RH 1995:43
Den omständigheten att en parkeringsanmärkning inte har överlämnats till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet i anslutning till tidpunkten för överträdelsen av ett förbud mot stannande eller parkering har ansetts inte utgöra hinder mot uttagande av felparkeringsavgift.
VTJ Fordonsleasing kommanditbolag meddelades i egenskap av ägare till bilen OCL 671 parkeringsanmärkning på den grunden att fordonet den 16 april 1992 kl 11.50-11.51 varit uppställt på gångbanan på Norra Strandgatan 21 i Helsingborg.
Bolaget bestred parkeringsanmärkningen hos polismyndigheten i Helsingborg, som i beslut (1992-08-21, polisintendenten S.B.) fann att vad bolaget anfört inte kunde frita från betalningsansvar och som därför lämnade anmärkningen om bestridande utan bifall.
Bolaget överklagade beslutet och yrkade befrielse från betalningsansvar. Till stöd för överklagandet anförde bolaget: Föraren av bilen stannade på den angivna platsen eftersom ett av hans och hans sambos barn var sjukt. Förarens sambo skulle in på apoteket och köpa medicin. En parkeringsvakt kom rusande och skrek att "detta kommer att bli dyr sprit för er". Föraren körde då en bit längre fram på gatan för att vända bilen. Han råkade därvid köra upp med framhjulet på trottoaren. Samme parkeringsvakt kom då rusande och skrek att "nu kör Du på gångbana, så det blir 1 000 kr". Någon parkeringsbot överlämnades inte. Efter en dryg månad kom en påminnelse om att parkeringsboten var obetald. Parkeringsvakten överlämnade inte någon parkeringsbot, varför påminnelsen kom som en total överraskning.
Åklagaren bestred ändring.
Helsingborgs tingsrätt (1993-12-30, rådmannen Agneta Lindelöf) undanröjde betalningsansvaret och yttrade i skälen: Enligt 5 § andra stycket lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skall en anmärkning överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästas på fordonet. Bolaget har invänt att så inte skett. Häremot skall vägas att parkeringsvakten på anmärkningen antecknat att föraren är meddelad. Tingsrätten anser inte denna anteckning tillräcklig för att motbevisa bolagets påstående om att parkeringsanmärkningen inte överlämnats. Detta skall således godtagas. Vid sådant förhållande har anmärkningen inte överlämnats eller fästs på fordonet på föreskrivet sätt varför betalningsansvaret skall undanröjas.
Åklagaren överklagade och yrkade att hovrätten med ändring av tingsrättens beslut skulle fastställa polismyndighetens beslut. Bolaget bestred ändring.
Hovrätten över Skåne och Blekinge (1995-03-14, hovrättslagmännen Trygve Hellners och Lars Göran Abelson, referent, samt hovrättsrådet Roger Bergforsen) fastställde med ändring av tingsrättens beslut polismyndighetens beslut att inte undanröja betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen.
I skälen för beslutet anförde hovrätten bl.a. följande.
Bolaget har i hovrätten vidhållit vad det anfört vid tingsrätten beträffande omständigheterna kring den i målet aktuella händelsen.
Hovrätten har hållit förhör i målet, varvid parkeringsvakten M.E. hörts som vittne. Han har då uppgett bl.a. följande. Han observerade först fordonet OCL 671 när detta stannades på en handikapplats på Hästmöllegränden. Han kontaktade föraren och bad denne att flytta bilen till en plats där parkering är tillåten. För denna uppställning rapporterades föraren inte. Kort tid därefter fick han på nytt syn på samma fordon. Det stod då uppställt nästan mitt i korsningen mellan Hästmöllegränden och Norra Strandgatan och med delar av bilen "rejält uppe" på gångbanan. På den platsen råder förbud att stanna fordon. Han är säker på att bilen då stod helt stilla. M.E., som var uniformerad, gick fram till föraren för att meddela denne att han skulle bli rapporterad. M.E. underrättade muntligen föraren, som vevat ned bilrutan, om detta och bad denne att vänta på en parkeringsanmärkning. Emellertid körde föraren ganska snart därefter från platsen. Någon parkeringsanmärkning kunde därför inte överlämnas vid tillfället. Föraren var väldigt uppretad vid samtalet med M.E., och M.E. tyckte själv att situationen var ganska otrevlig. Efter det att bilen förts från platsen slutförde M.E. arbetet med att utfärda parkeringsanmärkningen avseende uppställning på gångbana. Någon skriftlig underrättelse om parkeringsanmärkningen tillställde han eller parkeringskontoret inte bilens ägare. Däremot var rutinerna sådana att en påminnelse utsändes från Trafiksäkerhetsverket efter viss tid. Denna innefattar en kopia av parkeringsanmärkningen.
Hovrätten finner genom M.E:s uppgifter utrett att föraren av bilen OCL 671 den 16 april 1992 kl 11.50-11.51 haft bilen uppställd på gångbanan på Norra Strandgatan i Helsingborg. Härigenom har föraren överträtt föreskriften i 71 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) om förbud mot stannande eller parkering av fordon på gångbana. Den som överträder denna föreskrift är enligt 2 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift skyldig att erlägga sådan avgift. En parkeringsanmärkning upptagande en felparkeringsavgift om 500 kr har utfärdats. I egenskap av bilens ägare är bolaget ansvarigt för att felparkeringsavgiften betalas (4 § i 1976 års lag).
Som tingsrätten anmärkt upptas i 5 § andra stycket lagen om felparkeringsavgift en bestämmelse av innebörd att en parkeringsanmärkning skall överlämnas till fordonets förare eller ägare eller fästas på fordonet. I det nu aktuella fallet har parkeringsanmärkningen inte tillställts föraren av bilen och inte heller fästs på fordonet. Däremot framgår av M.E:s utsaga att han muntligen gett föraren besked om att bilen uppställts på otillåten plats och att denna överträdelse skulle rapporteras.
Några rättsföljder är enligt lagen om felparkeringsavgift inte knutna till en underlåtenhet att följa bestämmelsen i 5 § andra stycket. Inte heller förarbetena ger någon vägledning om verkningarna härav. Enligt hovrättens mening är bestämmelsen att se som en föreskrift för det praktiska förfarandet vid meddelandet av en parkeringsanmärkning. En sådan anmärkning ger nämligen inte bara besked om överträdelsen och avgiftens storlek utan innehåller också en uppmaning att betala avgiften inom en viss tid. För den som är betalningsansvarig kan det vara en fördel att omgående få en sådan underrättelse i stället för att i ett senare skede erinras om betalningsansvaret (jfr 6 § i lagen).
Enligt lagens 2 § inträder betalningsansvaret för en parkeringsöverträdelse i och med överträdelsens begående. Inte något i lagen utsäger att ansvaret skulle upphöra eller att en senare utfärdad parkeringsanmärkning skulle vara ogiltig för det fall att en parkeringsanmärkning inte överlämnats till fordonets förare eller ägare eller fästs på fordonet i anslutning till tidpunkten för överträdelsen. Det kan inte heller vara en rimlig lagtolkning att en bilförare som avviker från platsen innan en parkeringsanmärkning utfärdats och överlämnats skulle undgå betalningsansvar, medan ett sådant ansvar skulle kvarstå exempelvis i ett fall där en anmärkning fästs på ett fordon men senare avlägsnats därifrån av någon utomstående eller på annat sätt försvunnit från bilen. Som tidigare påpekats är det bilens ägare som ansvarar för att felparkeringsavgiften betalas. Att en parkeringsanmärkning skall överlämnas till bilens förare eller fästas på fordonet innefattar inte någon garanti för att bilägaren därmed direkt får kännedom om en utfärdad parkeringsanmärkning.
Hovrätten finner sålunda sammanfattningsvis att en överträdelse skett av en föreskrift om stannande av fordon, att betalningsansvar för bilens ägare inträtt i och med överträdelsens begående samt att skäl att med hänsyn till reglerna i 5 § lagen om felparkeringsavgift undanröja betalningsansvaret inte föreligger.