RH 1997:105
Fråga om det finns synnerliga skäl att bevilja anstånd med betalning av stämpelskatt.
Stämpelskatt vid fysisk persons förvärv av fast egendom uppgår enligt 8 § lagen (1984:404) om stämpelskatt vid inskrivningsmyndigheter (stämpelskattelagen) till 15 kr för varje fullt tusental kronor - eller med andra ord 1,5 % - av egendomens värde, varvid som egendomens värde anses det högsta beloppet av köpeskillingen och egendomens taxeringsvärde året närmast före det år då ansökan om lagfart beviljas. Om förvärvaren är en juridisk person utgör skattesatsen - med vissa, här ej aktuella undantag - 3 % av egendomens på samma sätt beräknade värde. Enligt 32 § stämpelskattelagen kan anstånd med betalning av stämpelskatt beviljas om synnerliga skäl föreligger.
Kommanditbolaget Grand Hotel i Halmstad (bolaget) förvärvade genom köpebrev den 27 och 29 december 1995 fastigheten Halmstad Siken 3 för en köpeskilling om 25 650 000 kr. Inskrivningsmyndigheten beviljade den 1 mars 1996 bolaget lagfart på förvärvet och fastställde stämpelskatten till 384 750 kr, motsvarande 1,5 % av köpeskillingen. Sedan Kammarkollegiet överklagat skattebeslutet bestämde hovrätten den 20 januari 1997 stämpelskatten till 769 500 kr, vilket motsvarar 3 % av köpeskillingen.
I en ansökan som den 27 januari inkom till inskrivningsmyndigheten hemställde bolaget om anstånd med erläggande av den genom hovrättens beslut tillkommande stämpelskatten på så sätt att beloppet skulle få erläggas i tre lika stora rater den 15 december under ettvart av åren 1997, 1998 och 1999. Som skäl för sin ansökan anförde bolaget följande. Bolaget hade uppdragit åt sin bankförbindelse att ombesörja lagfartsärendet, och reagerade därför inte på det för lågt uttagna beloppet. Under tiden därefter har tillgänglig likviditet i stället använts till omfattande renoveringar av fastigheten, varför tillgängliga medel för erläggande av den nu påförda ytterligare stämpelskatten saknas. Bolaget anser sig vara utan skuld till det inträffade.
Inskrivningsmyndigheten i Halmstads domsaga (1997-01-29, tingsnotarien C.S.) lämnade bolagets ansökan utan bifall med följande skäl: Inskrivningsmyndigheten kan endast bevilja anstånd med erläggandet av stämpelskatt för det fall synnerliga skäl föreligger. Vad bolaget anfört som skäl för sin ansökan utgör inte synnerliga skäl. På grund av det anförda lämnas bolagets ansökan utan bifall.
Bolaget överklagade beslutet och yrkade att hovrätten skulle bifalla dess begäran om anstånd. Det grundade sin talan på samma omständigheter som anförts vid inskrivningsmyndigheten med följande tillägg: Det tillkommande stämpelskattebelopp som debiterats kommer att leda till betydande ekonomiska skadeverkningar för bolaget. Innan bolaget fick kännedom om inskrivningsmyndighetens felaktiga beslut att uttaga enkel stämpelskatt hade bolaget beslutat och igångsatt omfattande investeringar i sin hotellfastighet. Investeringsbeslutet grundade sig på bolagets dåvarande ekonomiska situation. För det fall anstånd inte beviljas kommer detta att leda till stora likviditetsproblem för bolaget. Det skulle vidare framstå som obilligt att bolaget, som varit i god tro om det felaktiga beslutet, skulle komma att försättas i en svår ekonomisk situation på grund av inskrivningsmyndighetens felaktiga beslut om uttagande av enkel stämpelskatt. Sammantaget föreligger synnerliga skäl för begärt anstånd.
Kammarkollegiet föreslog att hovrätten skulle avslå överklagandet och anförde att kollegiet, i likhet med inskrivningsmyndigheten, ansåg att vad bolaget anfört inte utgjorde sådana synnerliga skäl för anstånd som förutsätts i 32 § stämpelskattelagen.
Hovrätten för Västra Sverige (1997-10-10, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Lennart Morard, referent, och hovrättsassessorn Lise-Lotte Norén Wilkens) avslog överklagandet.
Som skäl för beslutet anförde hovrätten:
Genom en ändring år 1982 i stämpelskattelagen (1964:308) infördes det en möjlighet att, om synnerliga skäl förelåg, erhålla anstånd med betalning av stämpelskatt som beslutats av inskrivningsmyndighet. Något vägledande avgörande för bedömning av frågan om när synnerliga skäl skall anses föreligga synes inte finnas i rättspraxis. I förarbetena till den nu gällande lagen (1984:404) sägs att anstånd med skattens betalning endast undantagsvis bör medges (prop. 1983/84:194 s. 37). Härav och redan av lagtextens formulering med krav på synnerliga skäl för anstånd följer emellertid att anståndsmöjligheten skall användas mycket restriktivt.
I förevarande fall är det visserligen så att inskrivningsmyndigheten, såvitt har framgått utan bolagets förskyllan, har meddelat ett oriktigt stämpelskattebeslut. Det ifrågavarande bolaget är emellertid ett rörelsedrivande bolag, vilket har för ett betydande belopp köpt in en fastighet av uppenbarligen väsentlig betydelse för dess verksamhet. Det är vid sådana förhållanden svårt att föreställa sig att bolagets ställföreträdare i affären inte skulle ha känt till reglerna om stämpelskatt för juridiska personers förvärv av fast egendom och inte ha tagit hänsyn till dessa vid planeringen av investeringen. En underlåtenhet härutinnan av bolaget eller av dess ombud i lagfartsärendet kan i vart fall inte - med den restriktivitet med beviljande av anstånd som enligt vad som ovan sagts skall iakttagas - leda till att synnerliga skäl för anstånd med stämpelskattens erläggande skall anses vara för handen. Till det nu anförda kommer dessutom det förhållandet att, såvitt handlingarna i målet utvisar, åtminstone en av bolagsmännen, som tillika är styrelseledamot i det aktiebolag som är komplementär i kommanditbolaget, är advokat till yrket. Bolagets talan i hovrätten skall därför lämnas utan bifall.