till med en scen ute bland folk. Även om M.A. sålunda inte varit avvisande har hon ej heller inbjudit till kontakt. Tvärtom framgår det att det varit T.A. som tagit initiativ till denna då han gått fram till M.A. och sedermera följt med henne för att byta barnskorna. Kontakten har således inte varit befogad och T.A. har därför i och för sig överträtt gällande besöksförbud.

I målet har dock inte framkommit annat än att T.A. och M.A. närmast av en slump träffat på varandra. Den aktuella kontakten går således inte att jämställa med den allvarliga formen av trakasseri då den av förbudet skyddade förföljs eller uppsöks exempelvis i hemmet. Med hänsyn även till omständigheterna i övrigt bedömer hovrätten överträdelsen som ringa.

Målnummer B 1249/92