RH 1999:13

H. och K. har tillsammans tvillingarna M. och R. båda födda 1992. De var sambor och hade gemensam vårdnad om barnen. Helena väckte talan med yrkande att få ensam vårdnad om barnen. K. bestred hennes talan och yrkade för egen del i första hand att den gemensamma vårdnaden skulle bestå, i andra hand att han skulle anförtros vårdnaden ensam om barnen och i sista hand att han skulle ha rätt till umgänge med barnen, varje jämn vecka från måndag eftermiddag till påföljande måndag förmiddag samt tre veckor varje sommar.

Tingsrätten förordnade den 1 april 1997 interimistiskt att den gemensamma vårdnaden skulle bestå och att barnen skulle bo hos H. Tingsrätten förutsatte att parterna som dittills skulle kunna, eventuellt med biträde av socialtjänsten, komma överens om umgänget.

Sedan vårdnadsutredning inhämtats höll tingsrätten huvudförhandling. Parterna vidhöll därvid sina yrkanden. H. bestred att umgänge mellan K. och barnen skulle pågå längre än från torsdagseftermiddagen till måndagseftermiddagen.

Solna tingsrätt (1997-12-12, rådmannen Arne Schiratzki) förordnade att H. skulle anförtros vårdnaden om barnen och att K. skulle ha rätt till umgänge med barnen bl.a. varje jämn vecka från onsdag eftermiddag till måndag förmiddag.

I sina domskäl anförde tingsrätten bl.a. följande. Utgångspunkten för tingsrättens bedömning är att bägge föräldrarna är väl skickade att ge barnen en god och kärleksfull omvårdnad, vilket är helt avgörande för prövningen av tvisten. Enligt tingsrättens mening är ena föräldern lika skickad som den andre att ha vårdnaden om barnen. För tillgodoseende av barnens bästa framstår det därför som närmast likgiltigt vem av föräldrarna som anförtros vårdnaden om barnen. Några säkra slutsatser om vem av föräldrarna som har orsakat att det uppkommit tvistigheter i samband med hittillsvarande umgängesperioder går inte att dra och tingsrätten utgår från att H. inte, om hon blir vårdnadshavare, kommer att omöjliggöra eller försvåra K:s umgänge med barnen. - Vid en samlad bedömning av allt som framkommit väljer tingsrätten att anförtro vårdnaden om barnen åt H. närmast för att hon hittills synes ha tagit det något större ansvaret för dem. - Parterna är ense om att den av dem som inte får vårdnaden om barnen skall ha en omfattande umgängesrätt med dem. Trots att förhållandena i detta mål, såsom K. har framhållit, i och för sig gör det lätt genomförbart med ett likaboende hos vardera föräldern anser tingsrätten att barnen för att få en någorlunda fast punkt i tillvaron bör bo något mera hos vårdnadshavaren än hos den andre föräldern. Den veckoperiod K. skall äga rätt att ha barnen hos sig förlägger tingsrätten därför till tiden från onsdag eftermiddag till måndag förmiddag.

K. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle förordna om att parterna skall ha gemensam vårdnad om barnen, att R. skall bo tillsammans med honom och M. tillsammans med H. samt att barnen därvid, tillsammans, skall ha, i första hand, umgänge med respektive förälder varannan vecka och, i andra hand, umgänge med den förälder som inte är boförälder onsdag till måndag varannan vecka. För det fall hovrätten inte skulle bifalla yrkandet om gemensam vårdnad yrkade han bifall till sitt vid tingsrätten framställda yrkande att han ensam skall anförtros vårdnaden om barnen.

H. bestred ändring. Hon redovisade i umgängesfrågan samma inställning som vid tingsrätten. För det fall hovrätten skulle förordna om gemensam vårdnad yrkade hon att barnen skulle bo hos henne.

Svea hovrätt (1998-11-30, hovrättslagmannen Göran Ewerlöf, tf hovrättsassessorn Ulrika Strömbom samt nämndemännen Anne Marie Högel och Stig Pramlid) ändrade överklagade domen bl.a. på det sättet att parterna skall ha gemensam vårdnad om barnen, att båda barnen skall bo hos H. samt att K. skall ha rätt att ha barnen hos sig varje jämn vecka från onsdag eftermiddag till måndag förmiddag samt tre veckor varje sommar. Som skäl för domslutet anförde hovrätten följande.

Vid avgöranden om vårdnad, boende och umgänge skall barnets bästa komma i främsta rummet. Föräldrabalkens regler bygger på uppfattningen att barn har behov av nära och goda relationer till båda föräldrarna även om föräldrarna bor isär. För barnets skull är det viktigt att båda föräldrarna är delaktiga i barnets förhållanden och tar ansvar för barnet. Ett gemensamt rättsligt ansvar är ett viktigt instrument för att främja goda förhållanden mellan barnet och föräldrarna.

Sedan den 1 oktober 1998 har genom ändring i föräldrabalken öppnats en möjlighet att förordna om gemensam vårdnad även om den ena föräldern motsätter sig det. Lagändringen är avsedd för sådana fall då ena föräldern utan något godtagbart skäl motsätter sig att den andra föräldern får del i vårdnaden. Prövningen skall grundas på vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. Finns risk för att barnet far illa om föräldrarna får ett gemensamt rättsligt ansvar skall detta givetvis beaktas.

I föreliggande fall är båda föräldrarna överens om att den andra föräldern är lämplig att ta hand om barnen. Inte minst det nuvarande arrangemanget, enligt vilket barnen är 9 av 14 dagar hos modern och resterande 5 av 14 dagar hos fadern, visar detta. Denna omständighet talar för att gemensam vårdnad skulle kunna vara en för barnen lämplig ordning.

H. har som skäl för att motsätta sig gemensam vårdnad anfört att hon inte kan samarbeta med K. om barnen. Frågan är om detta skall anses vara ett godtagbart skäl. Hovrätten gör därvid följande bedömning.

Gemensam vårdnad bygger på utgångspunkten att föräldrarna skall kunna enas i viktiga frågor som rör barnet. I målet har med önskvärd tydlighet framkommit att parterna har en obearbetad konflikt från den tid de bodde tillsammans och att de därför har betydande svårigheter att över huvud taget kommunicera med varandra. Detta skulle kunna tala emot gemensam vårdnad. Samtidigt anser hovrätten att den obefintliga kommunikationen mellan H. och K. är mycket destruktiv för barnen och är därmed ägnad att skada barnen. Om nuvarande ordning får bestå dvs. om H. även fortsättningsvis ensam får vårdnaden om barnen bedömer hovrätten att det finns en påtaglig risk för att föräldrarna inte skall inse vikten av att de måste för barnens skull börja samarbeta om barnen. Ett påtvingat gemensamt ansvar skulle förhoppningsvis kunna leda till att föräldrarna växer in i sin föräldraroll och, eventuellt med hjälp av familjerådgivning eller motsvarande, börjar samarbeta på ett sätt som gagnar barnen. Hovrätten anser därför att det av H. åberopade skälet för att motsätta sig gemensam vårdnad inte är godtagbart med utgångspunkt i barnens intresse.

På anförda skäl finner hovrätten att det är till M:s och R:s bästa att föräldrarna får gemensam vårdnad om dem.

Hovrätten finner det bäst för barnen att de, liksom hittills, har sitt huvudsakliga boende hos modern. Hovrätten förordnar därför att barnen skall bo hos H.

Hovrätten finner att tingsrättens förordnande i fråga om umgänge är i enlighet med barnens bästa.

Referenten, hovrättsrådet Barbro Röst Andréasson, var skiljaktig och anförde följande.

Som majoriteten anfört är det sedan den 1 oktober 1998 möjligt att förordna om gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig detta. Grundtanken bakom denna bestämmelse är att gemensam vårdnad i de flesta fall är att föredra framför ensam vårdnad, se prop. 1997/98:7 s. 34. Lagstiftaren har dock ansett att det även framledes bör vara möjligt att förordna om ensam vårdnad. Som exempel anges i propositionen, s. 49, att det finns fall där en förälder är olämplig som vårdnadshavare. Så kan vara fallet om förälder gjort sig skyldig till våld mot den andra föräldern. Det kan också vara så att konflikten mellan föräldrarna är så svår och djup att det är omöjligt för dem att samarbeta i frågor som rör barnet. Ofta är det då bäst för barnet att en av föräldrarna är ensam vårdnadshavare. Utöver dessa i propositionen angivna situationer när rätten kan förordna om ensam vårdnad kommer det fallet att båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, 6 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken. Det framgår inte närmare av förarbetena av vilken anledning lagstiftaren ansett att det i de fallen inte är bäst för barnet med gemensam vårdnad.

Av utredningen i målet framgår att H. inte vill ha mer kontakt med K. än vad som är nödvändigt. Hon har förklarat det med att K. under deras samvaro utsatt henne för omfattande våld och övergrepp. Som tingsrätten konstaterat har H. inte styrkt dessa påståenden. Men som tingsrätten också anfört ger H:s uppgifter vid handen att hon själv upplever sig ha blivit utsatt för allvarliga övergrepp från K:s sida. Vidare framgår av vårdnadsutredningen att utredarna ansett att det förekommit något oegentligt i förhållandet mellan föräldrarna som barnen varit vittne till och som framkommer av barnens samtal med personalen på daghemmet. Med hänsyn till det sagda anser jag att H:s uppfattning om vad som förevarit under samlevnaden mellan henne och K. måste respekteras. Enligt min mening är denna situation att jämställa med det fallet att en förälder är överbevisad om att ha gjort sig skyldig till våld mot den andre föräldern. Det är vidare ofrånkomligt att H:s upplevelser av samlevnaden påverkar hennes framtida relation till K: och hennes förmåga att samarbeta med denne i frågor som rör barnen.

Som majoriteten anfört har K. haft ett omfattande umgänge med barnen. Utöver vissa smärre konflikter i samband med hämtning och lämning av barnen tycks umgänget ha fungerat i enlighet med vad tingsrätten bestämt. Det kan dock inte tas till intäkt för att föräldrarna skall kunna samarbeta på sätt som är tanken vid gemensam vårdnad. Det finns enligt min mening risk för att den påtvingade gemensamma vårdnaden kommer att leda till ytterligare konflikter mellan föräldrarna, vilket barnen inte mår bra av. Att föräldrarna redan har svåra obearbetade konflikter sinsemellan framgår med all tydlighet av utredningen i målet. Som anförts i propositionen, s. 49, är för de flesta barn det viktigaste att ha en bra kontakt med både sin mor och sin far och att slippa konflikterna mellan föräldrarna.

Av den kompletterande vårdnadsutredningen, som inhämtats i målet, framgår att personalen på barnens förskola anser att barnen nu mår bättre jämfört med hur situationen var hösten 1997. De är gladare barn, även om inte allt är bra. Personalen uttalar vidare att de känner viss oro för M. och R. då de går vidare till 6-årsverksamhet och oron gäller deras känslomässiga utveckling.

Sammanfattningsvis anser jag att H. har godtagbara skäl för att motsätta sig gemensam vårdnad och att det finns risk att en påtvingad gemensam vårdnad ytterligare förstärker motsättningarna mellan föräldrarna till skada för barnen. Med beaktande av dessa omständigheter och det förhållandet att barnen utvecklats positivt under den tid som H. haft ensam vårdnad anser jag att det är förenligt med barnens bästa att någon ändring nu inte sker i vårdnadsfrågan. Jag förordnar därför, i likhet med tingsrätten, att H. skall ha ensam vårdnad om barnen R. och M.

Målnummer T 84/98