RH 1993:67
Beviskrav vid påstående om obestånd i ansökan om konkurs.
I ansökan som inkom till Kalmar tingsrätt den 3 maj 1993 yrkade en bank att J.R. och I.R. skulle försättas i konkurs. Som grund för ansökan åberopade banken att J.R. och I.R. var på obestånd eftersom de dels i två domar förpliktigats att till banken betala 453 250 kr respektive 498 421 kr jämte ränta och kostnader men inte gjort detta, dels hade betydande betalningseftersläpningar gentemot andra borgenärer. Vid förhandling i tingsrätten bestred J.R. och I.R. att de var på obestånd. Som grund för bestridandet angav de att de hade överklagat de aktuella domarna, samt att de kunde betala skulden till banken, men att de inte var villiga att göra detta förrän banken redovisat att kravet var rätt beräknat.
Kalmar tingsrätt (1993-05-17, rådmannen Stefan Idefelt) ogillade ansökan om försättande i konkurs och anförde som skäl för beslutet: Ingen utredning har framlagts rörande gäldenärernas tillgångar. På grund av vad sålunda anförts finner tingsrätten att banken ej styrkt att makarna R. är på obestånd.
Banken anförde besvär och yrkade bifall till sin ansökan.
Till stöd för sin talan i hovrätten anförde banken i huvudsak följande. Av soliditetsupplysningar från Upplysningscentralen framgår att ett mycket stort antal betalningskrav riktats mot J.R. och I.R. sammantaget till mycket stora belopp. Beträffande deras fastighet finns även en begäran om exekutiv försäljning. På J.R:s kredit har ränta icke erlagts sedan den 1 december 1991. Makarna R. har i anslutning till varje låneförfallodag erhållit specificerade krav upptagande amorteringar, räntor, räntesats och kostnader. Därutöver har de tillställts rekommenderade uppsägningar av krediterna.
Banken åberopade som skriftlig bevisning soliditetsupplysningarna.
Göta hovrätt (1993-06-09, hovrättsråden Göran Olsson, referent, och Jan Ström samt t.f. hovrättsassessorn Michael Pleym) lämnade besvären utan bifall och anförde.
Enligt 1 kap. 2 § konkurslagen skall en gäldenär som är på obestånd efter egen eller borgenärs ansökan försättas i konkurs om inte annat är föreskrivet. Med obestånd avses att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte är endast tillfällig. Sökanden har bevisbördan för gäldenärens obestånd men lagen uppställer vissa presumtionsregler. Sålunda skall enligt 2 kap. 8 § konkurslagen en gäldenär anses vara på obestånd om han vid utmätningsförsök inom sex månader före konkursansökan saknat tillgångar till full betalning av sin skuld eller om han förklarat sig inställa sina betalningar. I 2 kap. 9 § finns en regel enligt vilken den som är bokföringsskyldig och inte följer en uppmaning att betala klar och förfallen skuld under vissa förutsättningar skall anses vara på obestånd. Det anförda gäller dock endast om gäldenären inte visar att han likväl är solvent.
Banken har i målet inte åberopat någon av de angivna presumtionsreglerna och måste vid sådant förhållande styrka att J.R. och I.R. är på obestånd. Lika med tingsrätten finner hovrätten att härför krävs en fullständig redogörelse för deras ekonomi avseende tillgångar och skulder vid tidpunkten för ansökan om försättande i konkurs. De åberopade soliditetsupplysningarna utgör inte tillräcklig bevisning för obestånd. Besvären skall därför lämnas utan bifall.