RH 1995:75
För att felparkeringsavgift skall kunna utkrävas måste vägmärken och tilläggstavlor sättas upp inte bara väl synliga utan också så tydligt att de inte rimligen kan missförstås.
Den 20 september 1994 meddelades L.E. parkeringsanmärkning då han från kl 10.34 - 10.38 uppställt sin personbil på Västgötegatan 1 i Västerås i strid med gällande parkeringsförbud.
L.E. bestred parkeringsanmärkningen hos Polismyndigheten i Västerås som (1994-10-04, poliskommissarien D.H.) yttrade: Som grund för bestridandet har anförts bristfällighet i skyltningen som gör att man inte kan veta vilka parkeringsrutor som är avsedda för handikappade. Polismyndigheten finner att parkeringsanmärkningen meddelats i enlighet med gällande bestämmelser. De anförda omständigheterna utgör ej grund för undanröjande av betalningsansvaret.
L.E. överklagade till tingsrätten och yrkade befrielse från betalningsansvar och anförde följande: Skyltningen var felaktig då skylten var vänd med flatsidan mot körbanan och inte vänd mot färdriktningen. Eftersom skylten inte heller var utrustad med tilläggstavla med pil kunde man inte veta vilka parkeringsrutor som var avsedda för handikappade. Alla andra trafikskyltar i området var vid parkeringstillfället vända mot färdriktningen. Gatukontoret har efter detta tillfälle ändrat den aktuella skyltningen på sätt som föreslagits av L.E.. Genom dessa ändringar har gatukontoret verifierat att den tidigare skyltningen var bristfällig och att intentionerna om tydlighet i 7 § vägmärkesförordningen inte uppfyllts.
Åklagaren bestred ändring och anförde: Av parkeringsanmärkningen framgår att fordonet varit uppställt på Västgötegatan 1 i Västerås i strid mot gällande parkeringsbestämmelser. Parkering har skett på parkeringsplats för handikappade. Sådan parkering får endast ske efter att man beviljats särskilt tillstånd. Sådant tillstånd har inte L.E. haft.
Västerås tingsrätt (1995-02-07, tingsnotarien Malin Björkland) lämnade överklagandet utan bifall och yttrade i skälen: Av parkeringsanmärkningen framgår att skyltsättningen har kontrollerats och befunnits vara i enlighet med lokala trafikföreskrifter. I ärendet är vidare utrett att parkeringsplatserna framför Västgötegatan 1-3 endast är avsedda för handikappade med särskilt parkeringstillstånd. Av kommunens liggare, liksom av den av åklagaren åberopade skrivelsen från gatukontoret Västerås stad, framgår att skyltsättning skedde från den 18 juli 1994.
Enligt 7 § vägmärkesförordningen (1978:1001) skall vägmärken och tilläggstavlor sättas upp så att de blir väl synliga. Märken för parkering kan sättas upp så att de i huvudsak är parallella med vägens längdriktning. Av 24 § framgår att märket 1.4.31 anger att parkering är tillåten. Är märket uppsatt vid en väg är parkering tillåten på den sida av vägen där märket är uppsatt. Märket anger i sådana fall att tillåtelsen börjar där märket satts upp och gäller till nästa vägkorsning. Detta gäller om inte något annat följer av andra vägmärken som anger uppställningsregler för fordon eller framgår av förhållandena på platsen. Utsträckning av en parkeringsplats kan anges med tilläggstavla 1.11.9 (svart pil på vit bottenfärg). Begränsningar i fråga om bl.a. trafikantgrupper anges på tilläggstavla. Används en tilläggstavla med symbol innebär detta att det är tillåtet att parkera endast för den kategori som anges med symbolen.
Det föreligger således inte någon skyldighet enligt vägmärkesförordningen att förse märket för parkering med tilläggstavlor. Skyltningen vid tiden för utfärdandet av i målet aktuell parkeringsanmärkning måste därför anses ha varit i enlighet med gällande bestämmelser. Att gatukontoret sedermera ändrat skyltsättningen eller att skyltsättningen varit annorlunda ordnad i omgivningen ändrar inte denna bedömning. Vid angivna förhållanden och då det inte heller i övrigt föreligger någon omständighet som befriar L.E. från betalningsansvar skall betalningsansvaret i anledning av parkeringsanmärkningen stå fast.
L.E. överklagade till hovrätten och vidhöll sitt yrkande om befrielse från betalningsansvaret. Åklagaren bestred ändring.
Svea hovrätt (1995-05-22, hovrättsråden Gertrud Holmquist och Richard Ljungqvist samt t.f. hovrättsassessorn Lars Tomth, referent) undanröjde betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen. I beslutet anförde hovrätten.
Längs med Västgötegatans färdriktning har parkeringsplatser utmärkts genom på gatan med vit färg målade rutor, placerade två och två och med ett kortare mellanrum mellan paren. Mitt för mellanrummet mellan de två rutparen närmast den korsande Slottsgatan fanns uppsatt vägmärket 1.4.31 Parkering förenad med två tilläggstavlor, den ena med handikappsymbolen och den andra med texten "2 platser". Vägmärket och tilläggstavlorna var anbringade på en stolpe invid husväggen och parallellt med vägens längdriktning, dvs. med skyltarna vända ut mot gatan och inte mot färdriktningen.
Enligt 7 § första stycket vägmärkesförordningen (1978:1001; VMF) skall vägmärken och tilläggstavlor sättas upp så att de blir väl synliga. Enligt paragrafens andra stycke skall vägmärken enligt huvudregeln placeras så att de är vända mot färdriktningen. Vägmärken för bl.a. parkering kan dock sättas upp så att de är "i huvudsak" parallella med vägens längdriktning. - Av 9 § VMF framgår vidare att en annan huvudregel är att vägmärken sätts upp vid högra kanten av vägen eller körbanan.
Enligt de närmare bestämmelserna om skyltning av parkeringsplats (24 § 1.4.31 VMF) gäller i fråga om vägmärket för tillåten parkering, om det är uppsatt vid vägkant, att tillåtelsen enligt huvudregeln börjar där märket har satts upp och gäller till nästa vägkorsning.
En förutsättning för att felparkeringsavgift skall kunna utkrävas vid parkering i strid med lokala trafikföreskrifter är, enligt hovrättens mening, att skyltningen inte bara varit väl synlig utan att den också varit så tydlig att det inte rimligen kan uppstå missförstånd. Regelmässigt måste tydlig skyltning antas föreligga om denna är utförd i enlighet med de huvudregler som anges i vägmärkesförordningen.
I detta fall har emellertid vid uppsättningen av skyltarna tillämpats vissa undantagsregler i förordningen; stolpen med vägmärkena har sålunda inte placerats vid körbanan och märkena har heller inte varit vända mot färdriktningen. Härtill kommer att tilläggstavlan som angav "2 platser" har kunnat missförstås på det sättet att en plats på vardera sidan om skylten var reserverad för handikappfordon.
Med hänsyn till det anförda finner hovrätten att skyltningen vid tiden för L.E:s överträdelse inte var så tydlig att han kan åläggas att betala felparkeringsavgift. Tingsrättens beslut skall därför upphävas och den L.E. ålagda betalningsskyldigheten undanröjas.