RH 1995:239
Utvisning. - Referat nr 11 av totalt 58 hovrättsdomar som meddelats under år 1995 (referat RH 1995:229-286). Domarna har antingen vunnit laga kraft eller också har prövningstillstånd inte meddelats. I referaten har angivits de brott för vilka ansvar ådömts i målet, ådömd påföljd och hovrättens bedömning av utvisningsfrågan samt de skäl som anförts. Skiljaktiga meningar har inte redovisats.
Brott för vilket ansvar ådömts i målet
Försök till våldtäkt: L.B. har den 23 november 1994 på Hummelmoravägen i Järfälla kommun försökt att med våld tvinga C.N. till samlag. Våldet har bestått i att L.B. tagit tag om C.N:s hals, dragit in henne i ett buskage, dragit ner henne på marken, lagt sig ned över henne samt dragit i hennes strumpbyxor. Försöket misslyckades eftersom C.N. satte sig till motvärn men fara för att brottet skulle fullbordas förelåg.
Ådömd påföljd
Fängelse ett år.
Personliga förhållanden
L.B. är född 1958 och medborgare i Peru. L.B. reste in i Sverige den 28 augusti 1992 och ansökte om asyl här den 15 september 1992. Invandrarverket beslutade den 7 september 1993 att lämna hans ansökan utan bifall samt att avvisa honom. Samtidigt förordnades om förbud mot att återvända till Sverige inom viss tid utan tillstånd från Invandrarverket. L.B. har överklagat beslutet till utlänningsnämnden, som ännu inte fattat något beslut. I avgivet yttrande bedömer Invandrarverket mot bakgrund av nuvarande förhållanden i Peru att det inte föreligger hinder mot en verkställighet av utvisning till L.B:s hemland.
Utvisning
L.B. utvisades ur riket med förbud att återvända inom tio år.
Skäl: (Tingsrätten: Av 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:515) följer att en utlänning får utvisas ur Sverige om han döms till ett straff som är svårare än böter för ett brott som kan leda till fängelse. Dessutom krävs för utvisning antingen risk för fortsatt brottslighet eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning för enskilda är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar. - Brottet är av sådan svårighetsgrad att det kan föranleda utvisning. Brottet får vidare med hänsyn främst till den kränkning som det har inneburit för C.N. anses vara av så allvarligt slag att han inte bör få stanna. Med hänsyn härtill och då Statens Invandrarverk bedömt att det inte föreligger hinder mot verkställighet av en utvisning av L.B. till Peru bör yrkandet om utvisning bifallas.) Vad gäller brottet finner hovrätten - särskilt med beaktande av den kränkning som gärningen inneburit för C.N. - att dess straffvärde är betydande. Brottet är, såsom tingsrätten funnit, så allvarligt att L.B. inte bör få stanna kvar i riket. Han saknar också beaktansvärd anknytning till Sverige. Vad som förekommit i hovrätten ger inte anledning att frångå tingsrättens bedömning av frågan om hinder mot verkställighet av utvisningen. Det brott som L.B. fälls till ansvar för kan inte anses avse sådan särskilt allvarlig brottslighet att förbudet för honom att återvända till Sverige bör vara utan tidsbegränsning. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning av den tid som återreseförbudet skall avse.