RH 1997:6
Avtal om underhållsbidrag till barn har träffats med hjälp av en kommuns familjerättssektion. De beräkningar angående parternas ekonomiska förhållanden som lagts till grund för avtalet har inte upprättats i enlighet med domstolspraxis. Skäl för jämkning av avtalet har ansetts föreligga.
I.G., född 1976, är dotter till L.G. och I.J.. Föräldrarna är skilda och har haft gemensam vårdnad om I.G., som numera har eget boende. L.G. är omgift. Hans hustru har två egna barn. Med hjälp av familjerättssektionen i Enköpings kommun tecknades sommaren 1994 ett avtal om underhållsbidrag mellan I.G. och L.G.. Enligt avtalet skulle L.G. utge bidrag till I.G. med 1 400 kr per månad från och med den 8 juli 1994 till och med den 30 juni 1996.
I.G. yrkade vid tingsrätten bl.a. att avtalet skulle jämkas på så sätt att bidragsbeloppet bestämdes till 2 060 kr per månad under hela avtalsperioden. L.G. bestred yrkandet.
Som grund för sitt yrkande gjorde I.G. gällande att avtalet var oskäligt med hänsyn till dess innehåll och därför borde jämkas. Alternativt menade hon att avtalet var oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst.
L.G. åberopade som grund för sitt bestridande att han saknade förmåga att utge yrkat belopp samt att I.G. inte hade behov av detta.
Enköpings tingsrätt (1996-04-25, rådmannen Carin Aldercreutz samt nämndemännen Gunilla Bentzer, Lars Erixon och Gudrun Lundberg) bestämde underhållsbidraget till 2 060 kr per månad under hela avtalsperioden.
I domskälen uttalade tingsrätten, som höll vittnesförhör med assistenten vid familjerättssektionen Y.L., sammanfattningsvis att avtalet borde jämkas då det grundats på felaktiga uppgifter.
L.G. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla I.G:s yrkande om jämkning av underhållsskyldigheten.
I.G. bestred ändring.
Svea hovrätt (1996-12-17, hovrättsråden Olof Bremberg och Lars-Åke Olvall, referent, samt tf. hovrättsassessorn Kerstin Löfroth) fastställde tingsrättens domslut.
Hovrätten anförde i domskälen följande.
I målet är klarlagt att I.G., innan hon skrev på avtalet, fick ta del av en beräkning angående hennes ekonomiska behov. Beräkningen var felaktig beträffande dels kostnaderna för skolluncher, dels henne tillkommande inackorderingstillägg. Dessa fel medförde att behovet beräknades till ett för lågt belopp.
Av utredningen i målet framgår vidare att L.G:s bostadskostnad beaktats utöver vad Socialstyrelsen rekommenderat för år 1994 vid den beräkning av hans disponibla överskott som gjordes inför avtalets upprättande. Anledning att frångå rekommendationen har dock inte förelegat. Och i avtalet angavs att vid bestämmande av bidragets storlek hänsyn tagits till att L.G. var subsidiärt underhållsskyldig för sin hustrus hemmavarande barn. Omständigheterna har emellertid inte varit sådana att detta förhållande vid en domstolsprövning skulle ha påverkat bedömningen av hans bidragsförmåga. Det är inte utrett om I.G. fick ta del av den särskilda beräkningen avseende L.G:s bidragsförmåga innan hon skrev på avtalet. Klart är emellertid att L.G. vid en beräkning i enlighet med fast domstolspraxis skulle ansetts ha haft förmåga att utge högre bidrag till I.G. än vad avtalet anger.
Hovrätten övergår härefter till att pröva frågan om avtalet med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt skall jämkas. I.G. var vid undertecknandet av avtalet endast 18 år gammal. Hon var enligt egen uppgift negativ till det förslag om underhållsbidrag som lades fram för henne, men kunde inte göra sin röst hörd utan skrev under avtalet. Y.L. har vidare uppgett att I.G. skrev under avtalet direkt eftersom hon var i akut penningnöd.
Enligt hovrättens mening bör ungdomar i I.G:s situation kunna förlita sig på att avtal om underhållsbidrag som upprättats av offentliganställda tjänstemän grundas på vedertagna principer för beräkning av sådana bidrag. Mot bakgrund av de överväganden som ovan redovisats finner hovrätten sammanfattningsvis att omständigheterna vid avtalets tillkomst och förhållandena i övrigt varit sådana att skäl för jämkning föreligger.
I.G. får anses ha behov av det belopp som tingsrätten dömt ut och L.G. förmåga att utge detta. Tingsrättens domslut i huvudsaken skall därför fastställas.