lagen.nu

RH 1997:47

Det i lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer stadgade förbudet om bärande av uniform eller liknande klädedräkt, som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning m.m. har vid prövning av brott mot lagen befunnits ej vara förenligt med regeringsformens bestämmelser till skydd för yttrandefriheten. Åtalet har därför ogillats.

Åklagaren yrkade ansvar å P.H. för brott mot lagen om förbud mot politiska uniformer med följande gärningsbeskrivning: P.H. har den 3 september 1995 på Antenngatan i Göteborg burit en armbindel på sin vänstra arm vilken varit iögonenfallande och tjänat att utmärka en politisk meningsriktning hos P.H..

P.H. erkände att han burit den ifrågavarande armbindeln och uppgav att detta skett för att han ville tillkännage att han sympatiserade med nationalsocialistiska åsikter. Han ifrågasatte dock om lagen om förbud mot politiska uniformer i dag går att tillämpa.

Göteborgs tingsrätt (1995-12-22, chefsrådmannen Dan Ogwall samt nämndemännen Birgit Askenhed, Ulla Eriksson och Sören Glader) ogillade åtalet.

I domskälen anförde tingsrätten:

Lagen om förbud mot politiska uniformer (uniformsförbudslagen) tillkom 1947 med anledning av att giltighetstiden för den sedan 1933 gällande provisoriska lagen om uniformsförbud löpte ut. Enligt nu gällande lag, som i allt väsentligt stämmer överens med den från 1933, är det förbjudet att bära uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Förbudet gäller även uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken. Från straffansvar utesluts dock smärre märken.

Den armbindel som P.H. burit är blå, cirka 15 centimeter bred och försedd med ett gult hakkors. Armbindeln är därmed sådan att den i och för sig faller under uniformsförbudslagens förbud. Emellertid måste följande förhållanden beaktas.

Sedan uniformsförbudslagen i sin nuvarande form trädde i kraft 1947 har den fram till alldeles nyligen endast tillämpats vid något enstaka tillfälle. Efter lagens tillkomst har det - särskilt under de senaste decennierna - blivit vanligt förekommande att det av enskilda personers klädsel framgår vilket politiskt parti de tillhör eller sympatiserar med eller vilken politisk uppfattning de har i en viss fråga. Tillkännagivandet av åsikt eller uppfattning har ibland skett genom att det på kläder anbragts lösa märken av varierande storlek men också genom att kläder, främst tröjor av olika slag, försetts med tryckt text, bild eller symbol varav den politiska uppfattningen eller tillhörigheten till visst politiskt parti framgår. Initiativet till att genom klädsel tillkännage sin politiska meningsriktning har många gånger kommit från organisationer, både politiska och andra. Det förekommer också att riksdagspartier i samband med valrörelser förser sina valarbetare med tröjor och armbindlar som tillkännager tillhörigheten till visst politiskt parti.

Efter uniformsförbudslagens tillkomst har vidare genom 1974 års regeringsform skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna förstärkts. Enligt 2 kap. 1 § regeringsformen är således varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Att t.ex. bära en jacka eller en armbindel med en partisymbol på är ett sätt att uttrycka sin åsikt. Den yttrande- och åsiktsfrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gäller alla meningsriktningar. Yttrandefriheten kan begränsas under de förutsättningar som anges i 2 kap 13 § regeringsformen. Uniformsförbudslagen är en inskränkning av yttrandefriheten.

Det framgår helt klart av uniformsförbudslagens ordalydelse och av dess förarbeten att lagen i sin nuvarande lydelse omfattar politiska uniformer och armbindlar samt, med undantag för smärre märken, partisymboler på tröjor eller liknande kännetecken oberoende av vilken meningsriktning det gäller. Lagen begränsar således även demokratiska partiers sympatisörers rätt att genom sin klädsel tillkännage sin politiska åsikt. Uniformsförbudslagens generella karaktär gör det inte möjligt att tillämpa den så att lagens förbud endast skall gälla nynazistiska eller andra odemokratiska åsikter. En sådan ordning - som i och för sig kan vara önskvärd - kräver att lagen ändras.

Det har mot bakgrund av uniformsförbudslagens generella karaktär ifrågasatts om lagen är förenlig med regeringsformen. I 2 kap. 13 § regeringsformen anges för vilka ändamål yttrandefriheten får begränsas. Det inskränkningsändamål som kan bli aktuellt i samband med uniformsförbudslagen är det att yttrande- och åsiktsfriheten får begränsas när det är nödvändigt av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. I regeringsformen sägs vidare att vid bedömningen av vilka begränsningar som skall få ske så skall särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i bl.a. politiska angelägenheter. Enligt tingsrättens mening kan det tänkas att det finns skäl att med hänvisning till allmän ordning och säkerhet begränsa rätten för vissa politiska meningsriktningar att genom uniformer eller andra tydliga kännetecken på kläder tillkännage sin politiska meningsriktning. Däremot är det i ett modernt demokratiskt samhälle varken nödvändigt eller godtagbart att med hänvisning till allmän ordning och säkerhet begränsa yttrandefriheten så att det blir förbjudet för alla - oavsett meningsriktning - att genom armbindlar eller tryck på kläder tillkännage sin politiska åsikt. Eftersom uniformsförbudslagen innebär en sådan omfattande begränsning av den kanske viktigaste av de grundläggande fri- och rättigheterna finner tingsrätten att det är uppenbart att uniformsförbudslagen strider mot regeringsformens regler om yttrandefrihet.

Då uniformsförbudslagen således inte kan tillämpas skall åtalet ogillas.

Åklagaren överklagade domen och yrkade bifall till åtalet.

P.H. lät sig inte avhöra i hovrätten

Åklagaren anförde till stöd för sin talan bl a följande:

Den avgörande frågan i målet är om lagen om förbud mot politiska uniformer uppenbart strider mot grundlag och därför inte skall tillämpas. Även om vissa skäl kan anföras mot en tillämpning av lagen anser jag det inte uppenbart att lagen skall förkastas. Riksdagen som är folkets främsta företrädare är det högsta lagstiftande organet i Sverige. Endast riksdagen kan stifta grundlag. Det är därför naturligt att riksdagen är den instans som är bäst ägnad att pröva om en viss lag är grundlagsenlig. Innebörden av lagprövningsrätten enligt 11 kap. 14 § regeringsformen måste mot denna bakgrund vara att en av riksdagen stiftad lag skall respekteras och tillämpas så länge det finns en möjlig tolkning som inte leder till ett i förhållande till grundlag stötande resultat. Möjligheten för domstolarna att förkasta en lag måste anses begränsad till fall där lagen klart och tydligt innebär ett direkt åsidosättande av grundlag. Uppenbarhetsrekvisitet kan anses uppfyllt endast då frågan om grundlagsstridighet är så klar att den inte kan rymma någon diskussion. Uniformsförbudslagen ändrades i samband med bötesreformen som trädde i kraft den 1 januari 1992. Vidare lämnade Riksåklagaren under 1984 förslag till avskaffande av lagen, men förslaget ledde inte till lagstiftning. För närvarande pågår i justitiedepartementet en översyn av den lagstiftning som tar sikte på rasistiska eller på annat sätt etniskt diskriminerande handlingar eller yttringar. Uniformsförbudslagen ingår i översynen och behandlas inom ramen för en normal lagstiftningsprocess. Uniformsförbudslagen har således varit föremål för såväl riksdagens som regeringens uppmärksamhet under senare år. Någon skyndsam åtgärd för att upphäva lagen med hänsyn till uppenbar grundlagsstridighet har inte vidtagits. Under sådana förhållanden kan en eventuell grundlagsstridighet hos uniformsförbudslagen inte anses uppenbar. Frågan om lagens existens som en del av gällande rätt och ansvaret för lagens innehåll måste så långt som möjligt förbehållas den lagstiftande makten. - Enligt min uppfattning skall domstolarna pröva varje möjlighet att tillämpa lagen och om det är oundgängligen nödvändigt i första hand söka undanröja eventuella grundlagsstridigheter genom en inskränkt tillämpning. Frågan i målet måste gälla om en tillämpning av uniformsförbudslagen i det konkreta fallet leder till ett stötande resultat. Förevarande fall avser bärande av en nazistisk armbindel. Detta uppfattas allmänt som provocerande och utmanande och leder med jämna mellanrum till ordningsstörningar som bl a. kräver stora polisinsatser. Problemet syns vara tilltagande. Jag anser inte att domstolen i målet kan bortse från uniformsförbudslagen som riktar sig mot just företeelser av detta slag.

Hovrätten för Västra Sverige (1996-04-09, hovrättspresidenten Ove Lindh, hovrättslagmannen Staffan Levén och hovrättsrådet Lennart Morard, referent) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten:

Som tingsrätten funnit är den av P.H. burna armbindeln sådan att den i och för sig faller under uniformsförbudslagens tillämpningsområde. Hovrätten ansluter sig till vad tingsrätten anfört om utvecklingen av bruket av olika klädesplagg, märken och liknande som anger bärarens politiska tillhörighet. Vissa av dessa, bl.a. sådana som använts av valarbetare under valrörelser, har också uppenbarligen varit av sådant slag att de i och för sig fallit in under uniformsförbudslagens tillämpningsområde. Som tingsrätten framhållit har genom den nu gällande regeringsformen som tillkommit efter uniformsförbudslagen, skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna förstärkts. Frågan är om uniformsförbudslagen är förenlig med regeringsformens regler om skydd för dessa rättigheter. Som tingsrätten uttalat är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, vilken emellertid kan inskränkas under de förutsättningar som anges i 2 kap. 13 §. Hovrätten delar tingsrättens uppfattning att det i detta lagrum angivna ändamål som kan bli aktuellt i förevarande sammanhang är det att yttrande- och informationsfriheten (anm. tingsrätten har, uppenbarligen på grund av en felskrivning, använt ordet åsiktsfriheten i stället för informationsfriheten) får begränsas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. I sammanhanget måste emellertid också beaktas de begränsningar i rätten att inskränka yttrandefriheten som framgår av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen. Där stadgas bland annat att begränsning av yttrandefriheten inte får göras enbart på grund av politisk, religiös eller annan sådan åskådning. En inskränkning av yttrandefriheten kan alltså inte göras enbart på grund av den odemokratiska karaktären av de ifrågavarande åsikterna. En annan sak är att innehållet i en meningsriktning tillsammans med de förhållanden under vilka den framförs och andra omständigheter kan ha betydelse för bedömningen av frågan om det föreligger hot mot allmän ordning och säkerhet. Självfallet kan också ett kännetecken eller liknande, förutom att det ger uttryck för bärarens politiska meningsriktning, även innefatta ett brott mot någon annan lag, till exempel genom att det ger uttryck för missaktning mot folkgrupp. Fråga om sådant brott föreligger kan emellertid med hänsyn till åklagarens gärningsbeskrivning inte prövas i nu förevarande mål. Av lagens förarbeten framgår tydligt att uniformsförbudslagen kommit till stånd för att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet. Särskilt klart framgår detta i den före 1947 års uniformsförbudslag gällande lagen (1933:472) i samma ämne, där det angivna syftet framgår av själva lagtexten. Enligt den äldre lagen, som var tidsbegränsad och förlängdes flera gånger fram till ikraftträdandet av 1947 års lag, ägde Konungen, där det för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet fanns påkallat, förbjuda bärande av uniform eller liknande. Lagen kompletterades av en förordning. Förbudet omfattade samma kännetecken m.m. som den nu gällande lagen. Domstol skall underlåta att tillämpa en av riksdagen stiftad lag endast om dess grundlagsstridighet är uppenbar. Av detta uppenbarhetsrekvisit får anses följa att tillämpning skall underlåtas endast om det inte går att tolka och tillämpa lagen på ett grundlagsenligt sätt. Den nu gällande uniformsförbudslagen har, som nyss sagts, tillkommit med syftet att motverka hot mot allmän ordning och säkerhet, ett ändamål för vilket det är tillåtet att lagstifta om inskränkningar i yttrandefriheten. Som lagen är utformad innehåller den emellertid ett oinskränkt och ovillkorligt förbud mot bärande av uniform m.m. som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning. Att i direkt strid med lagens ordalydelse tillämpa den endast i sådana situationer där bärandet av kännetecknet kan skapa ett hot mot allmän ordning och säkerhet låter sig inte göra. Hovrätten kommer därför, i likhet med tingsrätten, till slutsatsen att lagen om förbud mot politiska uniformer innehåller en sådan inskränkning av yttrandefriheten att den uppenbart strider mot regeringsformens regler till skydd för denna frihet. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Målnummer B 13/96

Metadata

Domstol
Hovrätten för Västra Sverige
Avgörandedatum
1996-04-09
Målnummer
B13-96
Lagrum
2 kap. 1 §, 12 § andra stycket och 3 § samt 11 kap. 14 § regeringsformen
Lagen (1947:164) om förbud mot politiska uniformer
Litteratur
Sökord
Yttrandefrihet
Politisk uniform
Källa
Domstolsverket
Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation