lagen.nu

RH 1994:3

Sedan tingsrätten på talan av fadern överflyttat vårdnaden om en son till honom har hovrätten ändrat tingsrättens dom och låtit modern behålla vårdnaden, trots att hon bedömts ha haft ett större ansvar för att umgänget mellan far och son inte genomförts så som bort ske.

T.I. och M.B. (tidigare D.) har tillsammans sonen J. född 1989. Vårdnadshavare för J. har alltsedan födelsen varit modern. Parterna har inte kunnat enas om vilket umgänge fadern skulle ha med J. och frågan har prövats - förutom i interimistiska beslut - av tingsrätten i dom den 13 juni 1991 och av Svea hovrätt i dom den 8 november 1991. Svea hovrätt förordnade i den nämnda domen om umgänge t.o.m. december 1992 varje onsdag kl 16.00-18.00 och varannan söndag kl 10.00-18.00, t.o.m. mars i J:s bostad och därefter på plats eller platser som fadern väljer. Fr.o.m. 1993 förordnades sedan om umgänge i större utsträckning. Under umgängesprocessen i tingsrätten och hovrätten var M.B. bosatt i Västerås. Hon har därefter flyttat med J. först till Malmö och sedan till Schweiz.

T.I. yrkade vid Västerås tingsrätt i första hand att tillerkännas vårdnaden om J.. I andra hand yrkade han umgänge med J. på visst angivet sätt. Vidare yrkade han interimistiskt förordnande i enlighet med huvudyrkandena.

M.B. bestred att vårdnaden om J. överflyttas till T.I. samt medgav umgänge på visst av henne angivet sätt.

Som grund för sin talan anförde T.I.: M.B. är olämplig som vårdnadshavare för J. eftersom hon inte inser sonens behov av kontakt med fadern. Hon kan inte ge J. den trygghet och stabilitet som han behöver. T.I. är lämplig som vårdnadshavare för J. och han inser sonens behov av kontakt med båda föräldrarna.

Som grund för sin ståndpunkt anförde M.B.: Hon har inte saboterat umgänget mellan T.I. och J.. Det har alltid varit hennes önskan att far och son skulle få en normal kontakt. T.I. har emellertid försökt bråka med henne och underlåtit att etablera kontakt med J.. T.I. är olämplig som vårdnadshavare och vet inte hur man tar hand om ett barn.

T.I. anförde till utveckling av sin talan. Han är utbildad sjuksköterska och arbetar f.n. som vårdlärare på landstingets vårdgymnasium. Tidigare har han i sitt yrke bl.a. arbetat med sjuka barn på centrallasarettet. Han och M.B. hade tidigare varit tillsammans men han gick ifrån henne hösten 1988. I samband med ett tillfälligt besök därefter blev J. till. Det var inget tal om abort eftersom de hade dålig erfarenhet av en tidigare abort. När det drog ihop sig till barnafödande kontaktade M.B. honom och han var med när J. föddes. Han bodde också hos M.B. under en kort tid efter förlossningen då hon var mycket svag. M.B. är psykiskt labil. Det har varit konflikt om umgänget sedan J. var åtta veckor gammal. Då sade M.B. att han inte skulle få träffa J. mer. Det blev senare tvist inför domstol om umgänget. M.B. har hela tiden saboterat umgänget och inte rättat sig efter domstolarnas beslut och domar. Med hänsyn till barnet accepterade T.I. umgänge på M.B:s villkor i hennes bostad. M.B. påstod att han hotat henne och anlitade sina släktingar vid umgänget. M.B. har bråkat med honom trots att J. varit närvarande. Hon brukade även våld mot honom och han polisanmälde henne. T.I. ville ha en tredje person med vid umgängestillfällena men det accepterade inte M.B. - Efter hovrättsförhandlingen åkte M.B. plötsligt bort på semester en period utan att säga vart. I mitten av februari 1992 fick han utan förvarning genom ett adresskort veta att M.B. flyttat till Malmö. Under tiden november 1991 - april 1992 hade han inget umgänge med J.. Den 12 april 1992 skulle han enligt överenskommelse med M.B. träffa J. i Malmö. Dagen före lade han en lapp i M.B:s brevlåda att han skulle ha med sig en person från mansjouren (K.Å.). När han kom tillsammans med K.Å. var M.B. mycket upprörd över att han hade en person med sig och vägrade både att släppa in K.Å. och att lämna ut J.. Den 22 april 1992 skulle nästa umgänge ske i Malmö. T.I. hade vid detta tillfälle med sig K.Å. och diakonissan M.A.. M.B. nekade först umgänge men medgav sedan att han fick ta med sig J.. J. var endast halvklädd och inte förberedd för att följa med honom. Det bestämdes inte att de endast skulle gå ner i lekparken. De åkte till Pildammsparken och lekte. Umgänget fungerade bra. Nästa umgängestillfälle var den 3 maj 1992 i Malmö. K.Å. följde med T.I. J. var inte förberedd och T.I. fick inte ta honom med sig för M.B. Förhållandena var desamma den 10 maj 1992. Han skrev till M.B. och föreslog umgänge den 11-12 juni och att hon skulle höra av sig om det inte passade. Han åkte ner till Malmö men det visade sig att ingen var hemma. Den 15 juni 1992 fick han ett brev från M.B. där hon sade att hon inte gick med på umgänge den 11-12 juni 1992. Den 30 augusti 1992 var M.B. och J. i Geddeholm utanför Västerås. T.I. åkte dit tillsammans med kollegan G.P.J. var inlåst en trappa upp tillsammans med X.X., som M.B. nu gift sig med. De möttes av M. och hennes bror U.D.. G.P. uppmanades att avlägsna sig. M.B. ville att umgänget skulle ske i närvaro av henne och hennes bror. T.I. ropade på J. och hörde att det ryckte i dörren samt att det började spelas musik högt. Han uppfattade det som att J. ville träffa honom men att X.X. hindrade det. Något umgänge kom aldrig till stånd.

M.B. anförde till utveckling av sin talan. Det har varit konflikter mellan parterna tidigare. Det var hon som gjorde slut med T.I. och inte tvärt om. Före J:s födelse krävde T.I. att hon skulle göra abort. Han hotade att knäcka henne psykiskt om hon födde barnet. Det förekom handgripligheter från T.I. och han förtalade henne. Han anmälde M.B. både till polisen och socialförvaltningen. Vid varje tillfälle konstaterades i utredningar att förhållandena hos M.B. var bra för J.. T.I. har egentligen inte velat ha kontakt med J. utan saboterat varje umgängestillfälle. Hon tror att umgänget skulle fungera om T.I. försökte skapa ett förtroende hos J.. T.I. får gärna ha umgänge med sonen utanför hennes hem men inte förrän de lärt känna varandra. I Svea hovrätt förliktes parterna på sätt som framgår av domen den 8 november 1991. Enligt denna skulle T.I. först umgås med J. i hennes hem innan umgänge skulle ske på annan plats. En av förutsättningarna för förlikningen var att endast parterna skulle vara närvarande vid umgängestillfällena. Den 13 november 1991 besökte T.I. henne och J.. Besöket gick bra. När T.I. gick förklarade han emellertid för M.B. att hon inte skulle få lugn och ro samt att han gjort en ny anmälan till socialförvaltningen. Den 20 november 1991 gick T.I. inte in i hennes bostad. Sedan åkte M.B. till Schweiz på semester, vilket hon meddelade T.I. på ett kort. När hon kom tillbaka ringde hon till T.I. och meddelade detta. I februari 1992 kom T.I. vid en annan tidpunkt än bestämt. J. var inte hemma. T.I. bråkade och skrek. I slutet av februari 1992 flyttade hon till Malmö där hennes blivande make bodde. En annan anledning till flyttningen var att hon inte kunde få arbete som barnmorska i Västerås. Hon och T.I. skrev brev till varandra om umgänget. Den 12 april 1992 kom T.I. och K.Å. hem till M.B. Hon ville inte släppa in K.Å.. T.I. ville då inte komma in och sade att han var rädd för att hon skulle slå honom. Den 22 april 1992 kom T.I. på besök tillsammans med K.Å. och M.A., som sade att hon var diakonissa. M.B. fick förtroende för M.A. och släppte in henne och T.I. Dessa fick ta med sig J. ut någon halvtimme på en intilliggande lekplats. De åkte emellertid iväg i bil. M.B. blev orolig och började undra över M.A. och fick vid telefonförfrågan hos kyrkoherden i Pauli församling veta att hon inte var diakonissa. Den 3 maj 1992 kom T.I. på nytt besök. Han hade med sig två personer från mansjouren. M.B. vägrade att släppa in någon annan än T.I. och han gick då inte in. Inför nästa umgängestillfälle fick hon ett brev från T.I. som begärde att J. skulle lämnas nedanför lägenheten för avhämtning. Hon ansåg emellertid inte att det var lämpligt. Den 10 maj 1992 kom T.I. och K.Å. på besök. Hon förklarade att endast T.I. var välkommen in och han gick då inte in. Sedan väntade M.B. varje söndag men T.I. kom inte. Han skrev slutligen att han skulle komma söndagen den 11 juli 1992. M.B. var upptagen den dagen och skrev att han var välkommen söndagen efter. Den 30 augusti 1992 var hon och J. på landet utanför Västerås. T.I. kom dit men gick inte in när G.P. inte var välkommen. T.I. skrek efter J. som var på övervåningen men J. ville inte komma ner. M.B. försökte på alla sätt att få T.I. att gå in. Den 1 september 1992 flyttade sedan hon och hennes make X.X. till Schweiz där han fått en bättre tjänst. Nu bor familjen i Schweiz på landet. Hon är hemma och passar J.. Han talar svenska i hemmet och har börjat tala tyska med sina kamrater.

T.I. och M.B. hördes under sanningsförsäkran. De berättade i huvudsak detsamma som de anfört ovan till utveckling av talan. På T.I:s begäran hölls vittnesförhör med I.H., I.Ö., K.Å., M.A., G.P. och R.K.. På M.B:s begäran hölls vittnesförhör med X.X. och U.D.

K.Å. berättade att han är verksam i mansjouren i Malmö, att han följt med T.I. när denne skulle ha umgänge med J., att han inte kände T.I. tidigare och att besöket utspelats som T.I. anfört ovan.

M.A. berättade: Hon är legitimerad sjuksköterska och diakontjänsteman i Pauli församling i Malmö men inte vigd diakon. Hon följde med på T.I:s begäran när han skulle ha umgänge med J.. Hon kände inte T.I. tidigare. Händelserna utspelades som T.I. anfört ovan. Hon minns inte om de sagt att de bara skulle ner till lekparken. T.I. klädde på J. som var halvnaken. De åkte till Pildammsparken och T.I. lekte med J.. Umgänget löpte problemfritt och hon upplevde inte att J. var rädd för sin far. T.I. visade omsorg och glädje när han var tillsammans med J.. M.B. uppträdde nonchalant och var aggressiv när de kom tillbaka med J..

G.P. berättade ungefär detsamma som T.I. om besökte i Geddeholm.

I.Ö. berättade att M.B. i samband med ett samtal om underhållsbidrag hos socialförvaltningen berättat för henne att hon skulle flytta till Malmö eftersom hon inte fick vara i fred för T.I. och kände sig trakasserad av honom.

I.H. berättade att M.B. hindrat T.I. från att umgås med sin son på beslutat sätt.

M.B:s make X.X. och bror U.D. bekräftade de uppgifter som M.B. lämnat.

I det tidigare målet vid tingsrätten hade inhämtats en umgängesutredning daterad den 7 januari 1991. Tingsrätten hade inhämtat en vårdnadsutredning daterad den 15 september 1992 utförd av R.K..

Västerås tingsrätt (1993-02-03, rådmannen Hans Nilsson samt nämndemännen Siv Backer, Jan Plewako och Ove Laestander) tillerkände T.I. vårdnaden och yttrade i domskälen:

Förhållandet mellan parterna är mycket dåligt och de saknar förmåga att samarbeta vad gäller T.I:s kontakt med sonen. R.K. säger i vårdnadsutredningen att det inte handlar om J:s väl eller ve utan är en "vendettaliknande" uppgörelse mellan parterna.

I målet har inget framkommit som talar för att någon av parterna är olämplig som vårdnadshavare i och för sig.

Avgörande för om vårdnaden om J. skall överflyttas till T.I. är om detta är bäst för barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall rätten fästa särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Något egentligt umgänge mellan T.I. och sonen har inte kommit igång. T.I. har hävdat att detta berott på att M.B. vägrat honom umgänge, medan M.B. hävdat att T.I. inte velat etablera en normal kontakt med J. vilket hon ser som en förutsättning för mer omfattande umgänge. Hon har vitsordat att hon på grund härav inte accepterat umgänge som Svea hovrätt beslutat om. Vittnena I.H., K.Å., M.A. och G.P. har berättat om de svårigheter T.I. haft att få umgås med sin son enligt beslutad umgängesrätt. M.B. har som vårdnadshavare haft ett särskilt ansvar att främja sonens kontakt med T.I. Hennes inställning att T.I. måste umgås med J. i hennes bostad i hennes närvaro utan att någon tredje person var närvarande har stor betydelse för att något umgänge inge kommit till stånd. Hon har vid flera tillfällen vägrat att följa Svea hovrätts dom utan något godtagbart skäl. Oavsett anledningen därtill har M.B. även försvårat J:s umgänge med fadern genom att först flytta till Malmö och någon tid senare flyttat till Schweiz. Det är i och för sig möjligt att ett umgänge hade kunnat komma till stånd om T.I. varit mer samarbetsvillig. Det måste dock befaras att J. inte kommer att få något umgänge med fadern om vårdnaden kvarstår hos M.B.. T.I. är lämplig som vårdnadshavare och det finns i nuläget inget som talar för att han skulle hindra J. från att träffa M.B.. M.B. har haft vårdnaden om J. sedan födelsen. Att överflytta vårdnaden om J. till fadern skulle rycka upp honom ur den miljö där han nu vistas. Vid avvägning av J:s behov av en god kontakt med båda föräldrarna mot hans behov av kontinuitet och stabilitet i tillvaron anser tingsrätten att hans behov av kontakt med båda föräldrarna skall väga över. Vårdnaden om J. skall därför överflyttas till T.I.

Nämndemannen Siv Backe var skiljaktig och ogillade T.I:s yrkande om vårdnad.

M.B. vädjade mot domen och yrkade att hon skulle få vårdnaden om J.. T.I. bestred ändring.

T.I. yrkade för det fall hans vårdnadsyrkande skulle ogillas att J. skall få umgås med honom enligt följande. En vecka med början första veckohelgen två veckor efter hovrättens dom innefattande umgänge i Schweiz, de två första dagarna hemma hos M.B. kl 10-16, de två följande dagarna på valfri plats kl 10-16, den femte dagen på valfri plats kl 10-19 samt från den sjätte dagen kl 10 till den sjunde dagen kl 17 på valfri plats. Därefter med två veckors mellanrum och början andra lördagen en sammanhängande vecka i Schweiz, de två första dagarna på valfri plats kl 10-18 och från den tredje dagen kl 10 till den sjunde dagen kl 17 på valfri plats. Tio dagar under tiden den 3 december - den 13 december 1993 i Sverige. Därefter, så länge J. inte börjat skolan, tre veckor var fjärde månad i Sverige med början första lördagen i mars 1994. Varannan jul- och nyårshelg från den 22 december till den 7 januari med början julen 1994.

M.B. medgav T.I:s yrkande om umgänge.

T.I. och M.B. hördes på nytt under sanningsförsäkran. Vidare hölls på T.I:s begäran förnyade vittnesförhör med I.H., K.Å., M.A., G.P. samt R.K. samt nytt vittnesförhör med M.T.. På M.B:s begäran ägde förnyade vittnesförhör rum med X.X. och U.D. samt nya vittnesförhör med M.B:s mor, A-L.D., och leg. psykologen J.K. Hovrätten tog också del av ett antal brev från M.B. till T.I.

T.I. återkallade sin begäran om omförhör med vittnet I.Ö. sedan parterna blivit eniga om vad I.Ö. uttalat vid tingsrätten.

Svea hovrätt (1993-09-24, hovrättslagmannen Christer Rune, hovrättsrådet Anders Holmstrand, referent, t.f. hovrättsassessorn Ulrika Hansson samt nämndemännen Ruth Kallen och Signar Lönnback) förordnade med ändring av tingsrättens dom att M.B. skulle ha vårdnaden om J. och att J. skulle få umgås med sin far i enlighet med vad T.I. subsidiärt yrkat och M.B. medgivit samt uttalade i sina domskäl följande.

Saken gäller vårdnaden om en knappt fyraårig pojke, vars föräldrar inte levt samman sedan han föddes den 20 oktober 1989, och subsidiärt hans umgänge med den av föräldrarna som inte har del i vårdnaden. Modern har vårdnaden om pojken sedan han föddes, och ordningen för umgänget mellan honom och fadern har hovrätten fastställt genom dom den 8 november 1991 på grundval av vad föräldrarna då enades om. Fadern påstår, och modern bestrider, att hon hindrat och försvårat hans umgänge med sonen och att denne fördenskull bör ställas under hans vårdnad i stället för hennes. Ifall hans talan därom inte skulle bifallas är föräldrarna ense om den ordning för umgänget mellan son och far som då bör gälla framdeles.

I sådana saker skall rätten gå ut ifrån vad som är bäst för barnet. Det är barnets, inte föräldrarnas, behov och dess därav betingade rätt som skall styra prövningen. I detta fall står barnets behov av fortlöpande och god relation med båda föräldrarna i förgrunden. Med vårdnaden om barnet följer ansvar för att barnet bereds tillfälle att umgås med den andra föräldern. Brister vårdnadshavaren i detta ansvar kan vårdnaden i stället föras över till den andra föräldern om barnets behov av dem båda kan bättre tillgodoses på det sättet. Men en ytterligare förutsättning måste då vara att det även i övrigt är förenligt med barnets bästa. Barnets behov av den andra föräldern måste alltså balanseras mot dess övriga väsentliga behov; i ett fall som detta blir det närmast behovet av stabilitet och kontinuitet i tidiga levnadsår som kan konkurrera.

I hovrätten har lagts fram väsentligen samma utredning som inför tingsrätten. Därtill kommer främst vad leg. psykologen J.K. - vilken haft båda föräldrarna som klienter - här kunnat vittna om.

Utredningen låter till en början förstå att, som ej heller dragits i tvivelsmål, J. lever under goda yttre betingelser hos modern och hennes man; det enda som anförts emot det lämpliga i att han blir kvar där är att modern inte främjar utan i stället hindrar och försvårar hans umgänge med fadern.

I fråga om detta umgänge beskriver utredningen en sammansatt och delvis motsägelsefylld bild. Hovrätten har sålunda funnit tydligt att M.B. i grunden önskar att J. skulle etablera och bevara en god relation med fadern och att hon i själva verket erbjudit tillfällen därtill utöver vad som fastställts av domstol. Samtidigt ger utredningen vid handen att hon haft, och troligen alltjämt har, svårt att lojalt medverka till att också genomföra umgänget både vid de tillfällen som fastställts av domstol och vid de tillfällen som eljest erbjudits; och det beror uppenbarligen på att hennes och T.I:s relation är svårt konfliktladdad.

Å andra sidan ger utredningen inte mindre tydligt vid handen att T.I. varken tagit alla tillfällen till vara som erbjudits honom eller, för sin del, tagit hänsyn till de villkor M.B. rimligen ägt ställa för umgängets praktiska genomförande. Hovrätten kan nämligen inte dela hans uppfattning att hon bort i sitt hem ta emot de främmande, utomstående personer som ofta åtföljt T.I. Inte heller kan hovrätten hålla med honom om att hon bort inrätta sig för att hålla en så liten pojke som J. redo påklädd för umgänge med honom utomhus; tvärtom måste det ha varit lämpligt att invänta T.I:s medverkan till att klä på pojken då han skulle ta med denne ut. Att M.B. inte gått T.I:s krav till mötes på dessa punkter kan hovrätten sålunda inte se som uttryck för att hon sökt försvåra umgänget. Hennes svårigheter att medverka lojalt synes ha tagit sig mera svårfångade uttryck än så. Och sådana uttryck för samverkansproblem ger utredningen fog för att tillskriva även T.I.

Hovrättens slutsats blir att båda föräldrarna måste hållas ansvariga för att umgänget mellan son och far ofta inte blivit genomfört och i en del fall inte blivit genomfört så som bort ske. Med M.B:s faktiska rådighet över J. må detta besvära henne mer än T.I. Men det är enligt hovrättens mening alls inte nog för att motivera ett sådant ingrepp i J:s tillvaro som det skulle vara för honom att nu bli ställd under faderns vårdnad. Hans relation till denne måste - låt vara som en följd av föräldrarnas svårigheter att hantera sin egen inbördes relation - ännu vara svagt utvecklad. Och det är tydligt att han inte känner den miljö vid vilken han i så fall skulle få vänja sig. Det kan då inte vara förenligt med hans bästa att nu gripa in i hans liv på det sättet. Det är så mycket mindre skäl att göra detta som intet tyder på att T.I. skulle både vilja och kunna tillgodose J:s behov av god relation med båda föräldrarna väsentligt bättre än M.B. hittills - med sina tillkortakommanden - lyckats göra.

Hovrätten finner följaktligen att J. bör förbli under M.B:s vårdnad och att T.I:s talan skall lämnas utan bifall såvitt den går ut på ändring därutinnan. Med den ståndpunkten tagen skall hovrätten så överväga hur J:s umgänge med fadern skall ordnas i fortsättningen.

Föräldrarna har här på nytt enats om ordningen för detta umgänge, innefattande bl.a. en kort period av tillvänjning för J.. Hovrätten finner sig böra godta vad föräldrarna sålunda överenskommit.

Hovrätten vill slutligen betona att varken prövningen av vårdnadstvisten eller föräldrarnas svåra och fortgående inbördes konflikt kan ge legitimitet åt fortsatt svikt i den lojalitet som båda föräldrarna för J:s skull måste visa denne och hans behov av tillfredsställande umgänge med fadern. Det är och förblir bådas sak att var för sig leva upp till sitt föräldraansvar under rådande faktiska och rättsliga förhållanden, och det utan krav på förment inbördes rättvisa.

Målnummer T 204/93

Metadata

Domstol
Svea hovrätt
Avgörandedatum
1993-09-24
Målnummer
T204-93
Lagrum
6 kap. 6 §, 6 a § och 15 § föräldrabalken
Rättsfall
NJA 1992 s. 666
Litteratur
Sökord
Vårdnad om barn
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation