RH 1998:21

Svensk Datatransport AB försattes den 14 maj 1992 i konkurs på egen ansökan. Till förvaltare förordnades advokaten Ö.J. Konkursen avslutades med utdelning den 17 augusti 1994. Svensk Datatransport Norr AB försattes den 6 oktober 1993 i konkurs på egen ansökan varefter Ö.J. utsågs till konkursförvaltare. Ynnets AB (namnändrat från Svensk Datatransport i Järfälla AB) försattes den 30 juli 1997 i konkurs på egen ansökan. Ö.J. förordnades som konkursförvaltare.

Styrelsen i Svensk Datatransport Norr AB och i Ynnets AB var densamma vid respektive konkursutbrott. En av företrädarna för bolagen ingick även i styrelsen för Svensk Datatransport AB fram till den 1 januari 1992, dvs ca fem månader före konkursdagen. Vidare har en inkråmsöverlåtelse mellan Svensk Datatransport Norr AB:s konkursbo och Ynnets AB skett.

Efter det att tingsrätten förordnat Ö.J. som konkursförvaltare i Ynnets AB:s konkurs inkom bland andra tillsynsmyndigheten i konkurser (TSM) med en begäran om dennes entledigande. Som skäl angavs att det inte kunde anses lämpligt att samma förvaltare förordnas i flera på varandra följande konkurser på det sätt som skett.

Ö.J. bestred yrkandet.

Jakobsbergs tingsrätt (1997-09-25, tingsfiskalen Thomas Johansson) lämnade TSM:s yrkande utan bifall med följande motivering.

Av 7 kap. 1 § tredje stycket konkurslagen följer att den som står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen får inte vara förvaltare. Detsamma gäller om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas. Detta stadgande gäller vid förordnande av förvaltare men måste också anses kunna utgöra grund för bedömning av om en förvaltare inte är lämplig för sitt uppdrag och därför enligt 7 kap. 5 § konkurslagen skall entledigas.

Inte varje missnöjesyttring över en förvaltare kan utgöra grund för entledigande på grund av jäv. I förarbetena till 7 kap. 1 § tredje stycket konkurslagen talas om att det typiskt sett skall ha förelegat en beaktansvärd risk för att förtroendet för förvaltaren rubbas. Det kan enligt tingsrättens mening emellertid inte anses vara vare sig en tillräcklig eller nödvändig förutsättning att någon faktiskt anser förvaltaren jävig.

Något närståendeförhållande av det slag som anges i 4 kap. 3 § konkurslagen föreligger inte vare sig mellan Ö.J. och bolaget eller mellan den förstnämnde och bolagets ställföreträdare. Inte heller har Ö.J. varit rådgivare eller på något sätt företrätt bolaget eller dess ställföreträdare före konkursen. Frågan är då om det förekommit någon annan omständighet som kan föranleda att Ö.J. skall anses jävig.

Tingsrätten har förståelse för uppfattningen att borgenärer, inte bara i detta ärende, anser det närmast stötande att bolag försätts i konkurs för att under samma eller väsentligen samma ledning strax därefter "återuppstå" under en annan firma med samma verksamhetsinriktning. I vissa sådana fall kan det med fog antas att gäldenären använt konkursinstitutet som en form av skuldsanering. Om så varit fallet i nu aktuell konkurs undandrar sig emellertid tingsrättens bedömning och har inte heller någon omedelbar relevans för prövningen av frågan om entledigande av förvaltaren. Tingsrätten påpekar att det ankommer på varje konkursförvaltare att utreda om några dylika förhållanden förekommit.

Det finns inte något som tyder på att Ö.J. vidtagit eller försummat att vidta någon åtgärd med påföljd att förtroendet för honom rubbats. Den omständigheten att Ö.J. för cirka fyra år sedan i egenskap av förvaltare i Svensk Datatransport Norr AB:s konkurs dels, efter en framgångsrik omförhandling av köpeskillingen godkänt en mellan detta bolag och Ynnets AB före konkursen gjord överlåtelse, dels strax efter konkursutbrottet överlåtit konkursboet tillhöriga inventarier till sistnämnda bolag, kan inte anses vara ägnat att rubba förtroendet för honom som förvaltare i Ynnets AB:s konkurs.

TSM, bland andra, överklagade beslutet och yrkade att Ö.J. skulle entledigas från sitt uppdrag. TSM åberopade samma grunder som vid tingsrätten.

Ö.J. bestred ändringsyrkandet och invände att det inte förelåg några omständigheter som skulle kunna innebära att hans opartiskhet som förvaltare i den aktuella konkursen kunde ifrågasättas. I fråga om sitt uppdrag i Svensk Datatransport Norr AB:s konkurs anförde han att den helt övervägande delen av bolagets tillgångar överläts före konkursutbrottet, att konkursboet en kort tid efter konkursen överlät resterande tillgångar till Ynnets AB samt att den totala köpeskillingen- efter förhandlingar med Ö.J. och köparbolaget - avsevärt höjdes jämfört med den ursprungliga överenskommelsen.

Svea hovrätt (1997-11-24, hovrättsråden Claes Örn och Birgitta Hahn samt tf. hovrättsassessorn Maria Kelt, referent) lämnade överklagandena utan bifall med följande motivering.

Av 7 kap. 1 § tredje stycket första meningen konkurslagen (1987:672) framgår att jäv föreligger om förvaltaren står i ett sådant förhållande till gäldenären, en borgenär eller någon annan att det är ägnat att rubba förtroendet för hans opartiskhet i konkursen. Detsamma gäller enligt andra meningen om det i övrigt finns någon omständighet som medför att förtroendet för förvaltarens opartiskhet kan rubbas.

Tidigare saknades en uttrycklig bestämmelse om konkursförvaltarjäv. Frågan reglerades i stället i praxis. Med hänvisning till att kraven på förvaltarens kvalifikationer ökat när uppdragen efter hand blivit mer komplicerade infördes den nuvarande bestämmelsen år 1989. Syftet med denna var att ge garantier för att den som utövar ifrågavarande funktion är obunden av egna intressen rörande det ärende det gäller. Bestämmelsen avsågs i princip inte innebära någon förändring i sak (jfr prop. 1988/89:31, s. 6 ff).

Det krävs inte att förtroendet för förvaltaren rent faktiskt har rubbats för att reglerna skall aktualiseras, utan bedömningen skall inriktas på frågan om det typiskt sett kan anses föreligga någon beaktansvärd risk för detta. Bestämmelsen är tillämplig såväl inför förordnandet av en förvaltare som under konkursärendets gång (a. prop., s. 8). Den första meningen i bestämmelsen behandlar s.k. närståendeförhållanden mellan förvaltaren och annan som har intressen att bevaka i konkursen. I fråga om förhållandet mellan förvaltaren och gäldenären anges i förarbetena att bestämmelsen i första hand bör tillämpas med ledning hämtad från bestämmelsen i 4 kap. 3 § konkurslagen. Jäv kan dock uppkomma även i andra situationer. Såsom exempel anges att förvaltaren är nära vän till eller står i något motsatsförhållande till gäldenären.

Som exempel på vad som avses med bestämmelsens andra mening anges i motiven att förvaltaren har intresse i en sak som kan bli föremål för återvinning i konkursen eller att förvaltaren för en annan huvudmans räkning driver en process i en rättslig angelägenhet vars avgörande kan strida mot konkursboets intressen.

Ytterligare ett exempel av intresse i detta sammanhang ges i förarbetena, i anslutning till bestämmelsens första mening, där konkurs i koncernförhållanden diskuteras. Effektivitetsskäl sägs tala för att en förvaltare eller flera från samma byrå förordnas att handlägga samtliga konkurser men att det inte är ovanligt att det i koncernförhållanden kan förekomma motstridiga intressen till exempel på grund av att moderbolaget har en fordran på något av dotterbolagen. Om förvaltaren då förordnas i båda bolagen kan detta, enligt vad som framhålls i förarbetena, rubba hans opartiskhet. Hovrätten konstaterar inledningsvis att något sådant närståendeförhållande som avses i 7 kap. 1 § tredje stycket första meningen konkurslagen inte föreligger. Fråga är om den omständighet som tillsynsmyndigheten har åberopat utgör ett sådant jävsgrundande förhållande som avses i bestämmelsens andra mening.

Förarbetsuttalandena ger vid handen att jävsgrundande förhållanden föreligger framförallt i de situationer där förvaltaren riskerar företräda motstridiga intressen och därför inte står obunden i förhållande till de olika intressen som kan uppkomma i en konkurs. Det som tillsynsmyndigheten har anfört innebär, enligt hovrättens mening, inte någon sådan risk för Ö.J:s del och medför inte heller att förtroendet för hans opartiskhet kan rubbas. Målnummer Ö 4372/97