RH 1998:67
Vad är "gångbana" i vägtrafikkungörelsens mening?
tingsrätten
Polismyndigheten i Göteborgs och Bohus län avslog S.L:s överklagande av en parkeringsanmärkning, avseende parkering på gångbana. S.L. överklagade polismyndighetens beslut hos tingsrätten och yrkade befrielse från betalningsansvar.
Polismyndigheten bestred ändring.
Som grund för sitt yrkande anförde S.L. att platsen där han parkerade inte var att betrakta som gångbana.
S.L. anförde vidare i huvudsak följande. På den aktuella platsen är området mellan huset och vägbanan uppdelat i två stråk. Det ena, som är ca 3,5 meter brett, är asfalterat medan det andra är belagt med gatsten. Totalt är området ca 5,6 meter brett. På den del som täcks av gatsten finns ett antal träd planterade, vilka han parkerade emellan. Vid tillfället fanns inga andra bilar parkerade på platsen. Inga förbudsskyltar fanns uppsatta. Endast den del som täcks av asfalt är enligt hans mening att betrakta som gångbana, eftersom åtminstone inte kvinnor med högklackade skor kan promenera på den del som täcks av gatsten på grund av de djupa springorna mellan gatstenarna. Skälet till att det ena stråket är belagt med gatsten är troligen att de planterade träden skall kunna överleva.
Vittnesförhör hölls med trafikövervakaren G.M. som i huvudsak uppgav följande. S.L:s bil stod parkerad på den del av området som täcks av gatsten. Även denna del räknas dock som gångbana. Inga parkeringsplatser finns anordnade där. Mot vägbanan finns en gatstenskant av normalhöjd. Mellan gatstenen och asfalten finns ingen upphöjd kant. Andra parkeringsplatser finns i närheten.
Göteborgs tingsrätt (1996-04-03, tingsnotarien Peter Islander) lämnade överklagandet utan bifall på följande skäl:
I ärendet är ostridigt att S.L:s bil varit parkerad på den plats som framgår av parkeringsanmärkningen. S.L. har anfört att den platsen inte är att betrakta som gångbana. G.M. har i vittnesmål uppgett att platsen enligt hennes mening är att betrakta som gångbana.
Tingsrätten finner, med beaktande av de uppgifter om områdets beskaffenhet som G.M. lämnat i vittnesförhör, att den plats där S.L. parkerat är att betrakta som gångbana. Vad S.L. anfört till stöd för sitt överklagande kan således inte medföra att betalningsansvaret för felparkeringsavgiften undanröjs.
S.L. överklagade tingsrättens beslut.
Polismyndigheten bestred ändring.
I övrigt var utredningen i hovrätten samma som vid tingsrätten. Hovrätten inhämtade yttrande från Vägverket samt höll syn på platsen.
Hovrätten för Västra Sverige (1997-11-18, hovrättslagmannen Gunnel Wennberg, hovrättsrådet Ola Olsson, referent, och tf hovrättsassessorn Lennart Christiansson) avslog överklagandet.
I skälen för beslutet anförde hovrätten:
Den meddelade parkeringsanmärkningen avser att S.L. i strid mot 71 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) haft sitt fordon uppställt på gångbana. S.L. har hävdat att utrymmet han haft fordonet uppställt på inte är att anse som gångbana.
Den aktuella platsen är belägen på Prästgatan 2-4 i Göteborg intill ett större hus. Parkeringsförbud råder på Prästgatan. Området mellan huset och vägbanan är uppdelat i en asfalterad del och en gatstensbelagd del. Fordonet har i dess helhet varit uppställt mellan två träd på den med gatsten belagda delen av utrymmet mellan huset och den decimeterhöga sträckstenskanten, som utgör vägbanans gräns. Närmast huset ligger den asfalterade delen av utrymmet, vilken ostridigt utgör gångbana. Frågan är således huruvida även den gatstensbelagda delen närmast vägbanan, där alléträden växer, utgör gångbana i vägtrafikkungörelsens mening.
Vägtrafikkungörelsen gäller enligt 1 § trafik på väg. Område som ej är att anse som väg är enligt definitionen i 2 § terräng. Begreppet gångbana är inte definierat i vägtrafikkungörelsen annat än att det i 2 § anges att med väg avses bl.a. gångbana invid väg, gata eller cykelled.
Den i målet aktuella gatstensbelagda delen av området är genom sträckstenskanten klart avskild från vägbanan. Den sammanlagda bredden av denna del och den asfalterade delen, vilka ej är skilda från varandra på annat sätt än att ytorna har olika karaktär, är mindre än sex meter, vilket inte är påfallande brett för en gångbana. Förhållandena är sådana att det framstår som naturligt att hela området nyttjas för gångtrafik. Det ligger enligt hovrättens mening närmast till hands att rubricera inte bara den asfalterade delen utan även den gatstensbelagda delen som gångbana. Det föreligger därför inte skäl att undanröja parkeringsanmärkningen.