RH 1998:7

Halmstads kommun genom Kattegattgymnasiet (kommunen) uppdrog i början av augusti 1993 åt Bilspedition i Halland AB (Bilspedition) att transportera en fräs av fabrikat Storebro från Halmstad till Storebro. Bilspedition anlitade för uppdraget ett åkeriföretag i Helsingborg. Fräsen avhämtades på morgonen den 5 augusti. Fräsen vägde omkring ett ton. Den stod på fyra metallfötter. Varje fot var i storleken 10x10 cm. Avståndet mellan fötterna, som bildade en rektangulär form, var på kortsidorna cirka 40-45 cm och på långsidorna cirka 80 cm. Fräsen var omkring 100 cm hög och 120 cm bred. Fräsen var placerad på en s.k. sjöpall, som hade formatet 120x150 cm och utgjordes av nio entumsbrädor, spikade i tre tvärliggande träbalkar. I brädornas längdriktning låg en spikad träbalk under pallens yttersidor och mitt. Fräsens fötter stod mot tredje brädan mellan ytterbalkarna och mittbalken. Med hjälp av en gaffeltruck, som fördes av en vaktmästare på Kattegattgymnasiet, lyftes pallen med den därpå löst stående fräsen upp på flaket på en till en lastbil tillkopplad släpvagn. Pallen med fräsen placerades efter chaufförens anvisningar på släpvagnen så att fräsens ena kortsida vette mot framstammen på släpvagnen medan ena långsidan stod intill släpvagnens högra sida. Utefter släpvagnens respektive långsida fanns fem lämmar. Två vertikala stolpar med öglor för spännband fanns på varje läm. Ett spännband av tyg drogs av chauffören från en ögla vid högra främre lämmen över bommen på fräsen och tillbaka till samma ögla, där bandet spändes. Efter någon mils körning fäste chauffören på liknande sätt ett band i en ögla vid vänstra främre lämmen. I samband med en högersväng ut på E6 från en väg i Slöinge kom fräsen i rörelse och föll av släpvagnen på vänster sida. Fräsen skadades i fallet mot marken. Brädan under en av fräsens fötter befanns sönderbruten.

Kommunen yrkade efter stämning å Bilspedition att Bilspedition skulle förpliktas utge 175 000 kr i skadestånd för fräsen.

Bilspedition bestred yrkandet.

Kommunen angav som grund för sin talan att Bilspedition mottagit fräsen till befordran och därmed bar ansvar för skadan enligt 27 § lagen (1974:610) om inrikes vägtransport.

Bilspedition åberopade som grund för bestridandet 29 § 1 st b och 2 st vägtransportlagen och anförde: Skadan kan härröra av den särskilda risk som är förbunden med bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för skada när det är bristfälligt förpackat. Antingen har pallen varit en för lastning och transport nödvändig förpackning, som varit undermålig, eller också har fräsens placering på pallen, som varit en del av förpackningen, varit felaktig. Alternativt har placeringen av fräsen på pallen varit en nödvändig del av kommunens iordningställande av fräsen för transport.

Kommunen bestred att av Bilspedition åberopade grunder var för handen och anförde: Pallen har inte utgjort en förpackning och har inte varit nödvändig för transport. Pallen har underlättat lastning. Den har kunnat tas bort. Chauffören har kunnat se fräsens placering på pallen och kunnat göra en bedömning. Placeringen av fräsen på pallen har inte varit någon nödvändig del av iordningställandet av fräsen för transport utan endast för lastning.

Kommunen åberopade som skriftlig bevisning beträffande fräsens värde två av Nitram AB i Västerås den 28 mars och den 22 april 1994 avgivna utlåtanden, som innehöll att en begagnad fräs i bra skick som den målet avser har ett värde av 175 000-200 000 kr och att den skadade fräsen saknade värde.

Bilspedition gjorde gällande att utlåtandena inte kunde läggas till grund för en bedömning av fräsens värde före och efter skadetillfället och åberopade därvid 32 och 34 §§ vägtransportlagen.

Kommunen åberopade som muntlig bevisning vittnesförhör med vaktmästaren Rolf S.

Bilspedition åberopade som skriftlig bevisning, dels ett av polisinspektören Y.J. den 5 augusti 1993 upprättat Informationsunderlag, vari antecknats bl.a. att fräsen varit förankrad med två stycken femtonsband, att båda banden avskurits av vass kant på maskinen och att fräsen stått på en lastpall, vars brädor brustit, dels två hos Bilspedition den 6 augusti 1993 tagna fotografier av lastpallen och fräsen, varav det av pallen visade att en bräda på ena sidan av mittbalken var trasig.

Som muntlig bevisning åberopade Bilspedition vittnesförhör med chauffören P.I. och polisinspektören Y.J. samt med hos Bilspedition anställde T.B.

Vittnena berättade följande.

R.S: Fräsen hade ställts på lastpallen dagen före den 5 augusti. Vem som ombesörjt det visste han inte. Hans uppgift blev att köra gaffeltrucken med lastpall och fräs till släpvagnen. Chauffören bestämde var fräsen skulle stå. R.S. lyfte upp pallen och ställde den i framändan på flaket. Fräsen stod löst på pallen. Det hade varit möjligt att lyfta bort pallen med en bräda under fräsen men det hade då blivit problem vid lossningen. Sedan pallen och fräsen ställts på flaket plockade chauffören fram spännband av textil. Öglorna var fastrostade. Med skruvmejsel fick dock chauffören upp en ögla på höger sida men ingen mer. Spännbandet lades runt den överliggande bommen på fräsen. Bandet drogs sedan tillbaka till samma ögla och spändes. För egen del skulle han inte kört en meter så som fräsen fastgjorts. Chauffören var dock experten, så R.S. sade inget.

P.I: Han har varit verksam som chaufför sedan 1954 och har kört fräsar tidigare men de har då varit emballerade i lådor och fixerade i dem. Pallar med annat gods har han kört tidigare. Han fick en hämtningsorder genom Bilspedition och visste strängt taget ingenting om transporten. Det var en linjebil han körde. Vid ankomsten till Kattegattskolan kontaktade han en vaktmästare. Denne tog en truck och körde pallen med fräsen till släpvagnen. Det var P.I. som chaufför, som bestämde var lasten skulle stå. Det var vid första främre lämmen på höger sida som fräsen ställdes. Det måste ha varit så att fräsens ena långsida stod mot lämmen. Han är osäker om den breda eller smala sidan av pallen stod mot framstammen. Han hade inga synpunkter på att fräsen stod på en pall och sade inget till vaktmästaren. Om han hade nekat att köra godset kunde han ha uppfattats som obekväm och kunnat få "sparken". Han tittade inte speciellt på pallen. Han såg att pallen var längre än en vanlig SJ-pall men fick ingen anledning tro att pallen inte skulle klara fräsen. Pallen stod dikt an mot kanten av sidolämmen. Han lade ett spännband från höger sida rätt över fräsen och under pallen tillbaka till samma bygel samt spände bandet. Det skulle tåla 3-5 ton men banden användes ofta och vad det kunde betyda visste han inte. Bandet var fuktigt då han lade på det. Ett fuktigt band slaknar när det torkat. Vaktmästaren sade inget om sättet att banda. Öglorna var svåra att få upp. Man måste nästan ha kofot till hjälp. Det hade nog inte hjälpt med ytterligare fästpunkter. I Kvibille kontrollerade han fräsen under ett uppehåll. Spännbandet hade då slaknat. Han spände bandet och fäste ytterligare ett band på motsatta sidan. Han tyckte det var lika bra. Det hade inte hänt något med pallen. Fräsen stod rakt. Han lossade last i Slöinge och körde sedan mot E6 för vidare färd norrut. Då han stannat vid ett stopptecken, svängde han till höger ut på E6. Sedan han svängt hörde han ett brak. Han såg att fräsen hade fallit av. Annan last på släpet fanns inte. Pallen var kvar på flaket. Spännbandet på vänster sida var avslitet medan det på höger sida släppt i öglan. Pallen hade trasiga brädor. Det fanns inga vassa delar på fräsen. Banden hade inte skurits av. Han visade pallen och banden för polismannen.

Y.J: Han råkade vid tillfället passera olycksplatsen och samtalade med chauffören. Denne gav ett stabilt intryck. Fräsen hade enligt chauffören varit förankrad på ett bra sätt. Y.J. har för sig att en skarp kant på fräsen skurit av spännbandet. Enligt chauffören hade lastpallen gett vika. Det blir extra påfrestningar vid sväng. Y.J. minns inte om han var uppe på släpvagnens flak. Han tror att också lastpallen åkte av flaket. På platsen rådde inte stopplikt utan väjningsplikt. Han bestämde sig för att inte rapportera olyckan.

T.B: Han har varit anställd hos Bilspedition sedan 1974. Efter tre år på trafikavdelningen kom han till reklamationsavdelningen, där han var till 1994. Dagen efter den 5 augusti fick han kännedom om olyckan. Fräsen och pallen hade då kommit till Bilspedition. Han tog fotografier av pallen och fräsen. Sedan ställdes pallen och fräsen undan. Han iakttog att tredje brädan på ena sidan var helt av och att tredje brädan på motsatta sidan var spräckt. Det var inget fel på pallvirket. Förmodligen är det fräsens tyngd som orsakat att brädorna knäckts. Fräsen har studsat och skakat under transporten. Det hade förhindrats om reglar legat under brädorna där fräsens fötter stått. Banden är till för att säkra gods så att det inte välter eller förskjuts. Att brädorna knäckts har med fräsens tyngd och inte med surrningen att göra. Han anser att om avsändaren lastat på en pall så skall pallen följa med till slutmålet. Bilspedition hade inga möjligheter att lossa. Pallen var inte lämplig för transport. Det hade gått att ta bort pallen. Kommunens representant kunde gjort det men inte chauffören. Han anser att pallen varit en förpackning. Om gods är emballerat går det inte utan expertis att avgöra om ett emballage är tillräckligt. I helt uppenbara fall exempelvis om ett gods helt är i avsaknad av emballage kan en chaufför göra en bedömning, men någon undervisning i sådana frågor förekommer inte hos Bilspedition. Han anser inte att chauffören kunnat se att pallen inte var bra. En besiktningsman från Västerås var hos Bilspedition och gjorde en värdering av fräsen.

Halmstads tingsrätt (1996-03-18, lagmannen Nils Ljunggren, rådmannen Rolf Norr och hovrättsfiskalen Johan Karlbom) förpliktade Bilspedition att till kommunen utge det yrkade skadeståndet.

I domskälen anförde tingsrätten:

Inledningsvis kan noteras att frågan om en lastpall kan betraktas som en förpackning inte särskilt berörts i förarbetena till vägtransportlagen eller såvitt har kunnat utrönas i litteraturen.

Vid försäljning av så kallade vitvaror, exempelvis kylskåp, levereras de ibland stående på en specialtillverkad pall, insvepta i genomskinlig skyddsplast och med kraftig kartongpapp som skyddar hörn och kanter. Även om plasten och pappen runt kylskåpet togs bort skulle kylskåpet till följd av pallen sannolikt fortfarande anses vara förpackat, om än måhända bristfälligt. I målet är det dock inte fråga om att lastpallen specialtillverkats för fräsen utan om att fräsen placerats på en lastpall,som inte var särskilt avsedd för fräsen, för att lättare kunna lastas. Det ligger då närmast tillhands att betrakta lastpallen som en transportanordning och inte som en förpackning. Detta synsätt stämmer för övrigt väl överens med sjölagens regler (se 13 kap. 31 § sjölagen (1994:1009) och 13 kap. 6 § samma lag). Med hänsyn till det anförda har lastpallen enligt tingsrättens mening inte utgjort en förpackning.

Bilspedition har också gjort gällande att placeringen av fräsen på pallen var en nödvändig del av kommunens iordningställande av fräsen för transport. Det torde vid det stora flertalet transporter av tyngre gods finnas en mängd förberedande åtgärder som är nödvändiga att vidta för att möjliggöra transporten. Likaväl som det kan ha varit ett nödvändigt iordningställande att placera fräsen på en pall för att kunna flytta den till lastbilen och sedan lyfta upp den på släpvagnens flak, kan det ha varit ett nödvändigt iordningställande av fräsen att lösgöra den från det fasta fundament som den stod på. Oavsett hur nödvändiga dessa förberedande åtgärder har varit fritar de emellertid inte fraktföraren från skyldigheten att säkra det mottagna godset på ett ändamålsenligt sätt. Om fraktföraren finner att lastpallen är otillräcklig som transportanordning eller att godset är felaktigt placerat på lastpallen har han att på något sätt ta bort pallen, använda förstängningsdon, till exempel klotsar och sidostöttor, eller helt enkelt se till att tomrummet under brädorna som godset står på fylls ut. När fraktföraren, som nu är fallet, inte vidtar någon av dessa åtgärder och inte heller vägrar att utföra transporten blir han ansvarig för den skada som uppstår.

Bilspedition är med hänsyn till det anförda således ansvarigt enligt vägtransportlagen för den skada som har uppkommit på fräsen.

Kommunens påstående om fräsens värde före och efter skadetillfället vinner stöd av de åberopade utlåtandena. Med beaktande härav och då påståendet varken framstår som i och för sig orimligt eller närmare bemötts av Bilspedition, bör skadan enligt tingsrättens mening uppskattas till av kommunen påstått belopp.

Bilspedition överklagade domen och yrkade att kommunens talan skulle ogillas.

Parterna anförde i hovrätten samma grunder och utvecklade sin talan på i det väsentliga samma sätt som vid tingsrätten. Bilspedition hävdade dock att grunderna för bestridandet hade återgivits något ofullständigt i tingsrättens dom och anförde följande. I den mening som börjar med ordet "Alternativt" skall efter detta ord tilläggas: om pallen inte utgör en förpackning. Efter denna mening skall tilläggas: Eftersom skadan kan härröra från bristfällig förpackning skall Bilspedition enligt anförda lagrum vara fritt från ansvar.

I hovrätten förebragtes samma skriftliga bevisning som vid tingsrätten. Omförhör skedde med vittnena R.S, P.I. och T.B. Y.J:s vittnesberättelse vid tingsrätten föredrogs ur tingsrättens dom. De i hovrätten hörda personerna berättade i allt väsentligt på samma sätt som för var och en av dem återgetts i tingsrättens dom. R.S. tillade: Om fräsen hade varit fastgjord vid flakets båda sidor hade han inte haft några betänkligheter mot dess förankring. Fräsen kunde ha lyfts av pallen med gaffeltrucken på så sätt att gafflarna stuckits in under fräsens bom. P.I. har anfört att det enligt hans mening hade varit olämpligt att lyfta fräsen på detta sätt.

Hovrätten för Västra Sverige (1997-11-20, hovrättsråden Bo Rolfson, Lennart Morard, referent, och Ola Olsson samt tf. hovrättsassessorn Lennart Chrstianson) ogillade, med ändring av tingsrättens dom, käromålet.

I domskälen anförde hovrätten:

I målet är lagen (1974:610) om inrikes vägtransport tillämplig. Denna lag är till övervägande del, bl.a. såvitt gäller de nedan nämnda, i detta mål aktuella lagrummen,utformad i överensstämmelse med konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, CMR (Convention relative au contrat de transport international de marchandises par route). Enligt huvudregeln i lagens 27 § är fraktföraren ansvarig om gods skadas sedan det mottagits till befordran men innan det utlämnats. Undantag från huvudregeln upptas i bl.a. 29 § första stycket under punkt b). Enligt detta lagrum är fraktföraren fri från ansvar enligt 27 § om skada härrör av den särskilda risk som är förbunden med felande eller bristfällig förpackning av gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för skada, när det ej är förpackat eller är bristfälligt förpackat. Bestämmelsen kompletteras av en presumtionsregel i 29 § andra stycket. Där stadgas att, om fraktföraren visar att skadan kan härröra av en sådan särskild risk som avses i första stycket, skadan skall antagas härröra av risken om det inte visas att skadan inte kan tillskrivas risken.

I målet är ostridigt att fräsen skadats under tid då den befann sig hos fraktföraren. Enligt huvudregeln är fraktföraren då ansvarig för skadan. För att avgöra om den ovan angivna undantagsregeln är tillämplig, såsom Bilspedition har hävdat, bör man först besvara frågan om fräsen är ett sådant gods, som på grund av sin beskaffenhet är utsatt för skada när det ej är förpackat eller bristfälligt förpackat. Någon ledning för besvarande av frågan synes inte kunna hämtas i rättspraxis. Enligt förarbetena till lagen avser undantagsbestämmelsen gods som behöver förpackning för att tåla de normala påfrestningarna under transporten; att tillämpningen av undantagsregeln inte har avsetts vara restriktiv framgår av att det sägs att åtskilligt gods är av sådan beskaffenhet att det kräver betryggande förpackning (prop. 1974:33 s. 108f).

Av utredningen i målet framgår att fräsen på grund av sin tyngd och otymplighet inte alls eller endast med svårighet hade kunnat lastas på och av lastbilssläpets flak om den inte hade stått på pallen och att det också hade varit svårt att ta bort pallen för att frakta den separat. Det har vidare framkommit att fräsen var försedd med elektroniskt styrsystem. P.I. som har lång erfarenhet som chaufför har upplyst att de fräsar som han tidigare kört har varit emballerade i lådor och fixerade i dem. Mot bakgrund av det nu sagda anser hovrätten att fräsen får anses vara sådant gods som avses i 29 § första stycket b) i lagen om inrikes vägtransport.

För vanligt språkbruk kan det förefalla något främmande att beteckna en pall, på vilken ett föremål vilar,som en förpackning. Enligt hovrättens mening har emellertid lastpallen haft en sådan funktion vid transporten av fräsen att den bör anses utgöra en förpackning i lagens mening. Denna slutsats vinner stöd i vad som framkommit om europeisk praxis vid tillämpning av motsvarande regel enligt CMR. Det har inte påståtts att fräsen har haft någon annan förpackning än pallen. Vid sådant förhållande är Bilspedition fritt från ansvar om man kan visa att skadan kan ha berott på brist i förpackningen och kommunen inte förmår visa att bristen inte är orsak till skadan.

Det kan i sammanhanget påpekas att ansvarsfrihetsregeln i 29 § första stycket b) och presumtionsregeln i 29 § andra stycket är tillämpliga även då gods av ifrågavarande slag transporteras utan förpackning.

Det kan, inte minst med beaktande av skadorna på lastpallen, inte råda något tvivel om att skadan kan ha orsakats av den risk som sammanhängde med att pallen inte utgjorde en för transporten av fräsen tillräcklig förpackning och kommunen har inte visat att skadan inte har orsakats av denna risk. Vid sådant förhållande skall käromålet lämnas utan bifall.

Målnummer T 232/96