En Sveriges Fastighetsägareförbunds Service AB (bolaget) tillhörig bil parkerades fem meter framför ett övergångsställe. Parkeringsanmärkning meddelades.

Polismyndigheten i Stockholms län (1995-01-14, polisinspektören B.B.) lämnade bolagets anmälan om bestridande av parkeringsanmärkningen utan bifall.

Bolaget yrkade att betalningsansvaret skulle undanröjas och åklagaren bestred ändring.

Stockholms tingsrätt (1995-09-22, rådmannen Richard Schreuder) lämnade överklagandet utan bifall.

Bolaget överklagade beslutet, yrkade att betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen skulle undanröjas och anförde sammanfattningsvis följande. På trottoarkanten fanns det ett gult streck, som markerar tillåten gräns för parkering före övergångsstället. Denna markering har vid senare uppmätning på platsen visat sig vara belägen 4,60 meter från övergångsstället, vilket dessutom går snett över gatan. Markeringen var klar och tydlig vid tidpunkten för parkeringen, men är numera sliten och svår att urskilja. Bilen parkerades på rätt sida av markeringen. En bilist skall kunna förlita sig på markeringen och inte behöva mäta avståndet till övergångsstället. Myndigheterna har ansvar för att gjorda markeringar är riktiga.

Åklagaren lämnade följande upplysningar. På initiativ av Gatukontoret i Stockholm målades någon gång under 1980-talet under en kortare tidsperiod gula markeringar på trottoarens kantsten tio meter före övergångsställen respektive gathörn i syfte att hjälpa bilisterna att bedöma lagligt avstånd vid parkering. Ett problem med markeringarna visade sig vara att de ofta inte kunde ses på vintern när det var snö. Markeringarna har därför inte underhållits och de flesta är numera bortslitna av väder och vind. Ett fåtal finns dock kvar. Dessa är emellertid inte alltid rättvisande längre eftersom i många fall gatukorsningarna har byggts om och övergångsställen som inte fanns från början har kommit till.

Åklagaren bestred ändring och anförde sammanfattningsvis följande. Det måste ha stått klart för den parkerande att fordonet parkerats närmare än tio meter före övergångsstället. I vart fall måste denne ha insett att det funnits en risk för detta. Vid sådant förhållande kan inte invändningen att man stått vid en gul markering frita från betalningsansvar.

Svea hovrätt (1996-06-17, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Gertrud Holmquist samt tf. hovrättsassessorn Patrik Alm, referent) lämnade överklagandet utan bifall. I motiveringen uttalade hovrätten följande.

Enligt 72 § första stycket 1. vägtrafikkungörelsen (1972:603) får en bil inte parkeras inom ett avstånd av tio meter före ett övergångsställe. Om en sådan parkering sker får felparkeringsavgift tas ut. Den aktuella bilen har varit parkerad i strid med denna bestämmelse i vägtrafikkungörelsen.

Som tingsrätten har anfört åligger det alltid i första hand bilisten att själv bedöma avståndet till ett övergångsställe när han parkerar sitt fordon. En felbedömning av bilisten kan i regel inte frita från betalningsansvar för en felparkering.

Frågan är dock om, med hänsyn till de uppgifter om förekomsten av gula kantmarkeringar till ledning för bilisterna i Stockholm som har kommit fram i målet, betalningsansvar för felparkeringen ändå inte skall krävas ut. Hovrätten gör följande bedömning.

Det är inte helt klarlagt i målet att den gula kantmarkering som bolaget har åberopat till stöd för sin talan tillhör dem som Gatukontoret målade i syfte att hjälpa bilister att bedöma tillåtet avstånd för parkering. Oavsett hur det förhåller sig med detta har markeringen i detta fall varit belägen så nära övergångsstället, 4,60 meter, att det för den parkerande måste ha framstått som uppenbart att den inte utmärkte ett avstånd om tio meter från övergångsstället.

Vid sådant förhållande kan bolaget inte undgå betalningsansvar för felparkeringen.

Målnummer Ö 4257/95

En Riksreportage AB (bolaget) tillhörig bil parkerades sju meter framför ett övergångsställe och tio meter före en vägkorsning. Parkeringsanmärkning meddelades.

Polismyndigheten i Stockholms län (1995-03-27, kriminalkommissarien R.A.) lämnade bolagets anmälan om bestridande av parkeringsanmärkningen utan bifall.

Bolaget yrkade att betalningsansvaret skulle undanröjas och åklagaren bestred ändring.

Stockholms tingsrätt (1995-10-20, rådmannen Richard Schreuder) lämnade överklagandet utan bifall.

Bolaget överklagade beslutet, yrkade att betalningsansvaret för parkeringsanmärkningen skulle undanröjas och anförde sammanfattningsvis följande. Bolagets bil var uppställd bakom en gul kantmarkering som föraren uppfattade angav avståndet tio meter från övergångsstället och alltså lagligt parkeringsavstånd. Sådana markeringar är vanliga i Stockholm och anger enligt praxis tiometersavståndet till ett övergångsställe. Övergångsstället måste ha målats dit efter markeringens tillkomst.

Åklagaren lämnade följande upplysningar. På initiativ av Gatukontoret i Stockholm målades någon gång under 1980-talet under en kortare tidsperiod gula markeringar på trottoarens kantsten tio meter före övergångsställen respektive gathörn i syfte att hjälpa bilisterna att bedöma lagligt avstånd vid parkering. Ett problem med markeringarna visade sig vara att de ofta inte kunde ses på vintern när det var snö. Markeringarna har därför inte underhållits och de flesta är numera bortslitna av väder och vind. Ett fåtal finns dock kvar. Dessa är emellertid inte alltid rättvisande längre eftersom i många fall gatukorsningarna har byggts om och övergångsställen som inte fanns från början har kommit till.

Åklagaren ifrågasatte inte bolagets uppgift att bilen hade parkerats bakom ett gult kantmarkeringsstreck men anförde till stöd för sitt bestridande sammanfattningsvis följande. Det måste ha stått klart för den parkerande att fordonet parkerats närmare än tio meter före övergångsstället. I vart fall måste denne ha insett att det funnits en risk för detta. Vid sådant förhållande kan inte invändningen att man stått vid en gul markering frita från betalningsansvar.

Svea hovrätt (1996-06-17, hovrättslagmannen Arvid Sanmark, hovrättsrådet Gertrud Holmquist samt tf. hovrättsassessorn Patrik Alm, referent) undanröjde, med upphävande av tingsrättens beslut, bolagets betalningsansvar för felparkeringsavgiften. I motiveringen uttalade hovrätten följande.

Enligt 72 § första stycket 1. vägtrafikkungörelsen (1972:603) får en bil inte parkeras inom ett avstånd av tio meter före ett övergångsställe. Om en sådan parkering sker får felparkeringsavgift tas ut. Den aktuella bilen har varit parkerad sju meter före övergångsställe och alltså i strid med bestämmelsen.

Det åligger alltid en bilist vid parkering före ett övergångsställe att själv bedöma avståndet till detta. En felbedömning av bilisten kan i regel inte frita från betalningsansvar för en felparkering.

Frågan är emellertid om, med hänsyn till de förhållanden som har kommit fram i målet, betalningsansvar för felparkeringen ändå inte skall krävas ut. Vid denna bedömning skall följande beaktas.

Markeringen med ett gult streck omfattas inte av bestämmelserna om vägmärken i vägmärkesförordningen. Det finns inte heller någon annan författningsreglering av markeringen. Denna har således inte någon direkt rättsverkan och kan inte i sig frita från betalningsansvar för felparkering.

Annat är inte utrett än att markeringen ursprungligen har tillkommit på en myndighets, Gatukontoret i Stockholm, initiativ i syfte att hjälpa bilister med avståndsbedömning vid parkering. Gatukontoret har inte vidtagit någon åtgärd för att ta bort den aktuella markeringen, när den inte längre överensstämde med förhållandena på platsen. Markeringen har, oemotsagt av åklagaren, funnits på ett så långt avstånd från övergångsstället som sju meter.

Hovrätten finner med hänsyn härtill och till vad hovrätten har redovisat om tillkomsten av streckmarkeringen att det får anses ha varit ursäktligt för den som parkerade bolagets bil att förlita sig på att markeringen utvisade det tillåtna parkeringsavståndet från övergångsstället.

Betalningsansvaret för felparkeringen kan därför inte krävas ut och parkeringsanmärkningen skall undanröjas.

Målnummer Ö 4768/95