RH 1998:46

Åklagaren yrkade ansvar för K.J. för grovt jaktbrott och för T.P. för anstiftan till grovt jaktbrott med följande gärningsbeskrivning: K.J. har den 5 november 1995 - under tillåten tid för jakt efter älg - vid en inäga strax före Ytternäla, Skinnskattebergs kommun, på mark ingående i Karmansbo Bruk AB:s älgskötselområde, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet olovligen jagat från bil och därvid skjutit en älgkviga. T.P. vilken var jaktledare under älgjakten, har med råd eller då främjat och förmått K.J. till jaktbrottet, genom att på fråga från K.J. strax före skottet ge sitt bifall till att skjuta älgen. Jaktbrottet är att anse som grovt, enär det har utförts med otillåten hjälp av ett motordrivet fortskaffningsmedel.

Köpings tingsrätt (1997-09-04, rådmannen Per Kjellsson samt nämndemännen Barbro Düring, Elsie Holm och Eva Folkesson-Karlsson) dömde K.J. för grovt jaktbrott till fängelse i en månad och ogillade åtalet mot T.P.

I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

K.J. och T.P. har bestritt ansvar för brott.

Åklagaren har som muntlig bevisning åberopat vittnesförhör med F.J. angående dennes iakttagelser under jakten i fråga.

Genom förhör med de tilltalade och med F.J. och genom presentation av kartor och skisser, samt syn på platsen är följande inledningsvis utrett och till synes ostridigt.

Vid nu aktuell jakt deltog K.J. T.P. F.J. och H.S. ingående i Karmansbo Hunting Team HB. Bolaget hade gentemot Karmansbo Bruk AB, som ägde marken i fråga, jaktarrende. Den 5 november 1995 hade älgjakten pågått flera veckor. Vid jakten denna dag hade de delat upp sig på det sättet, att F.J. och H.S. bildade en grupp och T.P. och K.J. en annan grupp. F.J. hade med hjälp av hund följt en skadad älg söderut mot trakterna kring Ytternäla. Där hade hunden skällt ståndskall på en älg, som därefter fälldes av H.S. F.J. som hade hållit sig på avstånd från hunden, hörde skottet och begav sig mot platsen för den fällda älgen. På vägen dit hörde han ytterligare ett skott. Det visade sig senare vara det skott som K.J. avlossade mot den älg varom nu är fråga. T.P. som var jaktledare, och K.J. hade via radio fått uppgift om den älg som H.S. hade skjutit. De begav sig i var sin bil mot platsen där älgen hade fallit, T.P. först och H.J. i en bil efter. Någon kilometer öster om Ytternäla såg T.P. en älg som korsade vägen och fortsatte in på en inäga norr om vägen. T.P. stannade bilen och gick ut för att titta på djuret. Även K.J. lämnade bilen. Om vad som därefter hände går uppgifterna delvis isär. I vart fall sköt K.J. älgen, som föll cirka 100 meter bort i den nordöstra delen av inägan.

Om iakttagelserna i tiden kring skottögonblicket har lämnats följande uppgifter.

T.P: Han stannade bilen för att titta på älgen och registrera i vilken riktning den rörde sig. K.J. stannade sin bil cirka 30 meter bakom T.P:s. T.P. stängde inte av bilmotorn och han vet inte huruvida K.J:s motor också var igång. K.J. hade geväret med sig ut ur bilen. T.P. trodde att K.J. skulle titta på älgen genom kikarsiktet. Var och en av dem stod i anslutning till de två bilarna. Mycket kort därefter, inte mer än en minut, föll skottet. T.P. såg att älgen var allvarligt träffad och den rusade iväg, för att strax därefter falla till marken. Han hade innan skottet inte hört några laddningsåtgärder eller mantelrörelser. T.P. blev illa berörd av händelsen och körde från platsen mot den av H.S. skjutna älgen. När han tillsammans med F.J. och H.S. återvände till den av K.J. fällda älgen var det ingen som gratulerade Kenth J.

K.J: Först när T.P. hade stannat sin bil och K.J. stannat bakom och gått ut ur bilen blev han medveten om att T.P. hade sett en älg. K.J. frågade om de skulle skjuta älgen, varpå han som svar av T.P. fick, att det är "klart som fa'n att vi skall skjuta den". Han gick till bakluckan på sin bil, öppnade den, tog fram geväret, laddade med tre patroner och gjorde en mantelrörelse. Därefter gick han mot ett par granar 25-30 meter bort, lade an och sköt älgen, som befann sig 100 meter bort. Älgen gjorde en lov och lade sig ned efter cirka 15 meter. K.J:s bilmotor var inte igång. Hur det var med T.P:s vet han inte. Vinden var nordlig och låg mot honom.

F.J: Han befann sig i skogen strax söder om vägen mot Ytternäla på väg mot den av H.S. fällda älgen. Han hörde då ljudet av en bil på grusvägen närma sig. Bilen stannades och han hörde i omedelbart samband därmed ett skott. Han tror att bilmotorn var igång. F.J. begav sig i riktning mot skottet och efter ett par tre minuter såg han K.J:s bil på vägen och K.J. själv inne på inägan ett par hundra meter bort. Han såg ingen annan än K.J. och dennes bil på platsen. Vinden var sydlig den aktuella dagen. Hunden som användes vid jakten hade nämligen följt spåret av en älg från norr mot söder och hunden söker alltid mot vinden.

Tingsrättens bedömning

Enligt 31 § jaktlagen (1987:259) får jakt ej ske från motordrivna fortskaffningsmedel. Förbudet gäller i varje situation, där användandet av fortskaffningsmedlet har betydelse för jaktens förlopp. För bedömningen av huruvida jakt från fortskaffningsmedel skett är enligt fast praxis rums- och tidssammanhanget av största betydelse. Det är i regel inte tillåtet att lämna bilen och i samband därmed skjuta från en plats i dess omedelbara närhet.

I belysning av det sagda gör tingsrätten följande bedömning beträffande K.J:s åtgärder. Enligt egna uppgifter har K.J. under tid då jaktpasset pågått färdats med personbil mellan två platser inom jaktområdet, och han har i samband med förflyttningen påskjutit och dödat en älgkviga. Uppgiften om att älgen påskjutits i omedelbart samband med att bilen kommit till platsen vinner stöd av F.J:s vittnesmål. Skottet som dödade älgen har således avlossats inom en mycket kort tidsrymd från det att bilarna stannats, och älgen har enligt vad K.J. själv uppgivit hela tiden befunnit sig under dennes uppsikt. Fortskaffningsmedlet har därigenom otvetydigt haft betydelse för jaktens förlopp. K.J, som enligt egen uppgift har över 30 års erfarenhet av jakt, måste haft insikt därom. K.J:s åtgärd att under rådande omständigheter skjuta älgkvigan har därvid inneburit att han uppsåtligen överträtt förbudet mot jakt från motordrivet fortskaffningsmedel. – K.J. har ett självständigt ansvar för den otillåtna påskjutningen av älgkvigan, och hans ansvar påverkas inte av det förhållandet att T.P. på fråga må ha uppmanat K.J. att skjuta älgen. Mot bakgrund av det anförda finner tingsrätten åtalet mot K.J. för jaktbrott styrkt. Det jaktbrott som K.J. sålunda gjort sig skyldig till är med hänsyn till det sätt på vilket brottet utförts att anse som grovt.

Vad angår påstående om att T.P. med råd eller dåd främjat och förmått K.J. till jaktbrottet finns ingen annan bevisning än K.J:s uppgifter. Dessa kan ha lämnats för att förringa K.J:s egen skuld. I avsaknad av annan tillförlitlig bevisning finner tingsrätten inte styrkt att T.P. på sätt påståtts främjat eller förmått K.J. till jaktbrottet.

Arten av det brott som K.J. befunnits skyldig till kräver en frihetsberövande påföljd, om inte starka skäl talar för ett annat påföljdsval. Några sådana skäl har inte framkommit. Påföljden skall därför bestämmas till ett kort frihetsstraff.

K.J. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Han yrkade i andra hand att gärningarna skulle bedömas som jaktbrott som inte utgör grovt brott. Han yrkade vidare att påföljden skulle bestämmas till en icke frihetsberövande sådan.

Åklagaren bestred ändring.

Svea hovrätt (1998-04-06, hovrättsrådet Karl Bergkvist, referent, tf. hovrättsassessorn Lars-Åke Johansson samt nämndemännen Margareta Karlsson och Anders Larsson) ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten dömde K.J. för jaktbrott, som inte utgör grovt brott, till 80 dagsböter.

Under rubriken Utredningen i hovrätten anförde hovrätten följande.

K.J. T.P. och F.J. har hörts på nytt. Samma skriftliga bevisning som åberopades vid tingsrätten har tagits upp här. K.J. har som ny skriftlig bevisning åberopat handlingar rörande jaktlaget och jakträtten. - Såväl åklagaren som försvaret har hänfört sig till uppgifter som lämnats vid förhör under förundersökningen.

K.J. T.P. och F.J. har i allt väsentligt berättat som vid tingsrätten enligt den överklagade domen. K.J. har här, med utgångspunkt i den tillkommande skriftliga bevisningen, uppehållit sig vid de motsättningar som uppkommit mellan de gamla jaktkamraterna i samband med att handelsbolaget förlorade sitt jaktarrende och upplöstes.

Under rubriken Hovrättens domskäl anförde hovrätten följande.

Omständigheterna kring den åtalade gärningen är, sedda i ljuset av den efterföljande händelseutvecklingen, sådana att viss försiktighet måste iakttas vid bevisvärderingen av T.P:s och F.J:s utsagor. Det låter sig emellertid konstateras att dessa berättelser endast i vissa detaljer avviker från vad K.J. själv har uppgett. Av K.J:s egen berättelse framgår att han har påskjutit och dödat en älg kort efter det att han stannat med sin bil och ifrån en plats i relativ närhet till bilen. Han har i hovrätten uppgett att han hade avlägsnat sig minst 30 m från bilen när han sköt och att han då hade varit ute från bilen ett par tre minuter. Såväl tidssambandet som, framför allt, rumssambandet mellan bilkörningen och påskjutningen har emellertid "tunnats ut" i K.J:s berättelser sedan förundersökningen.

Hovrätten, som inte fullt ut godtar vad K.J. här har uppgett om tid och rum, finner att det redan av dennes egna uppgifter framgår att älgen har skjutits i ett otillåtet tids- och rumssammanhang med bilkörningen. K.J. har således jagat med otillåten hjälp av motordrivet fortskaffningsmedel och har härigenom gjort sig skyldig till jaktbrott. Ett sådant jaktbrott är ofta att bedöma som grovt brott. K.J. har emellertid inte använt sig av bilen på något mer kvalificerat sätt. Vid sådant förhållande, och med beaktande av de tillfälligheter under vilka denna jakt har kommit till, finner hovrätten att jaktbrottet inte skall bedömas som grovt och att påföljden kan stanna vid ett kännbart bötesstraff.

Ordföranden, hovrättsrådet Göran Rosenberg, var skiljaktig och anförde:

Åtalet gäller överträdelse av regleringen i jaktlagen (1987:259). Begreppet jakt i jaktlagen har definierats i 2 §. Med jakt avses sålunda, såvitt nu är av intresse, att "fånga eller döda vilt och att i sådant syfte söka efter, spåra eller förfölja vilt".

Jakt får enligt 31 § första stycket första meningen inte ske "från motordrivna fortskaffningsmedel". Enligt andra meningen i stycket får sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar inte heller användas för att "söka efter, spåra, förfölja eller genskjuta vilt, för att hindra vilt att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar". Det är tydligt att förfarande enligt sistnämnda bestämmelse inte utgör jakt i jaktlagens mening.

Det handlande i objektivt hänseende som läggs K.J. till last enligt gärningsbeskrivningen är att denne har "olovligen jagat från bil och därvid skjutit en älgkviga". Jag anser att detta inte kan uppfattas på något annat sätt än ett påstående om att denne har överträtt förbudet i 31 § första stycket första meningen mot jakt från motordrivna fortskaffningsmedel. Gärningsbeskrivningen innehåller däremot, enligt min mening, inte något påstående om överträdelse av bestämmelsen i styckets andra mening.

Mot den angivna bakgrunden finner jag att åtalet inrymmer påstående endast om att K.J. från ett motordrivet fortskaffningsmedel har sökt efter, spårat eller förföljt älg i syfte att döda sådant vilt och därvid dödat den aktuella älgen. Enligt min mening ger utredningen inte vid handen att K.J. företog den ifrågavarande bilfärden i det nyss angivna syftet eller under färden ens - utan sådant syfte - sökte efter, spårade eller förföljde älg. Däremot är det klarlagt att han dödade den aktuella älgen. Detta skedde emellertid när K.J. befann sig på avstånd från bilen. Det enda handlande som han har gjort sig skyldig till och som utgör jakt i jaktlagens mening - att ha dödat älgen - kan därför uppenbarligen inte sägas ha skett "från" ett motordrivet fortskaffningsmedel.

Med hänsyn till kravet på att legalitetsprincipen upprätthålls vid tillämpning av strafflagstiftning kan jag mot bakgrund av det anförda inte finna att K.J. har gjort sig skyldig till någon straffbar handling. Jag lämnar således åtalet utan bifall.

Målnummer B 1916/97