RH 1994:16

Skeppet SCEA, Arctic Tar, med hemort i Luleå är ett kemikalietankmotorskepp byggt år 1973 i stål och med dödviktton om 6 720, bruttodräktighet om 4 315 ton och nettodräktighet om 2 183 ton. Dess största längd är 112,80 m, dess största bredd 16,54 m och dess djupgående uppgår till 7,41 m. Maskinstyrkan uppgår till 4 165 kW.

På kvällen den 29 september 1991 befann sig Arctic Tar i norska farvatten på väg från Rotterdam mot Kristiansand med full last av olja. Befälhavare på Arctic Tar var sjökaptenen M.E. och överstyrman H.H.. Därutöver bestod besättningen av 17 man, bland andra andrestyrman U.F., likaledes andrestyrman E.V. samt matrosen K.K.. Vid kl 20.30 överlämnade E.V. vakten på bryggan till H.H., som i sin tur avlöstes vid kl 24.00 av U.F.. Lots hade omkring kl 21.00 beställts till omkring kl 23.00 inför inseglingen mot Kristiansand, då Arctic Tar skulle befinna sig strax söder om Grönningen och sydost om Oksö. Såsom var brukligt på Arctic Tar befann sig också kaptenen M.E. på bryggan, då fartyget närmade sig destinationsorten och vid lotsens ankomst. - Vädret var denna afton regnigt; det blåste omkring tio sekundmeter. Sikten var klar tre-fyra sjömil. Omkring kl 23.00 den 29 september 1991 kom lots ombord, statslotsen vid Kristiansands lotsstation K.O.I.. Ungefär en timme senare ankrades Arctic Tar upp i Kristiansands hamnbassäng för att först dagen därpå, den 30 september, föras in till kaj för lossning av olja. - K.O.I. hade under infarten mot Kristiansand anropat norsk sjöpolis, som vid fartygets ankomst till hamnbassängen omhändertog M.E. och H.H. för förhör varefter föranstaltades om blodprovstagning och läkarundersökning. Därvid framkom att vid provtagningstillfället hade M.E. en genomsnittlig alkoholhalt i blodet om åtminstone 2,37 promille och H.H. 1,72 promille. - Sjöfartsverket i Sverige hemställde den 13 november 1991 om åtalsprövning beträffande M.E. och H.H.. Med stöd av 332 § sjölagen har sjöfartsverket nämnda dag funnit befälhavaren M.E. och överstyrmannen H.H. olämpliga att utöva sina befattningar på fartyg och beslutat frånta dem rätten att tills vidare utöva befattningarna.

Åklagaren väckte åtal mot M.E. och H.H. vid Stockholms tingsrätt och yrkade ansvar enligt 325 a § sjölagen (1891:35 s.1) och anförde: M.E. i egenskap av befälhavare och den ytterst ansvarige på fartyget och H.H. i egenskap av vakthavande styrman på tankfartyget "Mt ARCTIC TAR" har på kvällen den 29 september 1991 under tjänstgöring på bryggan under insegling i farvatten till Kristiansand i Norge varit så påverkade av alkoholhaltiga drycker, att det kan antagas att de, som fullgjort uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss, inte på ett betryggande sätt, kunnat utföra vad som därvid ålegat dem.

M.E:s och H.H:s brott är att bedöma som grova dels enär de varit avsevärt påverkade av alkohol, dels enär de uppgifter som de haft att fullgöra varit särskilt krävande varför framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss med hänsyn till att fartyget var fullastat med olja - att väderförhållandena var dåliga - att fartyget kommit på fel kurs vid inseglingen till Kristiansand.

M.E. och H.H. förnekade vad åklagaren lagt dem till last. H.H. hemställde att omedelbart återfå rätten att utöva sin befattning som överstyrman.

Närmare hörd över åtalet uppgav M.E.: Han har varit i befälsituation sedan år 1952. - Vid ifrågavarande tidpunkt var han befälhavare på Artic Tar och var inne på den tredje perioden av sexveckorsperioder ombord. Fartyget hade lämnat Holland på kvällen den 27 september 1991, fullastat med olja, omkring 6 300 ton. Den 29 september närmade man sig Norge. Det var nya farvatten för M.E.. Vid 17.30-18.00 drack han ett par starköl till middagen. Han led av stora sömnproblem och hade kvällen innan, den 28 september, tagit två drinkar. Sedan fartyget ankrats upp i hamnbassängen utanför Kristiansand, drack han ungefär 20 cl whisky. - Den 29 september 1991 var vädret inte det bästa men inte anmärkningsvärt dåligt. Det var kraftiga regnbyar, grov sjö och vinden var ostnordostlig och tilltog till 10 sekundmeter. M.E. kände sig trött och utarbetad men ändå i fullt tjänstdugligt skick. Lotsen kom ombord vid pass kl 22.45. Då var både M.E. och H.H. på bryggan. M.E. stod vid radarn och följe upp fartygets position på sjökortet, där H.H. ritat in kurs och tid och plats för lotsens ankomst. H.H. stod till roders. Fartyget låg vid siffran 211 på sjökortet. Stäven låg stilla mot sjön, då lotsen kom ombord. Lotsen var vrång och sur och gav order om nära 360 grader styrbord kursändring. Efter en dryg timme ankrades fartyget upp i hamnbassängen i Kristiansand, där fartyget låg säkrare än vid kaj, där förtöjningen kan gå.

Närmare hörd över åtalet uppgav H.H.: Han hade vid detta tillfälle varit fem veckor till sjöss i en sexveckorsperiod och skulle alltså snart mönstra av för att vara hemma i sex veckor. Han såg fram mot det och gladde sig. Han hade aldrig tidigare seglat i dessa farvatten. Den 29 september skulle han gå på vakten kl 20.30. Under dagen hade han möjligen druckit en starköl. Vid kl 18.00 blev han inbjuden till matrosen K.K. på grogg. Han tackade först nej men tänkte att en grogg eller två väl inte kunde vara så farligt och tog sedan två groggar. Groggarna bestod av vodka och juice. Han tänkte inte då på att han skulle gå på vakten kl 20.30. Han kände sig inte påverkad av förtäringen och kände sig vara i tjänstdugligt skick. Omkring kl 20.30 avlöste H.H. E.V.. Normalt brukade andrestyrman U.F. rita in kursen på sjökortet men den här gången var det H.H. som gjorde det. H.H. har också ritat in "22.45" och "LOTS" vid siffran 211. - När H.H. tog över vakten, var det bra väder och fin sikt. Först senare och då lotsen kom ombord blev det sämre väder med regn. H.H. förde fartyget i den vita sektorn mot norr. Då lotsen kom ombord på babords sida, hade H.H. först satt ner farten till 1-2 knop och kaptenen hade sedan stoppat fartyget. Lotsen gjorde ingen positionsmarkering, var på dåligt humör och frågade H.H. om "kapten var full". H.H. svarade bara "no comments". H.H. tyckte att M.E. verkade trött och konstig, annorlunda, olik, inte sig själv, där han stod vid radarn. M.E. lyckades inte få in skärpan på radarn. M.E. sade ingenting och H.H. fick inga vettiga svar av M.E.. Kaptenen hade varit uppe vid halvtio-tiden och gått ner men kommit upp igen inför lotsens ankomst. H.H. hade känt sig osäker på bryggan, eftersom kaptenen brukade "sköta sista biten". Då lotsen kom på, kan fartyget ha förflyttats nordost om "211" på sjökortet. - Lotsen gav order om kursändring hårt styrbord. H.H., som handstyrde för första gången i sitt liv, tyckte ordern var underlig men lydde och girade styrbord nära 360 grader. M.E. kommenterade inte kursändringen utan stod kvar vid radarn. Strax därefter kl 24.00, efter ungefär en halvtimme, blev H.H. avlöst av U.F., och gick ner i sin hytt, där han drack två starkölsflaskor om 33 cl. Han hörde ordern från lotsen om ankring i hamnbassängen i Kristiansand.

Vittnesförhör ägde rum med lotsen K.O.I., andrestyrman U.F. och andrestyrman E.V..

Åklagaren åberopade som bevisning, analysresultaten efter blodprovstagning samt protokoll över läkarundersökning beträffande M.E. och H.H..

K.O.I. uppgav. Artic Tar hade beställt lots redan till den 28 september 1991 men blivit försenad. Vid kl 21.00 den 29 september anropades han av Artic Tar som meddelade att fartyget kunde väntas till Oksö kl 23.00. Han gick ut i det mörka vädret. Ett kallt regn föll. Han såg Artic Tar komma väster ifrån med kurs på Grönningen fyr. Det verkade inte som om Artic Tar såg lotsbåten varför lotsbåtens strålkastare riktades in mot Artic Tar och det gavs order om att fartyget skulle stannas. Till slut saktade Artic Tar in och stannade. K.O.I. gick ombord på fartyget. Han gick upp på bryggan, där han såg kaptenen, som rökte en cigarett, och hälsade på denne. Det kom alkohollukt från kaptenens andedräkt, blandad med cigarettlukt. Styrmannen H.H. frågade K.O.I. om han önskade rorsman, vilket K.O.I. sade ja till. Autopiloten kopplades bort och H.H. styrde själv. K.O.I. gick till radarn och fann att fartyget var ur kurs. Kaptenen stod vid sjökortet efter att ha varit nere en sväng och kommit upp ostadig. Kaptenen gick ner ännu en gång. K.O.I. frågade H.H. om kaptenen druckit alkohol. "No comments" svarade styrmannen. Stämningen var tryckt och K.O.I. hade ett intryck av att kaptenen och styrmannen ville undvika lotsen. H.H. luktade inte alkohol och verkade mer nykter än kaptenen. Eftersom radarn inte fungerat, hade K.O.I. varit rädd för att båten kommit alltför nära grunden utanför Grönningen och Svertingen och därför gett order om "hard" styrbord såsom det tryggaste även om det kanske skulle ha gått med sväng babord. - Då H.H. började styra, höll han inte rak kurs utan körde slalom i fjorden 2-3 sjömil trots att vinden inte var kraftig och sjön inte hävde sig. - K.O.I. tyckte det var obehagligt med H.H. vid rodret och blev lättad, när H.H. avlöstes. Den nye som tog över efter H.H. upptäckte att fartyget var långt ut ur kurs och tog rätt kurs. K.O.I. litade inte på kaptenen som bara stod och stirrade utan reaktioner, och inte heller på styrmannen H.H.. K.O.I. vågade därför inte gå till kaj utan gav order om ankring i hamnbassängen.

U.F. uppgav: Han har arbetat som andrestyrman på Artic Tar tillsammans med H.H. under tio veckor sammanlagt. Då U.F. avlöste H.H. kl 24.00 den 29-30 september 1991, såg han inget anmärkningsvärt med H.H., kunde inte märka någon alkoholpåverkan hos honom. Fargyet fördes i vit sektor mot en fyr. Kaptenen stod vid radarn och U.F. vet inget om kaptenens tillstånd i nykterhetshänseende. Lotsen kom nära inpå U.F. och liksom luktade, vilket överraskade U.F. då. Lotsen verkade missnöjd med något.

Stockholms tingsrätt (1993-04-07, rådmannen Stina Lagergren samt nämndemännen Margareta Sandberg, Margit Linder och Valter Svedberg) fann åtalet styrkt och dömde envar av M.E. och H.H. för grovt sjöfylleri till fängelse två månader samt beslutade att M.E. och H.H. för tiden intill den 1 oktober 1994 fråntas rätten att utöva befattning som befälhavare resp. överstyrman.

I sina domskäl upptog tingsrätten följande.

M.E. var befälhavare på Arctic Tar och har själv vidgått att han under kvällen den 29 september 1991 tjänstgjorde på bryggan och deltog i fartygets framförande mot Kristiansand i Norge. M.E. har uppgivit att han mellan kl. 17.30 och kl. 18.00 till middagen drack ett par starköl och att han, sedan fartyget ankrats upp i hamnbassängen vid 00.20-tiden den 30 september druckit omkring 20 cl whisky. Blodprov har tagits kl. 02.10 på M.E. och analysresultatet visade en alkoholhalt i blodet om åtminstone 2,37 promille. K.O.I. har vittnat att han känt alkohollukt från M.E:s andedräkt, att M.E. varit ostadig, bara stått och stirrat utan reaktioner och att han frågat H.H. om kaptenen var full. H.H. har berättat att han tyckte att M.E. varit sig olik denna kväll, trött och konstig och att M.E. inte givit vettiga svar på tilltal, inte varit sig själv, och inte heller kommenterat lotsens order om kursändring. Dessa redovisade iakttagelser ger vid handen att M.E. varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas, att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom som befälhavare. Med hänsyn till tidpunkten för blodprovstagningen kan den höga alkoholhalten i blodet inte ha sin enda orsak i förtäring av 20 cl whisky mindre än två timmar tidigare. Vad som framkommit om M.E:s beteende under aftonen den 29 september 1991 visar att M.E. under färden in mot Kristiansand varit avsevärt påverkad av alkohol. Med hänsyn till fartygets egenskaper, dess storlek och dess last av olja, har den uppgift som M.E. haft att fullgöra varit särskilt krävande och framförandet av fartyget har därför inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

M.E. har gjort sig skyldig till sjöfylleri som är att anse som grovt. Han skall alltså dömas för grovt sjöfylleri såsom åklagaren gjort gällande.

H.H. har i egenskap av vakthavande styrman på Arctic Tar ifrågavarande kväll och natt deltagit i framförandet av fartyget. H.H. har själv uppgivit att han före sin tjänstgöring druckit två groggar bestående av vodka och juice. Det är tingsrätten bekant och ett allmänt känt faktum att vodka inte ger alkohollukt åt andedräkten. K.O.I. har omvittnat att H.H. vid rodret kört slalom med fartyget utan att de yttre förhållandena, väder och vind, kan ha orsakat ett sådant färdsätt. Dessa omständigheter sammantagna visar att H.H. varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålegat honom som vakthavande styrman. Blodprov togs på H.H. kl. 02.45 och visade en alkoholhalt i blodet om åtminstone 1,72 promille. H.H:s uppgift vid huvudförhandlingen, att han efter avlösning av U.F. kl. 24.00 i sin hytt druckit två flaskor starköl, kan inte, även om den är riktig, ge förklaring till den redovisade alkoholhalten i blodet. Hur mycket vodka de två groggarna, som H.H. drack före sin tjänstgöring, innehållit, har inte kunnat klarläggas. Med hänsyn till lotsens uppgifter om fartygets slalomåkning i fjorden och även om det var första gången som H.H. handstyrde, håller tingsrätten för visst att även H.H. varit avsevärt påverkad av alkohol vid framförandet av fartyget. Med hänsyn till fartygets storlek och dess last av olja har H.H:s uppgift varit särskilt krävande och fartygets framförande har inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss. Även H.H. har gjort sig skyldig till sjöfylleri, som är att anse som grovt, och skall alltså dömas för grovt sjöfylleri som åklagaren påstått.

De brott, som, som M.E. och H.H. har gjort sig skyldiga till, har begåtts på norskt territorium. Enligt norsk strafflagstiftning (straffeloven § 422) straffas "förer av skib, maskinist, styrmann" - - -" som forsettlig eller oaktsomt beruser seg under tjenesten eller når denne forestår", - - -" med böter eller med fengsel inntil 1 år". Svensk rätt, 325 a § sjölagen, föreskriver: "Är ett brott som avses i 325 § (sjölagen) att anse som grovt, skall dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst ett år".

I förarbetena till 1991 års ändringar i sjölagen (prop. 1990/91:128 s. 16) framhöll departementschefen att samma principer för påföljdsbestämning borde gälla vid onykterhet till sjöss som vid rattfylleri. Lagutskottet instämde i denna uppfattning och anförde att valet av påföljd för grovt rattfylleri och för grovt sjöfylleri borde träffas enligt enhetliga normer (Lagutskottets betänkande 1990/91:LU35 s.9-11).

Beträffande både M.E. och H.H. har yttrande inhämtats enligt lagen om särskild personutredning i brottmål. I båda yttrandena framhålls att inget övervakarebehov föreligger. Varken M.E. eller H.H. förekommer i kriminalregistret. Både M.E. och H.H. har förnekat alkoholproblem.

Redan av vad tingsrätten ovan i ansvarsdelen redovisat framgår allvaret i det brott som M.E. och H.H. gjort sig skyldiga till. Ingen av dem hade tidigare färdats i dessa farvatten. Fartyget var fullastat med olja, 6 300 ton. Fartyget närmade sig sjöområde med grund, där lots erfordrades. Det var mörkt och regnigt väder. Fartygets radar fungerade otillfredsställande. Med vetskap om dessa samtliga förhållanden har såväl M.E. som H.H. förtärt alkohol före tjänstgöring på bryggan, där de båda ansvarade för framförandet av fartyget med dess också ur miljösynpunkt farliga last. Att handla så visar allvarlig brist på omdöme både hos M.E., som varit yrkesverksam i befälsställning under 40 år, och hos H.H. som överstyrman. Arten av deras brottslighet är sådan att fängelse skall följa.

Vid straffets bestämmande skall tingsrätten beakta dels den omständigheten att sjöfartsverket den 13 november 1991 fråntagit dem rätten att tills vidare utöva sina befattningar, M.E. som befälhavare och H.H. som överstyrman, och dels den omständigheten att tingsrätten nu skall besluta att de, för viss tid eller för alltid, skall fråntas rätten att utöva befattningarna.

Tingsrätten beslutar att både M.E. och H.H. för tiden fram till den 1 oktober 1994 fråntas rätten att utöva sina befattningar som befälhavare respektive överstyrman.

Med hänsyn till detta hinder i deras yrkesutövning kan tingsrätten begränsa tiden i hög grad för fängelsestraffet och bestämmer straffet för envar av M.E. och H.H. till fängelse två månader.

M.E. och H.H. vädjade mot tingsrättens dom.

M.E. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och omedelbart återge honom rätten att utöva befattning som befälhavare och, i andra hand, bestämma påföljden till villkorlig dom.

H.H. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet och omedelbart återge honom rätten att utöva befattning som överstyrman.

Åklagaren bestred ändring.

I hovrätten hördes samma personer som vid tingsrätten och dessutom docenten Wayne Jones. Samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten samt dessutom ett intyg beträffande M.E:s hälsotillstånd förebringades i hovrätten.

Svea hovrätt (hovrättslagmannen Christer Rune samt nämndemännen Hans Zander och Gisa Kerschinsky) fastställde tingsrättens dom.

I domskälen anförde hovrätten.

Skuldfrågorna

Utredningen beskriver följande bild.

Det drygt 110 meter långa, 16 meter breda och nära 7,5 meter djupgående svenska tankskeppet (SCEA) Arctic Tar gick med full last av olja, omkring 6 300 ton, från Nederländerna till Norge och skulle på kvällen den 29 september 1992 anlöpa Kristiansand med biträde av lots.

Ehuru från början beställd till kvällen dessförinnan mötte lotsen upp omkring kl. 23.00 rätt kväll i fjordmynningen där mötena brukade vara. Arctic Tar låg längre ut än lotsen räknat med, under sakta gång och på nordostlig i stället för nordvästlig kurs. Det var låg sjö, regn och mörker och såtillvida föga besvärliga yttre förhållanden. Men fjordmynningen har skärgård och djupförhållandena varierar.

Samband etablerades mellan lots och skepp på radiotelefon men komplicerades av att skeppets svar kom trögt; det var vakthavande bryggbefäl, styrmannen H.H., som svarade. Lotsen uppfattade dessutom situationen så att Arctic Tars befäl inte var helt på det klara med skeppets position. Väl uppe på bryggan fick han emellertid av befälhavaren, M.E., klara besked om vad han behövde veta om Arctic Tar. Radarn var inställd på sex sjömil och gav dålig bild, men bilden blev god nog då radarn på lotsens begäran, ställdes in på tre mil. Lotsen begärde manuell styrning och H.H. ställde sig till rors; det var första gången denne stod till rors på Arctic Tar.

När rätt kurs in mot hamn skulle sättas valde lotsen inte den babordsgir som kunnat ligga närmast till hands utan lät göra styrbordsgir (340 grader) för att hålla säkert undan grund norrut. Giren genomfördes rätt, och anvisad kurs sattes. Men därefter visade det sig att styrmannen hade så svårt att hålla Arctic Tar stadigt på kurs att han "körde slalom". Enligt lotsen kunde han det bara när denne stod intill och misslyckades eljest. Befälhavaren ingrep ej; han var borta från bryggan ett par gånger under infarten.

Lotsen hade känt alkoholdoft - som av whisky - från befälhavaren redan då han först kom upp på bryggan. Han frågade styrmannen om kapten var full och fick, efter upprepad fråga, det dröjande svaret: "No comments". Lotsen tyckte att befälhavaren tog onödigt stöd av radarpulpeten och rörde sig ostadigt då han kom upp på bryggan efter att ha varit under däck. Av styrmannen - vilken han inte kom nära annat än bakifrån - kände han däremot ingen alkoholdoft.

Då överstyrmannen strax före midnatt kom upp på bryggan för att gå på sin vakt utverkade lotsen omedelbar avlösning av H.H.. Emellertid beslöt sig lotsen, under intryck av sina iakttagelser, för att inte gå vidare in till kaj med Arctic Tar utan i stället ankra upp för nattvila. Medan överstyrmannen var på backen för att fälla ankar tog befälhavaren över styrningen i hans ställe. Då noterade lotsen att befälhavarens bärbara styrinstrument inte gav rätt utslag fastän denne repeterade hans styranvisningar korrekt.

Blodprov togs på M.E. kl. 02.10 och på H.H. kl. 02.45. Analyserna visade 2,37 promille alkoholhalt för den förre och 1,72 promille för den senare. Undersökande läkare bedömde M.E. som medelmåttigt påverkad av alkohol och H.H. som lätt påverkad.

M.E. hade, enligt vad han själv gör gällande, inte druckit mer än ett par starköl till middagen kl. 17.30-18.00 och ännu ett par starköl omkring kl. 22.00 innan Arctic Tar gick till ankars för natten men därefter så mycket mer; tidigare uppgav han ca 20 cl whisky innan han törnade in men blodprovsanalysen har stämt honom till eftertanke varigenom han - med minnesbild av vad som blev kvar i flaskan - erinrat sig att han måste ha druckit åtminstone dubbelt så mycket. H.H. hade, enligt vad han gör gällande, druckit en starköl till middagen kl. 17.00-17.30 samt ett par groggar vodka, sammanlagt ca sju centiliter, omkring kl. 18.00 men därefter inte mer förrän han gick av vakten vid midnatt; då skulle han ha tagit ännu ett par starköl.

Vad som sålunda utretts bygger väsentligen på dels lotsens iakttagelser och därav betingade slutsats att han inte borde ta risken att gå ända in till kaj med alkoholpåverkat befäl på bryggan, dels analyserna av blodproven sammanställda med den alkoholförtäring de båda tilltalade vidkänts och påstått. Båda inslagen blir avgörande för hovrättens prövning. Lotsen har väl utstått förhör och motförhör här, och hovrätten uppfattar hans vittnesmål som välavvägt och omdömesgillt; både hans iakttagelser och hans reaktion på dem väger därför tungt i saken. Och fastän H.H. sökt rubba liten till blodprovsanalysen genom sakkunnigbevisning har hovrätten ej tagit intryck därav.

Vad lotsen iakttog hos M.E. framstår som otvetydiga symptom på alkoholpåverkan, och det så mycket klarare som det utlöste hans beslut att gå till ankars i stället för till kaj. Därtill kommer den konstaterade alkoholhalten i M.E:s blod ett par timmar senare. Hovrätten finner den inte vara till fullo förklarad med den s.k. eftersupning han här gjort gällande. Av de symptom lotsen akttog och den slutsats denne drog därav måste nämligen slutas dels att M.E. hade druckit mer alkohol innan lotsen kom ombord, möjligen också därefter, än han vidgått, dels att han var tydligt påverkad av förtäringen då Arctic Tar gick in till Kristiansand.

Vad lotsen iakttog hos H.H. finner sig hovrätten ej kunna undgå att betrakta som symptom på alkoholpåverkan. Lotsens intryck redan under den inledande radiotelefonkontakten med Arctic Tar, hans senare bedömning av H.H:s styrning - vidhållen även med insikt att denne inte tidigare stått till rors på Arctic Tar - och hans reaktion på vad han iakttog på bryggan bildar nämligen ett sammanhängande mönster som väl stämmer med vad analys av blodproven gav vid handen.

Hovrätten finner sig i detta bevisläge övertygad om att H.H. hade förtärt betydligt mer alkohol än det måttliga intag över två timmar före vakt som han vidgått. Att han skulle ha förtärt mer än ett par starköl sedan han gått av har han inte ens själv velat påstå, och den möjligheten har hovrätten valt att lämna därhän. Följaktligen lägger hovrätten till grund för prövningen att även H.H. var märkbart påverkad av alkohol inför och under anlöpet av Kristiansand.

Onykterhet till sjöss - kriminaliserad som sjöfylleri - kan begås på fartyg av alla slag, från roddbåtar till stora tankskepp. Brottet kan begås även i andra befattningar än förarens eller befälhavarens och under i övrigt mycket skiftande yttre förhållanden. Straffbarheten är följdriktigt ej knuten till viss alkoholhalt i blodet eller motsvarande. I stället bestraffas s.k. klinisk, eller påvisbar, onykterhet ställd i relation till de yttre förutsättningarna i det enskilda fallet, och detta gäller även gränsen mellan det enkla sjöfylleriet och det grova.

Det rör sig här om onykterhet ombord på ett oljelastat tankskepp av ej obetydlig storlek inför och under ingång till sydnorsk hamn genom skärgård med varierande grundförhållanden. Sådan yrkesmässig sjöfart ställer långt större krav på nykterhet ombord än t.ex. nöjessjöfart med småbåtar, snabbgående eller ej. Och även om väderförhållandena var okomplicerade räknar hovrätten med att de yttre omständigheterna ej var ägnade att höja toleranströskeln; bryggtjänsten ställde alltså krav på fullgott omdöme och fysisk kondition av befälhavare och vakthavande på bryggan.

Redan kravet på bevarat gott omdöme är under sådana förhållanden svårt att infria ens efter måttlig alkoholkonsumtion. Det blir då inte mindre svårt att också infria de precisionskrav som kurssättning, kurshållning och annan manövrering ställer. Hovrätten finner styrkt att M.E. och H.H. var så alkoholpåverkade att ingen av dem kunde fullgöra sin tjänst ombord på betryggande sätt. Det var alltså för dem båda fråga om tjänst som - efter lagens ord och med hänsyn till nyss beskrivna omständigheter - ställde särskilt höga krav på dem och deras sjömanskap. De skall därför, som tingsrätten funnit, dömas för grovt sjöfylleri.

Påföljd m.m.

Hovrätten finner att brotten - efter sin art och med hänsyn till de omständigheter under vilka de begicks - motiverar fängelsestraff, med mindre särskilda skäl talar mot detta; och där det kommer till straffmätning bör tillika beaktas att de tilltalades rätt att utöva befattning som befälhavare respektive styrman inte rimligen kan bestå orubbad av att de döms för grovt sjöfylleri.

M.E. har åberopat ett läkarintyg av vilket kan slutas att han i en livssituation som är svår även lagföringen förutan umgås med tankar på självmord och att risken för sådan flykt undan svårigheterna skall värderas mot bakgrund av att hans far tidigare tagit livet av sig; intygsutfärdande psykiatrikern rekommenderar att annan påföljd än fängelse övervägs.

Det är rimligt nog att räkna med att en gammal sjökapten som beträds med brott av förevarande slag upplever sin situation som starkt vanhedrande; och det så mycket mer som han måste vara medveten om vikten av att befälhavaren både genom föredöme och befälsföring gör sitt för nykterhet ombord. Strängare krav bör följaktligen också ställas på befälhavaren än på besättningen vid val av påföljd för onykterhetsbrott till sjöss. Hovrätten finner ej att M.E:s personliga problem och den risk som må föreligga att han flyr dem genom självmord innefattar de särskilda skäl som skulle motivera annat påföljdsval för honom än som - med nyss angivna syn på saken - bör vara huvudregeln i fall som detta.

Hovrätten finner ej heller motiverat att för H.H:s del välja annan påföljd än fängelse.

Tingsrätten synes ha tagit tillbörlig hänsyn till det men de båda tilltalade lider av att vara berövade sin behörighet som sjöbefäl, och hovrätten finner därför ej heller motiverat att gå ifrån dess straffmätning. Tingsrättens dom skall stå fast i den delen.

Det kan, som sagt, ej undgås att de tilltalades brott går ut över deras rätt att utöva de befälsbefattningar för vilka de har behörighet. Och hovrätten finner inte skäl att gå ifrån vad tingsrätten bestämt därutinnan. De tilltalade skall alltså intill den 1 oktober 1994 vara betagna rätten att utöva befattning som befälhavare respektive styrman.

Hovrättsrådet Anders Holmstrand var med instämmande av t.f. hovrättsassessorn Ulrika Hansson skiljaktig och anförde följande.

Jag delar den i domen redovisade bedömningen att M.E. skall dömas för grovt sjöfylleri och att brottet motiverar fängelsepåföljd om inte särskilda skäl talar mot detta.

M.E. har åberopat ett intyg dagtecknat den 22 november 1993 av överläkaren L.S. vid Psykiatriska öppenvårdsmottagningen, centrala Västerås, varav framgår bl.a. följande. L.S. har haft kännedom om M.E. sedan den 10 juni 1993, då denne kom p.g.a. oro, ångest och spänningssymptomlogi. M.E. hade tidigare varit i kontakt med psykiatriska kliniken i Västerås 1976 p.g.a. insufficienstillstånd i samband med relationsproblem. M.E. har uppgett att han i samband med tingsrättens dom upplevde mycket stark psykisk stress samt att han känner sig nedstämd och har suicidtankar i samband med förestående fängelsestraff. L.S. uppfattar M.E:s nuvarande tillstånd som en depressiv reaktion med självmordsrisk (självmordsrisken uppfattas som svår då fadern begick självmord) och rekommenderar att annan påföljd än fängelse övervägs.

Jag finner att det av läkarintyget får anses framgå att det föreligger en allvarlig risk för att M.E. gör försök att begå självmord om han döms till fängelse. Denna risk utgör särskilt skäl att välja en icke frihetsberövande påföljd. Eftersom M.E. tidigare är ostraffad och lever under välordnade förhållanden bör påföljden bli villkorlig dom och förenas med böter, som med hänsyn till brottets art skall vara kännbara. Jag bestämmer därför påföljden för M.E. till villkorlig dom och 150 dagsböter å 180 kr.

Beträffande H.H. får det med hänsyn till analysresultatet anses stå klart att han intagit avsevärt mer alkohol än han berättat om. Den uppgivna konsumtionen före och efter tjänstgöringen på bryggan förklarar inte den uppmätta alkoholhalten. Detta talar för att K.O.I:s misstankar om att H.H:s svårigheter att styra berodde på alkoholpåverkan var riktiga. Styrsvårigheterna kan emellertid också ha berott på H.H:s ovana att styra. Och K.O.I. har inte kunnat uppge några andra tecken på alkoholpåverkan under den tid han hade H.H. under observation på bryggan. Vid dessa förhållanden och då det enligt min mening inte blivit utrett att H.H. brustit i sin tjänsteutövning innan lotsen togs ombord, finner jag att det inte kan anses stå bortom allt rimligt tvivel att H.H. var så påverkad att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat utföra vad som ålåg honom som vakthavande styrman. Jag ogillar därför åtalet mot H.H..

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Målnummer B 1296/93