RH 1996:83
Kronofogdemyndigheten har ansetts äga rätt att utan lagstöd fatta ett interimistiskt beslut om förordnande av syssloman och beslutet har befunnits vara inte endast av förberedande karaktär till följd varav gäldenären haft rätt att överklaga beslutet.
Sedan Kronofogdemyndigheten i Norrbottens län på ansökan av Aktiebolaget Spintab (Spintab) beslutat om utmätning av M.P:s fastighet Pajala Tärendö 7:28 förordnade kronofogdemyndigheten den 4 januari 1996 på Spintabs begäran och utan att dessförinnan höra M.P. interimistiskt en syssloman att omhänderta och förvalta M.P.:s fastighet. Kronofogdemyndigheten fogade ingen fullföljdshänvisning till beslutet. M.P. överklagade beslutet.
Luleå tingsrätt (1996-04-02, rådmannen Katarina Lindgren) avvisade M.P:s överklagande och anförde såvitt nu är av intresse följande. Det av kronofogdemyndigheten den 4 januari 1996 fattade beslutet är ett sådant förberedande beslut som talan enligt 18 kap. 6 § andra stycket utsökningsbalken inte får föras mot.
M.P. överklagade tingsrättens beslut och yrkade såsom det fick förstås och såvitt nu är av intresse att hovrätten skulle upphäva kronofogdemyndighetens interimistiska beslut om förordnande av syssloman. Spintab bestred ändring. Hovrätten meddelade prövningstillstånd.
På begäran av hovrätten avgav Riksskatteverket följande yttrande över frågan om kronofogdemyndigheten haft rätt att fatta ett interimistiskt beslut om syssloman och om beslutet är ett sådant förberedande beslut som inte får överklagas enligt 18 kap. 6 § andra stycket utsökningsbalken.
Den första frågan behandlas numera på ett klargörande sätt i Gregow, Utsökningsrätt, 3 u, s. 255f, där det anges "För att krfm skall kunna förordna om en åtgärd krävs det inte att gäldenären har hörts." Bland de åtgärder som åsyftas räknas sedan upp både det s.k. mindre och s.k. större sysslomannaskapet. Uttalandet måste rimligen åsyfta interimistiska beslut, eftersom ett slutligt beslut i en sådan för gäldenären ingripande fråga måste förutsätta att denne beretts tillfälle att yttra sig. Såvitt är känt för Riksskatteverket har både tidigare länsstyrelserna och sedermera kronofogdemyndigheterna ansett att syssloman kan förordnas interimistiskt. Det är uppenbart att ett starkt behov kan föreligga av ett sådant beslut. Den vanligaste situationen där syssloman krävs torde vara att fastighetsägaren övergett sin fastighet och gjort sig oanträffbar. Lagstöd för interimistiska förordnanden om sysslomannaskap fanns i utsökningslagen (1877:31 s 1) 180 och 181 §§ jfr med 195 §. Att någon ändring i den dittills gällande ordningen skulle ha avsetts ske med utsökningsbalken 1982 har inte framgått. Bestämmelserna om syssloman är överhuvudtaget knapphändiga och dessutom föga diskuterade i litteraturen. Riksskatteverket har också i Rapport 1991:1 s 106 hemställt om en klarläggande ändring av bestämmelserna så att det klart framgår att syssloman kan förordnas interimistiskt. Förslaget har ännu inte behandlats inom Justitiedepartementet. - Beträffande den andra frågan så kan redan ett interimistiskt beslut om att förordna syssloman medföra betydande inskränkningar i fastighetsägarens möjligheter att förfoga över fastigheten. Det medför också, i förekommande fall, bl.a. att avkastning levereras till kronofogdemyndigheten för att fördelas tillsammans med köpeskillingen. Av detta framgår enligt Riksskatteverkets mening att beslutet har rättsverkningar för den enskilde. Riksskatteverket anser därför att interimistiska beslut om syssloman inte är av förberedande slag och att även dessa beslut skall kunna överklagas.
Hovrätten för Övre Norrland (1996-06-13, hovrättsråden Gunnar Sjöblom och Bertil Eriksson samt hovrättsassessorn Göran Kvist, referent) ändrade tingsrättens beslut på så sätt att hovrätten undanröjde tingsrättens beslut att avvisa M.P:s överklagande av kronofogdemyndighetens interimistiska beslut om förordnande av syssloman och visade målet åter till tingsrätten för erforderlig handläggning i den delen.
Hovrätten anförde i skälen för beslutet följande. Hovrätten konstaterar inledningsvis att det inte finns något uttryckligt lagstöd som ger kronofogdemyndigheten rätt att fatta ett interimistiskt beslut om förordnande av syssloman. Gregows uttalande ger emellertid ett visst stöd för att kronofogdemyndigheten även utan lagregel har rätt att fatta ett sådant beslut. Hovrätten anser vidare i likhet med Riksskatteverket att det i vissa situationer kan finnas ett starkt behov av att fatta ett sådant interimistiskt beslut. Ett exempel på en sådan situation är när en fastighet lämnats obebodd och utan tillsyn, vilket skett i förevarande mål. Hovrätten anser mot bakgrund av det nu anförda att kronofogdemyndigheten får anses ha rätt att fatta ett interimistiskt beslut varom nu är i fråga.
När det sedan gäller frågan om ett sådant beslut får överklagas eller inte konstaterar hovrätten att en syssloman som förordnats att omhänderta och förvalta en fastighet har vidsträckta befogenheter beträffande fastighetens förvaltning. Sysslomannens ställning i detta avseende kan närmast jämföras med en konkursförvaltares (se Walin m.fl., Utsökningsbalken, andra upplagan, s. 367f). Det nu anförda innebär således att ett interimistiskt beslut om förordnande av syssloman kan medföra betydande inskränkningar för fastighetsägaren att förfoga över sin fastighet. På grund härav finner hovrätten i likhet med Riksskatteverket att ett sådant beslut inte är av endast förberedande karaktär. M.P. har således haft rätt att överklaga kronofogdemyndighetens beslut.
Hovrätten undanröjer därför tingsrättens beslut i sistnämnda del och visar målet åter till tingsrätten för erforderlig prövning av frågan om förordnande av syssloman.