RH 1994:119

Enligt köpekontrakt tecknat den 6 juli 1988 sålde Norrbottens lantmän, förening u.p.a., till Vittangi Norrtjänst AB (Norrtjänst) en lastmaskin Volvo BM lm 4200 jämte tillbehör. Köpeskillingen var bestämd till 362 972 kr inklusive mervärdeskatt. Norrtjänst lämnade som bytesobjekt en annan lastmaskin jämte tillbehör. Inbytespriset var 59 000 kr exklusive mervärdeskatt. Norrbottens lantmäns kreditfordran enligt avtalet var 290 131 kr, vilket belopp skulle erläggas genom 48 månatliga avbetalningar. Första avbetalningen skulle göras den 30 juli 1988. Köpekontraktet innehöll följande förbehåll: "Det levererade godset förblir säljarens egendom intill dess köparens samtliga förbindelser och skulder enligt avtalet ävensom övriga till säljaren på grund av reparationer, reservdelsleveranser eller annan åtgärd med avseende på godset blivit till fullo infriat."

Mellan Svenska Finans AB, numera Handelsbanken Finans AB (finansbolaget), och Norrtjänst tecknades den 8 och 14 september 1988 ett leasingavtal, enligt vilket finansbolaget till Norrtjänst för en period av 48 månader hyrde ut den lastmaskin med tillbehör, vilken Norrbottens lantmän sålt till Norrtjänst genom köpekontraktet den 6 juli 1988. Leasingavgiften skulle enligt leasingavtalet baseras på en sammanlagd anskaffningskostnad för den uthyrda egendomen om 294 000 kr och skulle betalas med 64 878 kr den första månaden och med 5 878 kr de följande månaderna av leasingperioden.

Genom en såsom "Beställning-Leasing" rubricerad handling beställde finansbolaget den 15 september 1988 av Norrbottens lantmän den lastmaskin med tillbehör som avsågs med leasingavtalet. I handlingen angavs att den beställda egendomen skulle "leasas" till Norrtjänst och att en förutsättning för beställningen var att Norrtjänsts tidigare beställning av egendomen annullerades. Norrbottens lantmän bekräftade beställningen den 19 september 1988, varvid man förklarade sig vara införstådd med de villkor som finansbolaget angett i beställningen.

Norrtjänst försattes i konkurs den 12 mars 1991. Konkursboet sålde lastmaskinen med tillbehör i samförstånd med finansbolaget.

Finansbolaget väckte talan mot konkursboet vid Gällivare tingsrätt och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att finansbolaget gentemot konkursboet ägt bättre rätt till lastmaskinen med tillbehör.

Konkursboet bestred käromålet.

Finansbolaget åberopade som grund för sin talan att bolaget i konkursen haft en på äganderätt grundad separationsrätt till lastmaskinen jämte tillbehör och anförde till utveckling av sin talan: Försäljningen av maskiner och tunga fordon representerar stora ekonomiska intressen på marknaden. En affärstransaktion avseende tunga fordon läggs i allmänhet upp enligt följande. Den som skall använda en maskin väljer ut ett objekt hos en leverantör. Leverantören samarbetar regelmässigt löpande med ett finansbolag. När användaren har valt ett fordon, upprättas i allmänhet ett köpeavtal mellan leverantören och användaren med ägarförbehåll för leverantören. Syftet är emellertid redan från början att finansieringen av affären skall lyftas över från leverantören till finansbolaget. Användaren förhandlar om ett leasingavtal med finansbolaget. Fordonet lämnas till användaren ibland innan leasingavtal träffats och ibland efter. När användaren och finansbolaget är överens om villkoren för leasingavtalet sker en teknisk omläggning från avbetalningsköp med ägarförbehåll till ett leasingavtal. Leverantören utnyttjar schematiskt sitt ägarförbehåll och "återtar" fordonet från användaren och överlåter därefter detta till finansbolaget. Kunden har därvid aldrig ägt någon del av fordonet. Det mellan finansbolaget och Norrtjänst upprättade leasingavtalet har den angivna affärsmässiga bakgrunden. Norrtjänsts företrädare, numera avlidne B.J., vände sig till Norrbottens lantmän när bolaget behövde en maskin i sin rörelse och bestämde sig efter underhandlingar med Norrbottens lantmäns försäljare S.A. för en maskin av modell Volvo BM. Maskinen levererades till Norrtjänst den 7 juli 1988, sedan Norrbottens lantmäns verkställande direktör dagen före godkänt affären. B.J. tog kontakt med finansbolaget någon dag efter eller möjligen någon dag före leveransen för att ordna finansieringen av affären. När leasingavtalet hade tecknats beställde finansbolaget lastmaskinen med tillbehör av Norrbottens lantmän som genom en bekräftelse av beställningen den 19 september 1988 annullerade sitt avbetalningskontrakt med Norrtjänst. Enligt leasingavtalet skulle Norrtjänst som första leasingavgift erlägga 64 878 kr, vilket belopp motsvarade summan av inbytesobjektets värde 59 000 kr (= 20 procent av anskaffningskostnaden 294 000 kr) och den första avbetalningen enligt köpekontraktet, 5 878 kr. Norrtjänst betalade leasingavgifterna från september 1988 till konkursutbrottet i mars 1991. På grund av ägarförbehållet i avbetalningskontraktet behöll Norrbottens lantmän äganderätten till lastmaskinen jämte tillbehör gentemot Norrtjänst. Norrtjänst hade inte gjort någon avbetalning enligt köpeavtalet innan Norrbottens lantmän schematiskt utnyttjade sin återtaganderätt enligt avtalet och sålde lastmaskinen till finansbolaget. Eftersom Norrtjänst aldrig ägde maskinen har den inte kunnat utnyttjas av Norrtjänsts borgenärer och omläggningen från avbetalningsköp till leasing har inte försämrat borgenärernas rätt.

Konkursboet anförde till stöd för sin talan: Ställföreträdare och ägare till Norrtjänst var B.J. Den ifrågavarande egendomen levererades till Norrtjänst innan kontraktet skrevs med Norrbottens lantmän. Ägarförbehållet i kontraktet är därför inte giltigt. Ett sådant förbehåll måste nämligen, för att vara giltigt, göras innan egendomen levereras. Finansbolaget har inte heller gjort något sakrättsligt skyddat förvärv från Norrbottens lantmän eftersom egendomen inte traderats till den nya ägaren. Finansbolaget har aldrig haft egendomen i sin besittning. Överlåtelsen är dock obligationsrättsligt bindande mellan avtalsparterna. Även om ägarförbehållet mellan Norrtjänst och Norrbottens lantmän skulle vara giltigt så har detta endast inneburit att Norrtjänst ej kunnat förfoga över egendomen genom att exempelvis överlåta den till någon annan. Förbehållet kan inte åberopas av finansbolaget. Förvärvet har i detta hänseende endast varit att betrakta som ett vanligt köp mellan Norrtjänst och Norrbottens lantmän. Köpekontraktet den 6 juli 1988 har inte heller annullerats eftersom egendomen inte återtraderats till Norrbottens lantmän. Det har ej heller skett någon skriftlig annullering. Konkursboet gör således gällande att det åberopade ägarförbehållet överhuvudtaget inte är giltigt då leverans skett innan avbetalningskontraktet undertecknats av Norrtjänst och Norrbottens lantmän. Skulle rätten finna att ägarförbehållet är giltigt gäller det dock inte i förhållande till finansbolaget. Även om förbehållet skulle ha omfattat finansbolaget har något sakrättsligt bindande avtal ändå inte uppkommit, då finansbolaget aldrig fått egendomen i sin besittning. Med hänsyn till det nu redovisade bestrids att finansbolaget skulle äga separationsrätt till egendomen.

Gällivare tingsrätt (1993-02-05, rådmännen Ingemar Taavola och Kjell Fenjesjö) biföll käromålet.

Tingsrätten anförde under rubriken Domskäl:

På finansbolagets begäran har vittnesförhör hållits med S.A. och M.K. Som skriftlig bevisning har finansbolaget åberopat köpekontrakt, vilket även åberopats av konkursboet, samt leasingavtal och beställningsskrivelse.

S.A. har uppgivit: Han har arbetat som säljare på Norrbottens lantmän sedan 1987. Vid en försäljning får köparen betala 20 procent av köpeskillingen i handpenning och egendomen levereras inte förrän verkställande direktören undertecknat kontraktet. Så skedde också när Norrtjänst genom B.J. köpte den ifrågavarande egendomen. Den levererades inte förrän avbetalningskontraktet undertecknats av båda parter. B.J. sade dock redan när kontraktet skrevs att han möjligen kunde ordna en annan form av finansiering av köpet.

M.K. har berättat: Under 1988 arbetade han på finansbolaget som marknadsförare, dvs han sålde finansieringar till olika företag. Han tog reda på vilket objekt kunden hade för avsikt att förvärva och därefter gjorde han en kreditprövning. Det var vanligt att kunden dessförinnan varit i kontakt med leverantören. Objektet fick dock inte vara levererat till hyrestagaren innan leasingavtalet skrevs eftersom finansbolaget först skulle bli ägare till egendomen. Detta var ett absolut krav för att ett leasingavtal skulle komma till stånd. Han kommer ihåg B.J. ganska väl eftersom denne besökte honom personligen. B.J., som tog kontakt med honom under maj eller juni 1988, hade två objekt som han ville finansiera genom leasing. Denne nämnde dock inget om något avbetalningskontrakt. Det är emellertid inte någon större skillnad mellan leasingavtal och avbetalningskontrakt. Enligt den balansräkning som B.J. presenterade var inte den ifrågavarande maskinen levererad till Norrtjänst. Bolaget hade inte heller någon dålig ekonomi.

Tingsrättens överväganden.

Genom vittnesförhöret med S.A. är visat att köpekontraktet undertecknats av Norrbottens lantmän och Norrtjänst före leveransen av lastmaskinen. Härigenom är styrkt att ett giltigt ägarförbehåll förelegat mellan säljaren och köparen.

Det är också utrett att ställföreträdaren för Norrtjänst B.J. kontaktat M.K. på finansbolaget under maj eller juni 1988 och diskuterat ett leasingavtal på den ifrågavarande egendomen. Det är vidare klarlagt genom vittnesförhören att B.J. redan vid tiden för upprättandet av köpekontraktet övervägt att finansiera åtkomsten av egendomen genom ett leasingavtal. Ett sådant avtal har också ostridigt kommit till stånd drygt två månader efter det att maskinen levererats till Norrtjänst. Av de åberopade avtalen framgår vidare att finansbolaget beställt egendomen av Norrbottens lantmän och leasat den till Norrtjänst. Det är även ostridigt i målet att någon faktisk återtradering ej skett till Norrbottens lantmän och att någon besittningsövergång ej heller skett till finansbolaget. Köpekontraktet har rent tekniskt sett endast omvandlats till ett leasingavtal.

Den fråga rätten har att ta ställning till är om finansbolaget under ovan angivna förhållanden ändå har separationsrätt i Norrtjänsts konkurs.

Om den ifrågavarande egendomen inte hade levererats av Norrbottens lantmän till Norrtjänst före beställningen från finansbolaget och innan leasingavtalet hade upprättats skulle finansbolaget haft en ovillkorlig rätt att återfå egendomen från konkursboet eftersom uthyrningen ägt sakrättsligt skydd.

Kravet på tradition vid försäljning av lös egendom har emellertid tillkommit för att skydda tredje man, dvs i detta fall konkursborgenärerna.

Frågan är om den tekniska omläggningen i förevarande fall, från ett kontrakt avseende avbetalning till ett leasingavtal, försämrat borgenärernas rätt. Om en omläggning av avtalen ej skett hade Norrbottens lantmän på grund av ägarförbehållet i köpekontraktet haft rätt att återta egendomen från konkursboet. Norrbottens lantmän hade också haft rätt att överlåta kontraktet till exempelvis ett finansbolag som i sin tur hade erhållit separationsrätt i konkursen. Även om det ifrågavarande leasingavtalet således ej hade kommit till stånd hade konkursborgenärerna inte ägt bättre rätt till egendomen. Deras rätt har alltså inte försämrats på grund av övergången från försäljning med ägarförbehåll till ett hyresavtal. Det har här endast varit fråga om teknisk omläggning av finansieringen av det ifrågavarande förvärvet och ej ett försök att undanhålla egendom till men för Norrtjänsts borgenärer.

Under angivna omständigheter finner tingsrätten att finansbolaget i förhållande till konkursboet ägt bättre rätt till den ifrågavarande egendomen. Käromålet skall därför bifallas.

Ordföranden, lagmannen Roland Åkne, var skiljaktig beträffande motiveringen och anförde:

Genom vittnesförhöret med S.A. är visat att köpekontraktet undertecknats av Norrbottens lantmän och Norrtjänst före leveransen av lastmaskinen. Härigenom är styrkt att ett på köpekontraktet grundat giltigt ägarförbehåll förelegat mellan säljaren och köparen.

Det är också utrett att ställföreträdaren för Norrtjänst B.J. kontaktat M.K. på finansbolaget under maj eller juni 1988 och diskuterat ett leasingavtal på den ifrågavarande egendomen. Det är vidare klarlagt genom vittnesförhören att B.J. redan vid tiden för upprättandet av köpekontraktet övervägt att finansiera åtkomsten av egendomen genom ett leasingavtal. Av de åberopade avtalen framgår vidare att finansbolaget av Norrbottens lantmän beställt ifrågavarande egendom - identisk med den som angetts i köpekontraktet - och leasat denna till Norrtjänst. En förutsättning för nämnda beställning har, enligt den såsom "Beställning- Leasing" rubricerade och av finansbolaget åberopade handlingen, varit att Norrtjänsts tidigare beställning, dvs förvärv enligt köpekontraktet annullerades. Norrbottens lantmän har den 19 september 1988 bekräftat sig vara införstådd med de villkor, som angetts i beställningen. Nämnda förhållande får enligt min uppfattning anses klart utvisa att Norrbottens lantmän för sin del annullerat köpekontraktet av den 6 juli 1988 och därmed också det i kontraktet intagna ägarförbehållet. Den omständigheten att Norrtjänst genom B.J. genom det tidigare omnämnda leasingavtalet leasat samma egendom som omfattades av köpekontraktet kan rimligen inte ges annan tolkning än att också Norrtjänst varit införstådd med att köpekontraktet inte längre skulle äga giltighet utan istället ersättas av leasingavtalet. Genom sistnämnda avtal har finansbolaget enligt min mening erhållit en ovillkorlig rätt att återfå egendomen från konkursboet eftersom uthyrd egendom åtnjuter sakrättsligt skydd.

På grund av det nu anförda finner jag i likhet med majoriteten att käromålet skall bifallas.

Konkursboet överklagade domen och yrkade att käromålet skulle ogillas.

Finansbolaget bestred ändring.

Konkursboet vitsordade i hovrätten att avbetalningskontraktet mellan

Norrbottens lantmän såsom säljare och Norrtjänst såsom köpare undertecknats innan utrustningen levererades till köparen och att således giltigt ägarförbehåll förelegat mellan säljaren och köparen. I överensstämmelse med sin inställning vid tingsrätten hävdade emellertid konkursboet att finansbolagets förvärv av utrustningen inte blivit gällande mot Norrtjänsts borgenärer, varvid konkursboet åberopade att utrustningen sedan den på grund av avbetalningskontraktet levererats till Norrtjänst oavbrutet varit kvar hos bolaget och alltså vid omläggningen till leasingfinansiering inte traderats vare sig till Norrbottens lantmän eller till finansbolaget.

Parterna åberopade i hovrätten, med nyss berört undantag, väsentligen samma omständigheter som vid tingsrätten med vissa tillägg enligt vad som framgår av det följande.

Konkursboet: Norrtjänsts ställföreträdare och ägare B.J. avled någon månad före konkursutbrottet den 12 mars 1991. Det har inte gått att utreda vad som föranledde övergången från köpekontrakt med ägarförbehåll till leasingkontrakt. När köpekontraktet undertecknades förelåg inga planer, i varje fall inga konkreta sådana, på att finansieringen skulle ske genom leasing. Omläggningen skedde först två månader senare. - I samband med köpekontraktets undertecknande överlämnades inbytesmaskinen till Norrbottens lantmän, som levererade lastmaskinen med tillbehör till Norrtjänst dagen därpå. Utrustningen utgjorde redan då en tillgång hos Norrtjänst, låt vara att den var belastad med förbehåll om återtaganderätt för Norrbottens lantmän. Genom att inbytesmaskinen lämnats som dellikvid skulle sannolikt ett "övervärde" ha framkommit för Norrtjänst vid en avräkning inför ett återtagande enligt förbehållet. Någon ytterligare avbetalning enligt köpekontraktet skedde inte. - Konkursboet bestrider att övergången från försäljning med ägarförbehåll till leasingavtal haft karaktär av rent teknisk omläggning. Det första avtalet har till skillnad från det senare gett Norrtjänst en visserligen villkorad äganderätt till utrustningen. Denna har också representerat ett värde för Norrtjänst. Härtill kommer att omläggningen inte gjorts mellan samma parter som ingått avtalet om avbetalningsköp. Oavsett när återtagandeförbehållet skall anses ha fallit bort med anledning av omläggningen kan finansbolaget inte från förbehållet härleda någon separationsrätt för utrustningen, som inte blivit föremål för tradition i samband med omläggningen.

Finansbolaget: Avsikten var redan från början att avbetalningskontraktet skulle avlösas av ett leasingavtal, när Norrtjänst genom B.J. hade lyckats få till stånd en sådan finansiering. Leasing var nämligen något förmånligare för användaren i räntehänseende och beträffande momsavlyftning. B.J. hade redan i maj eller juni 1988 varit i kontakt med finansbolaget och då diskuterat en större affär med två maskiner, vilken emellertid inte hade blivit av. - B.J. återupptog kontakterna med finansbolaget i anslutning till att avbetalningskontraktet undertecknades, inbytesmaskinen lämnades och lastmaskinen med tillbehör levererades till Norrtjänst. Finansbolaget gjorde kreditkontroll. Ett leasingavtal undertecknades den 8 och 14 september 1988. Till följd av detta avtal gjorde finansbolaget hos Norrbottens lantmän en den 15 september 1988 daterad beställning av utrustningen enligt formulär benämnt "Beställning-Leasing". Häri angavs att en förutsättning för beställningen var att kundens tidigare beställning av utrustningen annullerades. Genom påteckning den 19 september 1988 bekräftade Norrbottens lantmän att företaget var införstått med villkoren. Norrbottens lantmän fakturerade sedan finansbolaget för utrustningen. Betalning har skett. Norrtjänst, som frånsett inbytesmaskinen inte gjort någon avbetalning enligt sitt kontrakt med Norrbottens lantmän, betalade leasingavgifter till finansbolaget från september 1988 fram till konkursutbrottet. - Utrustningen var på grund av ägarförbehållet i avbetalningskontraktet inte åtkomlig för Norrtjänsts borgenärer. Ägarförbehållet upphörde att gälla den 19 september 1988 genom att Norrbottens lantmän bekräftade beställningen från finansbolaget och trepartsförhållandet Norrtjänst-Norrbottens lantmän-finansbolaget därmed avlöste tvåpartsförhållandet Norrtjänst-Norrbottens lantmän. Avlösningen innebar att finansbolaget förvärvade utrustningen av Norrbottens lantmän, som då hade ett sakrättsligt giltigt ägarförbehåll. - Omläggningen har med hänsyn till anförda omständigheter varit av rent teknisk karaktär. Det har därför inte varit nödvändigt med tradition av utrustningen för att finansbolagets förvärv skulle bli skyddat mot Norrtjänsts borgenärer.

Hovrätten för Övre Norrland (1994-11-11, hovrättsråden Ingrid Olsson och Anders Carlbaum, referent, adjungerade ledamoten, rådmannen Per-Håkan Hansson samt hovrättsassessorn Tyri Öhman) ändrade tingsrättens dom och ogillade käromålet. Hovrätten yttrade i domskälen:

Lastmaskinen med tillbehör hade kommit i Norrtjänsts besittning sedan Norrbottens lantmän sålt utrustningen till Norrtjänst för en köpeskilling som erlagts endast till en mindre del, i form av en inbytesmaskin. Norrtjänsts äganderätt till utrustningen var belastad med ett förbehåll för att säkra säljarens rätt till återstoden av köpeskillingen. Oavsett om förbehållet benämndes återtagandeförbehåll eller ägarförbehåll innebar det att Norrbottens lantmän hade en mot Norrtjänsts borgenärer gällande rätt att under vissa förutsättningar återta utrustningen efter en avräkning vid vilken köparen skulle tillgodoräknas utrustningens värde. Omläggningen till leasingfinansiering har inte visats vara bestämd från början och innebar i realiteten att finansbolaget reglerade Norrtjänsts skuld till Norrbottens lantmän mot att finansbolaget självt blev ägare till utrustningen och Norrtjänsts rätt till denna inskränktes till nyttjanderätt såsom leasetagare. Ändringen av finansieringsform har således inte varit en rent teknisk omläggning utan betydelse för Norrtjänsts borgenärers rätt.

Utrustningen har oavbrutet varit kvar i Norrtjänsts besittning och alltså inte med anledning av omläggningen traderats till vare sig Norrbottens lantmän eller finansbolaget. Oavsett om finansbolaget skall anses ha förvärvat utrustningen direkt från Norrtjänst eller närmast från Norrbottens lantmän har förvärvet därför inte blivit gällande mot Norrtjänsts borgenärer. Finansbolaget har följaktligen inte haft bättre rätt än konkursboet till utrustningen. Käromålet skall således ogillas.

Målnummer T 31/93