RH 1996:151

Länstidningen Växjöbladet AB försattes i konkurs vid Växjö tingsrätt den 22 juli 1994. I samband härmed blev I.B. uppsagd från sin anställning i bolaget. Uppsägningstiden löpte från den 1 augusti till den 31 december 1994. Konkursförvaltaren beslutade den 17 augusti 1994 att betalning enligt lönegarantilagen skulle ske till I.B. för uppsägningslön under hela uppsägningstiden. Uppsägningslön för augusti 1994 betalades ut. I.B. födde den 26 augusti 1994 ett barn. Den 20 september 1994 omprövade förvaltaren sitt tidigare beslut och ändrade det på så sätt att ersättning enligt lönegarantilagen inte skulle utgå för tiden efter den 1 september 1994. Som skäl för beslutet anförde förvaltaren följande: "I.B. har den 26 augusti 1994 nedkommit med ett barn. Enligt förhandsbesked till arbetsgivaren beräknade I.B. att vara ledig med föräldrapenning under tiden 1.9--31.12.1994. I.B. är anmäld på arbetsförmedlingen såsom arbetssökande. I kravet på att vara anmäld som arbetssökande hos offentlig arbetsförmedling ligger förutom det rent formella anmälningskravet, att vederbörande verkligen står till arbetsmarknadens förfogande (jfr prop. 93/94:208 s. 30 ff). Detta har också särskilt framhållits av lagrådet i dess yttrande. I.B. kan ej anses stå till arbetsmarknadens förfogande. Hon är därmed ej berättigad till förmånsrätt för uppsägningslön för tiden efter den 1.9.1994. Genom nedkomsten och därav följande rätt till föräldrapenning anser jag vidare att I.B:s situation är sådan att det inte kan anses skäligt att hon skall ha rätt till uppsägningslön för tiden efter 1.9.1994. Fordran på lön kan då inte heller enligt 5 kap. 2 § konkurslagen göras gällande i konkursen. Rätten till semesterersättning påverkas inte. Jag finner således att I.B. enligt såväl 12 § förmånsrättslagen som enligt 5 kap. 2 § konkurslagen ej skall vara berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön avseende tiden efter den 1 september 1994."

I.B. väckte därefter talan mot staten och yrkade att hon skulle förklaras berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön under tiden 1 oktober-- 31 december 1994.

Staten bestred hennes talan.

I.B. anförde till stöd för sin talan: Hon har anmält sig till arbetsförmedlingen med verkan per den 1 oktober 1994. Hon har varit fullt beredd och kapabel att då återgå i arbete och har haft barnpassningsfrågan ordnad genom sina föräldrar, vilka intygat att de är beredda att ställa upp. Kriterierna för förmånsrätt enligt lönegarantilagen är därmed uppfyllda. -- Att en arbetstagare tillerkänns ersättning enligt lönegarantin då vederbörande har möjlighet att ta ut betald föräldraledighet strider inte mot lönegarantilagens syfte. En tolkning som innebär motsatsen skulle leda till orimliga konsekvenser. Bland annat skulle ett konkursbo, som i och för sig har medel till löner, kunna kräva att arbetstagare i tillämpliga fall skulle försörja sig på föräldraförsäkringen under uppsägningstiden och reservera lönen för borgenärer med sämre förmånsrätt. Dessutom skulle den möjlighet föräldraledighetslagen ger föräldrarna, att efter fritt val dela den betalda ledigheten mellan sig, inskränkas genom att den förälder som blir uppsagd också blir den som måste ta ut föräldraledigheten.

Staten genmälde bl.a.: I.B. lämnade i god tid före sin nedkomst förhandsbesked till sin arbetsgivare att hon skulle vara föräldraledig under den tid det nu gäller. När hon redan en månad efter nedkomsten anmälde sig till arbetsförmedlingen finns det således fog för att bedöma denna anmälan som rent formell. Det skulle i praktiken varit mycket svårt för henne att blott en månad efter nedkomsten ta arbete. Det skulle strida inte blott mot grundtanken i lagen om allmän försäkring att erbjuda en nybliven moder en väl tilltagen föräldraledighet utan även mot det faktum att så kort föräldraledighet som den I.B. utnyttjat inte förekommer i praktiken. -- 1994 års ändringar i lönegarantilagen bygger på grundtanken att försöka begränsa statsmakternas utgifter för lönegarantin. En konsekvens av detta bör vara att den som redan åtnjuter ekonomiskt skydd enligt ett socialt garantisystem inte bör kunna växla över till lönegarantin, som också i grunden är en social skyddslagstiftning. En arbetstagare som åtnjuter förmån från annat håll äger inte rätt till ersättning enligt lönegarantin. I.B. var redan från nedkomsten garanterad ersättning för sitt inkomstbortfall under samma tid som den varunder uppsägningstiden löpte. Genom sitt förfarande har hon i realiteten försökt maximera möjlig ersättning enligt de bägge bidragssystemen. En arbetstagare kan inte ensam ha tillgång till ett sådant manövreringsutrymme i regelsystemet. I.B:s lönefordran avseende uppsägningslön överstiger därför uppenbart vad som kan anses skäligt.

Växjö tingsrätt (1995-05-23, lagmannen Anders Palm samt rådmännen Kjell Bylund och Jan-Åke Jakobsson) lämnade käromålet utan bifall. I sina domskäl anförde tingsrätten:

I.B:s påstående att hon varit fullt beredd och kapabel att från och med den 1 oktober 1994 återgå i arbete har inte blivit motbevisat. Hennes uppgift att hon i händelse av en anställning haft barntillsynsfrågan ordnad står oemotsagd. Annat är därför inte visat än att I.B. under den tid det här är fråga om verkligen stått till arbetsmarknadens förfogande. Den fordran på uppsägningslön som I.B. gjort gällande omfattas således enligt tingsrättens bedömning i och för sig av förmånsrätt enligt 12 § 2 st. förmånsrättslagen.

I frågan om I.B:s anspråk ändå med hänsyn till 5 kap. 2 § 1 st. konkurslagen skall underkännas, gör tingsrätten följande bedömning. I.B. har inte gjort någon invändning mot uppgiften från statens sida om att hon till sin arbetsgivare -- och således före konkursutbrottet -- lämnat besked om att hon avsåg att vara föräldraledig under hela den tid som målet gäller. Uppgiften får därför godtas. Hon har inte heller lämnat någon förklaring till varför hon trots den planerade föräldraledigheten sedan anmälde sig som arbetssökande från och med den 1 oktober 1994. En upplysning från henne i det avseendet hade varit naturlig till bemötande av de invändningar staten gjort mot hennes lönegarantianspråk. Hennes tystnad på den punkten kan därför mot bakgrund av övriga omständigheter rimligen inte tolkas på annat sätt än att motivet för hennes anmälan varit att genom lönegarantin få ut högre ersättning än vad hon kunde få i föräldrapenning. Detta leder i sin tur till slutsatsen att I.B., om arbetsgivaren inte gått i konkurs, säkerligen inte skulle ha återgått i anställning hos denne tidigare än hon inför den från början planerade föräldraledigheten beräknat. Under sådana förhållanden måste den fordran på uppsägningslön hon nu gjort gällande anses fullt ut uppenbart oskälig. Hon har därför inte rätt till någon betalning för den enligt lönegarantilagen. Hennes talan skall alltså ogillas.

I.B. fullföljde talan och yrkade att hovrätten skulle bifalla hennes talan.

Staten bestred ändring.

Göta hovrätt (1996-07-12, hovrättsråden Carl Wilhelm Nisser och Lena Bång, referent, samt hovrättsassessorerna Anders Norin och Johan Sjöö) förklarade att I.B. var berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön under tiden 1 oktober -- 31 december 1994 med 38 379 kr. Hovrätten uttalade i domskälen:

I.B. har till stöd för sin talan i hovrätten anfört bl.a. följande: Hennes lönefordran överstiger inte uppenbart vad som kan anses skäligt enligt 5 kap. 2 § 1 st. konkurslagen. Det är riktigt att hon ursprungligen avsåg att vara föräldraledig under den tid målet avser och att hon inte skulle ha återgått i arbete tidigare än hon från början hade planerat om inte arbetsgivaren hade gått i konkurs. Konkursutbrottet och den därmed sammanhängande uppsägningen förändrade emellertid hennes planer. Skälet till att hon beslöt att avbryta föräldraledigheten i samband med arbetsgivarens konkurs var inte att få ut högre ersättning genom lönegarantin än vad hon kunde få i föräldrapenning, utan hennes beslut att åter ställa sig till arbetsmarknadens förfogande dikterades helt av trygghetshänsyn. På grund av den otrygga försörjningssituation som uppstått genom uppsägningen beslöt hon således att spara återstående föräldraledighet och åter snarast möjligt ställa sig till arbetsmarknadens förfogande för att förbättra sina möjligheter till en ny anställning. En arbetstagare har inom vissa ramar möjlighet att själv välja när hon eller han vill förlägga sin föräldraledighet. Det är uppenbart att hennes möjligheter att komma i fråga för ett nytt arbete, om något sådant skulle uppenbara sig, skulle ha varit mindre om hon vore föräldraledig i ytterligare ett antal månader. Hennes agerande att under dessa omständigheter ändra sina ursprungliga planer och skjuta upp återstående del av föräldraledigheten kan på intet sätt anses förestavat av något otillbörligt syfte och den fordrade uppsägningslönen kan därför inte anses uppenbart överstiga vad som kan anses skäligt.

Staten har hänfört sig till vad som anförts vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Lika med tingsrätten finner hovrätten att den uppsägningslön som I.B. har gjort gällande omfattas av förmånsrätt enligt 12 § andra stycket förmånsrättslagen (1970:979).

Rätten till uppsägningslön kan begränsas i enlighet med reglerna i 5 kap. 2 § konkurslagen. Där föreskrivs att en fordran på lön inte får göras gällande i den mån fordringen uppenbart överstiger vad som kan anses skäligt med hänsyn till gjord arbetsinsats, verksamhetens lönsamhet och omständigheterna i övrigt. Skälighetsbedömningen skall ske på grundval av en helhetsbedömning av föreliggande omständigheter.

Den uppsägningslön som I.B. fordrat är inte oskälig, vare sig i förhållande till hennes arbetsinsatser i företaget eller med hänsyn till verksamhetens lönsamhet. Att I.B. föredragit att bryta sin föräldraledighet och åter ställa sig till arbetsmarknadens förfogande gör inte heller hennes anspråk oskäligt, särskilt som hon enligt lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. haft rätt att inom vissa ramar själv bestämma över hur rätten till föräldraledighet skulle utnyttjas.

Hovrätten finner således vid en samlad bedömning att I.B. är berättigad till ersättning enligt lönegarantilagen för uppsägningslön. Någon tvist råder inte om storleken av uppsägningslönen.

Målnummer T 311/95