RH 1993:62

Allmän åklagare yrkade vid Nacka tingsrätt ansvar å T.H. född 1942, jämlikt 324 och 325 §§sjölagen för vårdslöshet i sjötrafik och sjöfylleri under följande påstående: T.H. har den 1 juni 1990 framfört en motorbåt av fabrikat Flipper 850 från Lotteräng i Vaxholms kommun till Viggsö i Värmdö kommun trots att han varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som därvid ålegat honom. Alkoholkoncentrationen har efter färden uppgått till minst 1,19 promille i T.H:s blod. – T.H. har under nyssnämnda färd i samband med att han passerade Viggsö brustit i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka genom att vara ouppmärksam beträffande båtens manövrering och framförvarande farvatten, vilket fått till följd att han kört upp på land på Viggsö.

T.H. förnekade gärningarna och berättade följande.

Han startade färden från Lotteräng ca kl 12.00. Dagen innan hade han installerat ett ekolod i båten. Under färden skulle han bl.a. kontrollera ekolodets funktion. Han körde därför mest med hjälp av båtens autopilot för att han därigenom skulle kunna kontrollera ekolodets angivelser i förhållande till sjökortet. Strax innan Viggsö såg han ett av marinens fartyg. Detta såg ut som ett trupptransportfartyg. Han passerade fartyget på ca 100 meters avstånd. Han lade sig härefter med hjälp av autopiloten på en parallellkurs med Viggö ca 15 meter från land. Han höll en hastighet av 15-18 knop. När han tittade upp från ekolodet såg han att båten hade ändrat kurs och att han var på väg rätt upp på land. Han försökte vrida på ratten men autopiloten kopplade inte ur. Han drog av gasen och körde därefter upp på land. Han svimmade av kollisionen. När han vaknade till var båten i en enda röra och en flaska likör hade ramlat ut på golvet. I sitt förvirrade tillstånd drack han upp det som var kvar i flaskan, vilket var ca hälften av en kvartsbutelj. Det tog ca 15 till 20 minuter för honom att dricka ur flaskan. Därefter kom militär och sjukvårdspersonal. Det hela var en olyckshändelse som troligen berodde på att ett relä till automatstyrningen hade brunnit.

Vittnet örlogskaptenen O.W. berättade: På grund av misstänkt undervattensverksamhet var flera enheter ur flottan förlagda till det aktuella området. Från ett minsvepningsfartyg hade en kabeldriven undervattenskamera förts ut för att undersöka ett hydrofoneko. Han befann sig själv ombord på en patrullbåt. Han såg hur besättningen på minsvepningsfartyget signalerade till den fritidsbåt som kördes av T.H. eftersom han höll en kurs rakt mot den orangefärgade kabeln. T.H. uppmärksammade inte varningen. Man blev därför tvungna att dyka med kameran för att på så sätt undvika att kabeln kördes av. T.H. passerade minsvepningsfartyget på ett avstånd av 20-50 meter. O.W. beslutade sig därför för att stoppa T.H. för att tala om för honom vad marinen höll på med samt upplysa honom om vad som gäller vid de anvisningar som fanns. När T.H. passerade O.W:s båt på ca 20 meters avstånd gjorde han tydliga tecken till T.H. för att denne skulle stanna. T.H. reagerade inte på hans tecken. Under den tid O.W. kunde se båten fördes den slingrande. Han uppfattade inte detta som att det var fråga om navigering med kursförändringar. Efter en stund kom fänrik R.K. och bad om sjukvårdshjälp på grund av att T.H:s båt hade gått upp på land.

Vittnet fänrik R.K. uppgav: Han såg inget av T.H:s båt förrän den stod på land. På grund av den rökutveckling som var från T.H:s båt, den omständigheten att båten stod och vickade samt att O.W. uppgav att T.H. alldeles innan hade passerat honom drog han slutsatsen att han fick syn på båten alldeles efter det att det gått på land. Det första han såg var att T.H. hoppade ur båten. När R.K. kom fram till T.H. uppträdde denne förvirrat och gjorde intryck av att vara mycket berusad. T.H. luktade sprit. R.K. säkrade T.H:s båt i ett träd. Han såg inga flaskor eller burkar i eller kring båten. På fråga uppgav T.H. att anledningen till att olyckan inträffade var att han var berusad. Från det att R.K. observerade T.H. har denne inte druckit någon alkohol.

Nacka tingsrätt (1992-04-15, tingsfiskalen Gert Jansson samt nämndemännen Birgit Friberger, Margareta Esplund-Spallin och Gunnel Blomberg) dömde T.H. för vårdslöshet i sjötrafik och sjöfylleri till fängelse 14 dagar och anförde:

Vad gäller åtalet för vårdslöshet i sjötrafik är redan genom T.H:s egna uppgifter utrett att han varit ouppmärksam beträffande båtens manövrering och framförvarande farvatten. Vittnet O.W:s iakttagelser då T.H. passerade marinens fartyg styrker detta förhållande. På grund härav samt med beaktande av den våldsamma kollision som färden slutat med finner tingsrätten således styrkt att T.H. brustit i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Oaktsamheten är, även om det inte kan uteslutas att ett fel på autopiloten må ha medverkat till olyckan, inte ringa. Åtalet är därför styrkt i denna del.

När det gäller åtalet för sjöfylleri är inte T.H:s uppgift om att han förtärt alkohol efter det att båten hamnat på land motbevisat. Av ett blodprov taget knappt tre timmar efter olyckan framgår emellertid att alkoholhalten i T.H:s blod då uppgick till 1,19 promille. T.H. har själv uppgivit att han efter olyckan druckit en relativt ringa mängd alkohol. Vidare är utrett att endast en kort tid förflutit från det att olyckan inträffade tills T.H. observerades av R.K. Med beaktande härav samt de uppgifter R.K. lämnat är enligt tingsrättens mening tillförlitligen styrkt att T.H. varit påverkad av alkohol under färden. På grund härav samt av de omständigheter som redogjorts för ovan angående åtalet för vårdslöshet i sjötrafik är vidare styrkt att T.H. varit så påverkad av alkohol att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom. Åtalet är således styrkt även i denna del.

T.H. vädjade mot domen och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn subsidiärt villkorlig dom jämte böter.

Svea hovrätt (1993-02-23, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, adjungerade ledamoten advokaten Bengt H. Nilsson samt nämndemannen Erling Friberg) ändrade så tingsrättens dom att åtalet för sjöfylleri ogillades och påföljden för vårdslöshet i sjötrafik bestämdes till dagsböter 60 å 30 kr.

I sina domskäl anförde hovrätten följande.

T.H. har uppgett att han i en trång farled med autopiloten inkopplad förde sin båt med 15-18 knops hastighet parallellt med och 15 meter från den klippiga, branta stranden på Viggsö samtidigt som han intermittent hade uppmärksamheten riktad, inte föröver utan nedåt mot båtens ekolod för att göra observationer på detta. Hovrätten finner redan genom dessa uppgifter åtalet för vårdslöshet i sjötrafik styrkt.

Vad gäller åtalet för sjöfylleri finner hovrätten lika med tingsrätten att T.H:s uppgift att han förtärt alkohol efter haveriet ej blivit vederlagd; det kan ha funnits tid att dricka innan R.K. gjorde sina första observationer. När det sedan gäller frågan om T.H:s uppträdande har R.K. här med större säkerhet än vid tingsrätten gjort gällande att denne var kraftigt berusad samt tillagt att T.H:s förvirrade uppträdande inte berodde på chock. En så kraftig berusning som den R.K. beskrivit torde inte ha hunnit uppstå hos T.H. efter ett alkoholintag som denne uppgett. Emellertid kan hovrätten inte bortse från att R.K. kan ha tagit miste och att T.H:s beteende berodde inte enbart på alkohol utan också på den chock han med all sannolikhet drabbades av vid olyckan. Hovrätten finner därför att bevisningen om T.H:s alkoholpåverkan inte är tillräcklig för att han skall kunna dömas för sjöfylleri i enlighet med åtalet.

Påföljden för den allvarliga vårdslöshet i sjötrafik som T.H. befunnits skyldig till skall bestämmas till dagsböter.

Hovrättslagmannen Christer Rune och nämndemannen Hans Zander var skiljaktiga och anförde.

Vi har liksom flertalet funnit att T.H. brast i gott sjömanskap genom att föra sin tunga båt i hög fart längs med och nära Viggsöstranden väsentligen med autopilotstyrning och således utan den fulla uppmärksamhet på båtens gång som dessa omständigheter krävde; han märkte dessutom inte vad som hände förrän båten - efter vad han beskrivit som en plötslig kursändring - gick upp på land.

Redan vad som sålunda passerat anser vi tyda på en så markerad omdömeslöshet hos en vuxen man, därtill sjövan nog att ha skepparbrev, att det klart indicerar inflytande av alkohol. Sammanhållet med vittnet O.W:s iakttagelse av hur båten fördes före olyckan och med vittnet R.K:s bedömning av T.H:s tillstånd efter olyckan ger detta enligt vår mening starkt stöd åt antagande att han var betydligt berusad redan dessförinnan. Fastän också vi finner oss böra räkna med visst utrymme för s. k. eftersupning - och följaktligen ser bort ifrån vad blodprovet utvisade - håller vi den angivna bevisningen för att ge fullgott stöd åt åtalet för sjöfylleri; T.H. kunde till följd av berusning inte föra båten på betryggande sätt. Överröstade härutinnan är vi i övrigt ense med hovrättens flertal.

Målnummer B 1543/92