RH 1995:145

B.E. avled den 24 april 1993. Han efterlämnade sönerna B. och C.E. samt sambon M.L.. B.E., som var sjuk och även hade förlorat synen, tillbringade sina sista levnadsår på Hallens sjukhem. Vid boutredningen efter B.E. uppvisade M.L. en handling daterad den 19 mars 1992 med rubriken Testamente. Handlingen, som innehöll ett förordnande om legat till M.L., var bevittnad av K.S. och U.K-S.. Sedan M.L. hade begärt att få ut legatet ur dödsboet väckte B. och C.E. talan mot henne och yrkade vid Solna tingsrätt att handlingen skulle förklaras ogiltig som testamente. Som grund för talan anförde de - såvitt här är av intresse - att vissa formföreskrifter inte var uppfyllda; testamentsvittnena hade inte varit samtidigt närvarande och handlingen lästes aldrig upp för B.E..

M.L. bestred käromålet.

B. och C.E. anförde till utvecklande av sin talan i huvudsak följande.

När deras fader träffade M.L. tyckte de att det var trevligt och de hade alla en bra och nära relation med varandra när fadern bodde hemma. Efter det att B.E. flyttade till Hallens sjukhem blev kanske relationen något sämre, dock endast på så sätt att de inte träffades så ofta. - B.E. var under sina sista levnadsår mycket sjuk, bl.a. mycket synsvag och kunde endast urskilja olika färger; på Hallens sjukhem lyssnade han ibland på s.k. taltidning. Den 18 mars 1992 blev B.E. akut sämre. Till följd härav ändrades hans medicinering. Dagen efter kom M.L. till sjukhemmet med ett testamente, som var skrivet till hennes förmån. Det var inte ett inbördes testamente. - Vid förhör med testamentsvittnena har det framkommit att endast K.S. var närvarande då B.E. påstås ha undertecknat handlingen. Efter att så skett tillkallade K.S. U.K-S. och uppgav för henne att B.E. skrivit under handlingen och bad henne bevittna den. Hon hade dessförinnan inte vistats i samma rum, i vart fall såg hon inte B.E. underteckna handlingen och hörde honom inte heller vidkännas namnteckningen. - Det skedde ingen uppläsning av testamentet för B.E.. Eftersom denne var mycket synsvag och i stort sett blind, borde testamentet ha lästs upp vid tidpunkten för undertecknandet.

M.L. anförde följande.

Hon och B.E. hade varit ett par i ungefär tio år när han avled. När B.E. flyttade till Hallens sjukhem var hon där i stort sett dagligen och tog hand om honom. B.E. var ledsen över att sönerna inte besökte honom så ofta. B.E. hade en förkärlek för obligationer; han ägnade mycket tid åt affärer med obligationer. Hon och B.E. hade obligationer tillsammans och eftersom hon inte hade det så gott ställt ville han säkerställa hennes framtid. På grund härav sade B.E. till M.L:s dotter att han ville upprätta ett testamente till förmån för M.L. avseende de gemensamt ägda obligationerna. Dottern skaffade således ett testamente och upprättade detta i enlighet med B.E:s önskemål. Den 19 mars 1992 tog M.L. med sig testamentet till sjukhemmet. Eftersom testamentet var upprättat efter B.E:s önskemål visste han vad som stod i det. M.L., B.E. och K.S. satte sig vid ett bord i köket, varvid M.L. sade att "nu skall vi underteckna testamentet". K.S. fick hjälpa B.E. med att peka var på handlingen som undertecknandet skulle ske. B.E. skrev så gott han kunde. Därefter bevittnade K.S. testamentet. I samma rum lite längre bort befann sig U.K-S.. Hon höll på att städa. K.S. tillkallade U.K-S. och frågade henne om hon ville bevittna testamentet. Efter det att K.S. sagt att det inte var något hinder för henne att som anställd bevittna testamentet samt att B.E. själv hade undertecknat handlingen bevittnade hon testamentet. Testamentsvittnena var således samtidigt närvarande i samma rum och det förmedlades till U.K-S. att B.E. hade undertecknat testamentet.

B. och C.E. samt M.L. hördes under sanningsförsäkran. Vittnesförhör ägde rum med bl.a. K.S. och U.K-S..

Solna tingsrätt (1994-11-11, tingsfiskalen Erik Lindberg) biföll käromålet. Tingsrätten fann inledningsvis utrett att det var B.E:s vilja att M.L. skulle erhålla obligationerna och anförde vidare.

Av 10 kap. 1 § ärvdabalken följer, att testamente skall upprättas skriftligen med två vittnen, att testatorn i vittnenas samtidiga närvaro skall underskriva testamentshandlingen eller vidkännas sin underskrift, att vittnena skall bestyrka handlingen med sina namn samt att de skall äga kännedom om handlingens egenskap av testamente men de behöver dock inte känna till handlingens innehåll.

I förevarande mål är frågan om formkravet i nämnda paragraf är uppfyllt då vittnet U.K-S. visserligen var närvarande i samma rum som B.E., M.L. och K.S. när själva undertecknandet ägde rum, men som då inte hade någon som helst aning om vad de gjorde och då det endast var K.S. som sade att B.E. undertecknat handlingen. - Enligt tingsrättens bedömning kan det - oaktat att U.K-S. fysiskt sett var i samma rum som de övriga när B.E. undertecknade handlingen - inte anses som om båda vittnena vid detta tillfälle var samtidigt närvarande i lagens mening. U.K-S. har de facto själv berättat att hon, fram till dess att K.S. ropade på henne, inte hade någon som helst aning om vad som försiggick vid bordet där de övriga satt. Hon kan således inte anses som närvarande vid själva undertecknandet. - Av lagtexten i aktuell paragraf framgår vidare helt klart att om inte vittnena är samtidigt närvarande vid själva undertecknandet måste testatorn vidkännas sin namnteckning inför dem; B.E. vidkände emellertid aldrig själv sin namnteckning. Formkravet i 10 kap. 1 § ärvdabalken är således enligt tingsrättens bedömning inte uppfyllt. Detta krav kan inte läkas genom att någon annan än testatorn uppger att namnteckningen verkligen är testatorns och att denne då inte säger något; testatorn måste på något sätt själv vidkännas sin underskrift. - Enligt vad som framkommit i målet var B.E. vid tidpunkten för handlingens upprättande mycket synsvag och i stort sett blind. Vid sådant förhållande kan ifrågasättas om inte handlingen borde ha lästs upp i vittnenas närvaro. Det har genom förhöret med M.L. framkommit att hon läste upp testamentet för B.E. när de före undertecknandet var ensamma i hans rum. K.S. har vidare berättat att enligt hans uppfattning hade B.E. kännedom om innehållet i handlingen; dock skedde aldrig någon uppläsning av testamentet inför vittnena. - Enligt tingsrättens bedömning bör båda vittnena, då en testator själv inte kan läsa på grund av synsvaghet, konstatera att testatorn äger kännedom om att det inte endast är ett testamente som skall undertecknas utan även om dess innehåll. I sådana fall kan uppläsning bli nödvändig för att skapa visshet om att testatorn äger kännedom om handlingens innehåll. - I förevarande fall är det i vart fall klart att U.K-S. aldrig förvissade sig om att B.E. kände till innehållet i handlingen; hon visste bara att det var ett testamente som hon bevittnade.

M.L. överklagade tingsrättens dom och yrkade att käromålet skulle ogillas. B. och C.E. bestred ändring.

Svea hovrätt (1995-06-19, hovrättspresidenten Birgitta Blom och hovrättsrådet Ingemar Rexed) ändrade tingsrättens dom och ogillade käromålet.

B. och C.E. vidhöll i hovrätten sin inställning att formföreskrifterna enligt 10 kap. 1 § ärvdabalken inte var uppfyllda under hänvisning till att U.K-S. inte varit närvarande när B.E. undertecknade testamentet, att B.E. inte heller vidkändes sin namnteckning inför henne och att testamentet inte lästes upp för B.E..

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att U.K-S. inte kan anses ha varit närvarande som testamentsvittne när B.E. undertecknade testamentet. Hovrätten anförde vidare i sina domskäl:

Att B.E. inte uttryckligen vidkändes sin namnteckning inför U.K-S. är ostridigt. Frågan är då om B.E. kan anses ha vidkänts sin namnteckning genom konkludent handlande.

Olika skäl talar för att lagens formkrav respekteras vid upprättande av testamente. En uppmjukning kan leda till ökade rättsliga konflikter och rättsförluster. Å andra sidan kan en sträng formalism leda till att testators tydliga vilja åsidosätts. I det aktuella fallet delar hovrätten tingsrättens bedömning att B.E:s vilja torde ha varit att M.L. skulle erhålla obligationerna. Testamentet anger uttrycklingen att legatet omfattar "undertecknads andel av gemensamt ägda obligationer" enligt särskild förteckning. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad som förekom när testamentet bevittnades framstår det som alltför formalistiskt att kräva att B.E., som varit närvarande vid bevittningen, uttryckligen skulle bekräfta att han hade undertecknat testamentet. Enligt hovrättens bedömning får lagens krav på vidkännande anses uppfyllt genom att B.E. inte invände mot K.S:s upplysning till U.K-S. om att B.E. skrivit under ett testamente och hon ombads att bevittna detta. Att testamentet inte lästes upp i samband med bevittningen kan inte leda till att testamentet skall anses ogiltigt. Bröderna E:s klander av testamentet skall därför ogillas.

Hovrättslagmannen Olof Köhl och hovrättsrådet Rose Thorsen, referent, var skiljaktiga och anförde: Vi delar majoritetens bedömning att U.K-S. inte kan anses ha varit närvarande som testamentsvittne när B.E. undertecknade testamentet.

I frågan om B.E. kan anses ha vidkänts sin namnteckning genom konkludent handlande gör vi följande bedömning.

Enbart det förhållandet att B.E. inte protesterade när K.S. informerade U.K-S. om att B.E. själv hade skrivit under testamentet kan enligt vår mening inte leda till att han skall anses ha vidkänts sin underskrift. Anledningen till hans tystnad är inte känd. Det har heller inte påståtts att B.E. på annat sätt ens antytt för U.K-S. att han ville upprätta ett testamente. Vi delar därför tingsrättens bedömning att formkraven i 10 kap. 1 § ärvdabalken inte är uppfyllda. Tingsrättens domslut skall alltså fastställas.

Målnummer T 2000/94