RH 1994:102
En i konkurs försatt fysisk person har inte ansetts betagen rätten att såsom svarande föra talan angående ett mot honom riktat fordringsanspråk.
C.K. försattes i konkurs den 11 maj 1993. Den 6 juli 1993 väckte Östgöta Enskilda Bank (banken) talan mot C.K. genom ansökan om betalningsföreläggande med yrkande att han skulle förpliktas att till banken betala visst kapitalbelopp jämte ränta och kostnader. C.K. bestred bankens krav. Sedan målet på bankens begäran överlämnats till tingsrätten för vidare handläggning förelades C.K. genom konkursförvaltaren att avge svaromål. Förvaltaren lät meddela tingsrätten att konkursboet inte ämnade inträda i rättegången.
Norrköpings tingsrätt (1993-10-26, rådmannen Göran Lindvall) avvisade bankens talan mot C.K. under anförande att under pågående konkurs kan rättegång angående egendom som faller utanför gäldenärens rådighet inte väckas mot honom.
Banken yrkade att hovrätten skulle upphäva tingsrättens beslut.
Till grund för sin talan anförde banken följande. Bankens talan mot C.K. avser en fordran mot honom. Sådan talans handläggning regleras i 3 kap. 9 § 2 stycket konkurslagen. Den normala ordningen för prövning av tvistig konkursfordran är, att fordringen efter bevakning och anmärkning hänskjuts till avgörande enligt reglerna i konkurslagen. Då ett avgörande i sådan ordning saknar rättskraft utom konkursen har det inte ansetts rimligt att betaga borgenär möjlighet att under konkurs anhängiggöra eller fortsätta rättegång mot gäldenär, varigenom borgenären kan få fordringsförhållandet gentemot gäldenären fastslaget en gång för alla. Sedan tingsrätten förordnat att bevakningsförfarande skall äga rum har banken bevakat sin fordran.
C.K. avhördes inte i hovrätten.
Göta hovrätt (1994-02-15, hovrättslagmannen Sven Larsson, adjungerade ledamoten, rådmannen Ingemar Sunden och hovrättsassessorn Linda Ring, referent) undanröjde det överklagade beslutet och återförvisade målet till tingsrätten för förnyad handläggning samt anförde:
Under pågående konkurs kan enligt 3 kap. 9 § 1 stycket konkurslagen talan inte väckas av eller mot gäldenären angående egendom som hör till konkursboet. Eftersom ett avgörande av en tvistig konkursfordran enligt bestämmelserna i konkurslagen saknar verkan utom konkursen kan det för borgenären vara av betydelse att i vanlig rättegång erhålla dom mot gäldenären liksom gäldenären kan ha ett intresse av att borgenärens anspråk med bindande verkan underkännes. Konkursen bör därför inte betaga gäldenären rätten att såsom svarande föra talan angående ett mot honom riktat fordringsanspråk (jfr SOU 1944:10 s. 275 f.).
Banken har efter C.K:s försättande i konkurs väckt talan mot honom angående fordran. Fordringen har uppkommit före konkursbeslutets meddelande och har gjorts gällande i konkursen. Med beaktande av vad tidigare anförts utgör således den omständigheten att C.K. var försatt i konkurs vid tidpunkten för talans väckande inte hinder att uppta bankens talan till prövning. Varken det förhållandet att förvaltaren ej velat inträda i rättegången jämte C.K. eller att banken bevakat sin fordran i konkursen föranleder annan bedömning. Tingsrätten har således haft att uppta bankens talan till prövning. På grund härav skall tingsrättens avvisningsbeslut undanröjas och målet återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.