RH 1994:23

Condisator AB försattes i konkurs den 15 juni 1990.

Konkursboet yrkade vid Värnamo tingsrätt att Antifukt i Hestra AB (Antifukt) skulle förpliktas att till konkursboet utge 101 517 kr jämte ränta.

Antifukt bestred yrkandet men vitsordade skäligheten i och för sig av kapitalbelopp jämte ränta.

Konkursboet anförde: I bouppteckningen upptogs boets tillgångar till 569 876 kr. Värdet av tillgångarna visade sig vid avyttringen vara lägre. Skulderna upptogs i bouppteckningen till 1 115 406 kr, vartill kommer en hyresskuld å 22 785 kr. Enligt förvaltarberättelsen inträffade konkursgäldenärens obestånd under november-december 1989. Konkursgäldenärens firma var tidigare Combiluft AB. Verksamheten bestod av försäljning och installation av avfuktare och kylaggregat. Antifukt levererade skilda komponenter till konkursgäldenären och var dess störste leverantör. Den äldsta av Antifukts obetalda fakturor på konkursgäldenären är utställd i december 1988 med förfallodag den 27 januari 1989. Per den 21 mars 1991 utestod oreglerat 521 258 kr, dvs. Antifukts fordran hade ökat sedan årsskiftet 1990/91. Vid konkursutbrottet hade Antifukt en oprioriterad fordran som uppgick till 463 622 kr. Fordringen utgjordes av fakturor avseende tiden den 27 december 1988 - den 21 maj 1990. Under tiden den 14 maj 1990 - den 5 juni 1990 har konkursgäldenären erlagt betalning till Antifukt för fakturor på sammanlagt 101 517 kr. Betalningarna har gått till på så sätt, att betalning för vissa av konkursgäldenärens kundfordringar har skett av tredje man direkt till Antifukt genom att konkursgäldenären på sina fakturor angett Antifukts post- och bankgironummer. Konkursgäldenären har genom sitt förfaringssätt använt den till hans gäldenärer sålda egendomen för betalning av Antifukts fakturor. Antifukt har själv bestämt vilka fakturor som på detta sätt betalades. Anledningen till förfaringssättet har enligt konkursgäldenären varit att Antifukt ställt kontant betalning som villkor för fortsatta leveranser. Betalning på detta sätt hade tidigare skett endast vid tre tillfällen (två tillfällen under år 1985 och ett tillfälle under år 1986). De fakturor som helt eller delvis betalts på angivet sätt är utställda i december 1988, juni 1989 och april-maj 1990.

Som rättsliga grunder för käromålet åberopade konkursboet dels 4 kap. 5 § konkurslagen, dels 4 kap 10 § samma lag. I sistnämnda del anförde konkursboet: Betalningarna av fakturorna har skett med annat än sedvanliga betalningsmedel. De har skett med belopp som avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning. Betalningarna kan inte med hänsyn till omständigheterna anses som ordinära.

Antifukt invände: Antifukt har tillverkat de ifrågavarande produkterna som Combiluft sålt med ensamrätt. Combiluft har i allt väsentligt sålt endast Antifukts produkter och inte haft någon egen tillverkning utan utgjort ett rent försäljningsbolag. Combiluft har köpt och sålt i eget namn för att inte för sina kunder avslöja leverantörsidentiteten och riskera direkta kundkontakter med Antifukt. Leverans har emellertid skett av Antifukt direkt till Combilufts kunder. I praktiken har affärsförhållandet mellan Antifukt och Combiluft kunnat jämställas med ett rent provisionsförfarande. Antifukt har på detta sätt sålt sina produkter till Combiluft sedan år 1986. Under hela den tid samarbetet pågått har Combiluft haft svårigheter att i rätt tid erlägga betalning och Antifukt har genom långa betalningstider hjälpt Combiluft med rörelsekapital. Antifukts fordringar på Combiluft har under åren varierat och var den 31 december 1986 293 500 kr, den 31 december 1987 190 294 kr, den 31 december 1988 611 149 kr och den 31 december 1989 448 731 kr. Betalningssättet mellan parterna har växlat. Combiluft har betalat antingen via postgiro, med check, kontant eller genom överföring direkt från kund till Antifukts bank- eller postgirokonto. Det sistnämnda betalningssättet (s.k. direktöverföring) har tillämpats regelbundet, då Antifukt bedömt sig inte med bibehållande av tillfredsställande egen likviditet ytterligare kunna öka sin kundfordran på Combiluft. En förutsättning för fortsatt leverans har varit antingen direktöverföring eller förskottsbetalning. Betalningssättet med direktöverföring har tillämpats mellan parterna vid ett flertal tillfällen sedan år 1987. Situationen var inte annorlunda i april-juni 1990 än vid tidigare tillfällen. - Antifukt var inte medvetet om att Combiluft var på obestånd. Antifukts ställföreträdare, K.S., talade med Combilufts ställföreträdare, G.T., så sent som dagen före konkursutbrottet. G.T. nämnde då inget om vare sig förestående konkurs eller namnbyte. Antifukt hade ej heller anledning misstänka obestånd, enär de ekonomiska förhållandena i april-juni 1990 var jämförbara med de förhållanden som rått tidigare mellan parterna. Eftersom Antifukts fordringar på Combiluft i början av april 1990 började bli så stora att Antifukts egen likviditetssituation blev otillfredsställande, meddelade Antifukt sålunda Combiluft att fortsatta leveranser endast kunde påräknas mot förskottsbetalning/kontant betalning mot leverans eller genom användning av det tidigare tillämpade betalningssättet direkt från kund till Antifukts bank- eller postgiro. En muntlig överenskommelse härom träffades. Härefter har leveranser och betalningar skett på i huvudsak det sätt konkursboet har påstått. - Förfarandet har inte varit till nackdel för borgenärerna i konkursen. Gäldenären har fått fullgott vederlag för sin betalningsprestation. Betalningen måste närmast jämställas med kontant betalning vid leverans; ett förfarande som inte skulle ha kunnat angripas med stöd av bestämmelserna om återvinning. Combiluft har alls ej använt sin egendom för betalning av Antifukts fakturor. Betalning har skett med sedvanliga betalningsmedel. Betalningarna måste med hänsyn till omständigheterna - främst det faktum att betalningssättet tidigare utgjort praxis mellan parterna och endast utgjort ett praktiskt alternativ till kontant betalning mot leverans - anses som ordinära. Bestämmelserna i 4 kap. 10 § konkurslagen är därför inte tillämpliga. - Antifukt bestred även att återvinning borde ske enligt 4 kap. 5 § konkurslagen.

K.S. uppgav vid förhör under sanningsförsäkran bl.a.: Antifukts andel av Combilufts verksamhet understeg aldrig 75 procent. Combiluft sålde ca 25 procent av Antifukts tillverkning. Företagen hade ett nära och gott förhållande med varandra. Normalt levererade Antifukt direkt till Combilufts kunder men ofta gick leveranserna via Combiluft som då hämtade varorna. Combiluft hade dåligt med eget rörelsekapital och Antifukt stöttade med långa krediter. Antifukt hade ständigt en fordran på Combiluft, som aldrig betalade Antifukts fakturor på förfallodagen. Några månader före konkursen hade Antifukt en fordran på Combiluft om 1,2 milj kr. Combiluft hade inga stora banklån. Antifukt fick årligen ta del av Combilufts årsbokslut med undantag av det senaste. Combiluft betalade huvudsakligen genom bankgiro eller postgiro eller med check. Ibland erlade Combilufts kunder betalning direkt till Antifukts konto (s.k. direktinbetalning). Det förekom också att Combiluft betalade kontant vid leverans. Det var Antifukt som initierade dessa betalningssätt. Förfarandet med direktinbetalning tillämpades i vart fall vid tre tillfällen före år 1990. Under år 1990 ställde Antifukt återigen som krav för leverans att Combiluft betalade kontant eller tillämpade förfarandet med direktinbetalning. Antifukt hade då en dålig likviditet. G.T. valde förfarandet med direktinbetalningar. Företagen kom överens om att Antifukt skulle göra en avräkning mot den faktura som motsvarade leveransen till Combiluft samt att överskottet, dvs. den mellanskillnad som Combiluft skulle få tillgodoräkna sig som vinst, skulle avräknas mot de äldsta obetalda fakturorna. Han känner inte till hur denna avräkning kom att utföras i praktiken. Antifukt misstänkte aldrig att Combiluft skulle försättas i konkurs. Dagen före konkursutbrottet pratade han med G.T. som då inte nämnde något vare sig om den förestående konkursen eller om namnbytet. Inte heller fanns det något i fordringsförhållandet mellan Antifukt och Combiluft som kunde leda till en misstanke om konkurs.

G.T. uppgav vid vittnesförhör: Han var tidigare ställföreträdare för Combiluft. Affärsrelationerna mellan Combiluft och Antifukt inleddes i mitten av 1980-talet. Combiluft köpte avfuktningsaggregat från Antifukt och sålde dessa vidare. Antifukt fakturerade Combiluft som normalt betalade via bankgiro eller postgiro. Vanligtvis lämnade Combiluft kundens adress till Antifukt, som sedan levererade varan direkt till kunden. Combiluft ombesörjde därefter installationen hos kunden. Antifukt var Combilufts huvudleverantör. I affärsrelationerna fungerade Antifukt som en "bank" för Combiluft, eftersom Combiluft hade problem med att betala fakturorna i tid. Antifukt kom därigenom att ligga ute med mycket kapital. Vid några tillfällen ställde Antifukt som krav för ytterligare leveranser att Combilufts kunder skulle betala sina fakturor direkt till Antifukt. Härefter avräknade Antifukt det som betalts in mot Combilufts obetalda fakturor. Detta förfarande tillämpades i april-maj 1990 eftersom Combiluft då låg långt efter med sina betalningar till Antifukt. Förfarandet hade tidigare förekommit vid i vart fall tre tillfällen under år 1985 och 1986. Combilufts skuldförhållande i maj 1990 var inte annorlunda jämfört med tidigare. Combilufts konkurssituation infann sig snabbt. Han nämnde inget till K.S. vare sig om den förestående konkursen eller om Combilufts namnändring till Condisator. Det fanns inte heller något i affärsrelationen mellan Combiluft och Antifukt som lät antyda att Combiluft stod inför en konkurs.

Värnamo tingsrätt (1993-03-05, rådmannen Lars-Göran Klemming) biföll konkursboets talan och yttrade:

Det är utrett att Combiluft under perioden den 14 maj 1990 - den 5 juni 1990 har erlagt betalning till Antifukt för gjorda leveranser om sammanlagt 101 517 kr. Fristdagen var den 15 juni 1990.

Konkursboet har gjort gällande att grund för återvinning av beloppet föreligger bl.a. enligt 4 kap. 10 § konkurslagen eftersom betalningen har gjorts med annat än sedvanliga betalningsmedel.

Av utredningen framgår att Combilufts kunder har erlagt betalning direkt till Antifukt som härefter har gjort avräkningar på de fordringar som Antifukt hade gentemot Combiluft. Denna form av betalning genom medverkan av tredje man (i allmänhet benämnd som "medelbar" betalning) som lett till att Antifukt fått betalt för sin fordran hade tidigare endast vid några tillfällen under åren 1985 och 1986 tillämpats av parterna. Betalningssättet hade således under våren 1990 inte under en längre tid varit brukligt utan får i stället anses ha avvikit från det normala. Utredningen ger vid handen att det icke ordinära betalningssättet har tillgripits bl.a. därför att Antifukt vid denna tid insåg att Combiluft hade en särskilt dålig likviditet. Enligt tingsrättens mening måste denna medelbara betalning jämställas med en betalning med osedvanliga betalningsmedel. Det föreligger inga särskilda omständigheter som talar för att betalningen ändå skall bedömas som ordinär. Grund för återvinning föreligger därför av det yrkade beloppet.

Tingsrätten prövade även övriga av konkursboet åberopande grunder för återvinning.

Antifukt fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle ogilla käromålet.

Konkursboet bestred ändring.

Konkursboet gjorde i hovrätten gällande att betalningarna skulle gå åter till konkursboet i första hand enligt 4 kap. 10 § konkurslagen och i andra hand enligt 4 kap. 5 § samma lag. Parterna åberopade i övrigt de omständigheter som redovisats i tingsrättens dom. K.S. och G.T. hördes ånyo och lämnade i allt väsentligt samma uppgifter som framgår av den överklagade domen.

Som grund för sin talan åberopade konkursboet bl.a. att betalningarna skulle gå åter eftersom de gjorts med andra än sedvanliga betalningsmedel och inte kunde anses som ordinära. Antifukt invände att betalningsmedlen varit sedvanliga och ordinära samt gjorde gällande att betalningarna inte varit till nackdel för någon av Combilufts borgenärer.

Göta hovrätt (1993-12-13, hovrättslagmannen Ulla Maiander, hovrättsrådet Björn Karlsson, referent, och t.f. hovrättsassessorn Cecilia Back) fastställde tingsrättens dom och yttrade:

Genom de betalningar som konkursboet angriper har sammanlagt 101 517 kr erlagts till Antifukt. Härav har 55 505 kr motsvarat Combilufts skuld till Antifukt med anledning av leveranserna under april och maj 1990 medan 46 012 kr utgjort betalning för skulder som uppkommit under åren 1988 och 1989. Combilufts kunder har inte känt till Antifukts och Combilufts överenskommelse om betalningens erläggande utan trott att de betalt till Combiluft. Parterna är överens om att Antifukt och Combiluft inte använt sig av det nu aktuella betalningssättet i någon omfattning under åren närmast före konkursen. Betalningssättet kan därför inte anses ha varit normalt för bolaget. Antifukt har inte gjort gällande att det sätt på vilket bolaget erhållit betalning är vanligt förekommande i branschen. Med hänsyn till omständigheterna måste de nu aktuella betalningarna anses gjorda med annat än sedvanliga betalningsmedel.

Antifukt har anfört att betalningssättet valts för att man från Antifukts sida inte ville att fordringarna på Combiluft, som under våren 1990 uppgick till ca 500 000 kr, skulle öka ytterligare och att de stora utestående fordringarna på Combiluft kommit att utgöra en allt för stor belastning på Antifukts likviditet. I detta ligger uppenbarligen att Antifukt bedömt Combilufts betalningsförmåga som osäker. I ett för Combiluft prekärt läge har således ifrågavarande betalningssätt valts, dels för att eliminera risken för att bolaget inte skulle kunna betala för de aktuella leveranserna och dels för att Antifukt skulle få betalt för skulder som stått ute länge. Därmed kan betalningarna inte anses som ordinära.

Vid samtliga ifrågavarande betalningar har Antifukt erhållit både betalning i efterhand för sin leverans och avbetalning på äldre fordringar. Tillgångar har därmed undandragits Combilufts övriga borgenärer till uppenbar nackdel för dessa.

Eftersom betalningarna således skett med annat än sedvanliga betalningsmedel och inte kan anses som ordinära samt varit till nackdel för andra borgenärer skall betalningarna gå åter enligt 4 kap. 10 § konkurslagen. Vid denna bedömning saknar hovrätten anledning att pröva om även annan grund för återvinning föreligger.

Målnummer T 207/93