RH 1994:30
En kommun sökte vid vattendomstol tillstånd att anlägga en småbåtshamn. N, som arrenderade ett område i närheten av den planerade hamnen, motsatte sig företaget och yrkade av kommunen ersättning för rättegångskostnader. Vattenöverdomstolen avvisade yrkandet eftersom N inte kunde anses vara kommunens motpart i vattenmålet. Som skäl angav domstolen dels att det inte var utrett att N - som denne påstått - inom området för den tilltänkta hamnanläggningen, av kommunen erhållit nyttjanderätt till båtplats, dels att N kunde göra gällande rätt till bad och strand endast med stöd av allemansrättsliga regler.
Gävle kommun sökte tillstånd hos Stockholms tingsrätt, vattendomstolen, att anlägga en småbåtshamn samt att utföra muddring i samband därmed. I.N., som arrenderar ett område i närheten av den tilltänkta hamnen, och vissa andra arrendatorer motsatte sig det sökta företaget. De yrkade ersättning för sina rättegångskostnader vid vattendomstolen med 26 650 kr avseende ombudsarvode och utlägg. I.N. yrkade också ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 1 327 kr.
Stockholms tingsrätt, vattendomstolen (1993-02-12, rådmannen Kaspars Berzins, fastighetsrådet David Östensson samt nämndemännen Ingvar Rudberg och John Olof Brändeskär) lämnade kommunen tillstånd till det sökta företaget samt avvisade I.N:s och de andra arrendatorernas yrkande om ersättning för rättegångskostnader. I sistnämnda del anförde vattendomstolen bl.a. följande.
Huvuddelen av de invändningar som arrendatorerna framfört avser frågor som vattendomstolen inte kan beakta vid bedömningen av tillåtligheten av det sökta vattenföretaget. Det har inte framkommit att företaget på något sätt berör arrendatorernas rätt i deras egenskap av arrendatorer. Inte heller de rättigheter de kan ha i fråga om tillgång till strand och vattenområde berörs av vattenföretaget på sådant sätt som avses i 22 kap. 2 § vattenlagen. Arrendatorerna är således inte att anse som sakägare. Deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader kan därför inte tas upp till prövning.
I.N. fullföljde talan i vattenöverdomstolen och yrkade där bifall till sitt vid vattendomstolen framställda yrkande om rättegångskostnader.
Vattenöverdomstolen (1994-02-10, hovrättslagmannen Lars Uno Didon, vattenrättsrådet Lars Hyden, hovrättsrådet Lennart Grobgeld, referent, och t.f. hovrättsassessorn Lars Holmgård) lämnade I.N:s yrkande utan bifall. Vattenöverdomstolen yttrade:
Till stöd för talan har I.N. anfört bl.a. följande. Ingen del av det markområde han arrenderar tas i anspråk för båthamnen, men anläggningen berör i desto högre grad den mark och det vattenområde han med tyst medgivande av jordägaren kunnat nyttja för båtplats, båtfart och bad. Genom hamnanläggningen berövas han såväl sin båtplats som möjlighet till bad i anslutning till arrendestället. Han är därför att anse som sakägare.
Kommunen har till stöd för bestridandet anfört bl.a. följande. Kommunen har inte upplåtit någon båtplats till I.N.. Inte heller har det förelegat något tyst medgivande beträffande båtplatsen från kommunens sida. I.N. har - utan att ta kontakt med kommunen - låtit sin båt ligga vid inloppet till den planerade småbåtshamnen.
Enligt 20 kap. 1 § första stycket vattenlagen gäller i ansökningsmål, såvitt nu är i fråga, att sökanden skall svara för motparternas kostnader vid vattendomstolen.
I.N. har i målet påstått att han, inom området för det tilltänkta hamnanläggningen, av kommunen erhållit nyttjanderätt till båtplats. Mot kommunens bestridande är dock inte utrett att det förhåller sig som I.N. sålunda påstått. Han kan därför inte på nu ifrågavarande grund anses ha ställning som kommunens motpart.
Vad i övrigt gäller rätt till bad och strand kan I.N. göra denna rätt gällande enbart med stöd av allemansrättsliga regler. Att denna rätt kan ha kränkts genom kommunens företag kan heller inte leda till att I.N. kan anses vara part i målet.