RH 1999:35

Åklagaren yrkade vid tingsrätten att A.S. skulle dömas för brott mot 3 kap. 1 § 1 st. och 22 §ordningslagen (1993:1617) och anförde. A.S. har den 1 december 1997 ej endast tillfälligt och i inte obetydlig omfattning utan tillstånd begagnat Sergelgatan 33, som är offentlig plats inom detaljplanelagt område i Stockholm, för försäljning av CD- skivor.

A.S. bestred ansvar och invände bl.a. följande. Försäljningen har skett endast tillfälligt och i obetydlig omfattning. Vagnen är endast 1 x 2 meter stor. Den upptog endast 0,3 procent av ytan av den offentliga platsen.

Stockholms tingsrätt (1998-01-15, rådmannen Karl Sidenbladh) dömde A.S. för otillåtet försäljningsstånd till penningböter och anförde bl.a. följande.

Sergelgatan är en omkring 200 m lång gågata mellan Hötorget och Sergels Torg i centrala Stockholm. Mellan Hötorget och den första tvärgatan är avståndet 42 m och Sergelgatans bredd är på denna del mellan 13 och 17 m. I gatans mitt finns på några ställen omkring 2 m breda (och troligen omkring 5 m långa) planteringar med låga växter inramade av trästockar.

Den av A.S. använda vagnen är omkring 1 x 2 m stor och 1 m hög. Den är försedd med ett parasoll med omkring 2 m diameter, ställ för CD-skivor och en musikanläggning. En gul banderoll runt vagnen anger: "1 CD 59:- 2 CD 100:- CD COMPANY". Vittnet polisinspektör K.A. har uppgett att kolleger till honom några dagar tidigare påpekat för försäljaren vid en identisk vagn att försäljningen stred mot gällande bestämmelser.

Det är utrett att A.S. den angivna dagen har sålt CD-skivor från vagnen under tiden kl 12.00-14.40. Han har haft den uppställd så att den inte har skymt skyltfönster eller hindrat gångtrafik till och från de byggnader som gränsar till Sergelgatan.

Av 3 kap. 1 § andra stycket ordningslagen framgår att tillstånd att ta i anspråk offentlig plats för t.ex. försäljning inte kräver tillstånd, om detta sker endast tillfälligt och i obetydlig omfattning (och utan att inkräkta på annans tillstånd).

Tingsrätten anser att det i målet inte är visat att A.S. har tagit platsen i anspråk annat än tillfälligt. - Detta innebär inte att tingsrätten anser att den av A.S. hävdade tretimmarsregeln alltid skall anses tillämplig och inte heller att en ny tretimmarsperiod skall börja löpa vid varje kort förflyttning av försäljningsståndet. Om försäljningen sker under flera dagar i rad kan detta också innebära att det inte är fråga om "tillfällig" verksamhet.

A.S. har velat göra gällande att omfattningen av hans försäljning skall ställas i relation till ytan av den allmänna platsen och har till stöd för denna åsikt åberopat ett uttalande i propositionen till ordningslagen (prop. 1992/93:210). När det gäller ett gångstråk som Sergelgatan måste emellertid enligt tingsrättens mening avgörande för bedömningen vara i vad mån försäljningen hindrar gångtrafiken. Hänsyn skall alltså främst tas till hur stor del av gatans bredd som tas i anspråk. Om det antas att vagnen står 1 m från fasaden och en kund stannar vid vagnen tas omkring 2,5 m av utrymmet för gångtrafiken i anspråk. Detta utgör omkring 17 procent av gatans bredd. (Om det antas att ståndet stod uppställt i höjd med en av de nämnda planteringarna i gatans mitt blir motsvarande tal 38 procent av det disponibla utrymmet.) Mot bakgrund av den intensiva gångtrafik som råder i City, särskilt under julhandeln, finner tingsrätten att ianspråktagandet på inget sätt kan anses obetydligt.

A.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle ogillas.

Åklagaren förklarade sig i hovrätten godta tingsrättens bedömning att platsen tagits i anspråk endast tillfälligt.

Svea hovrätt (1999-04-13, hovrättsråden Christine Möller och Ragnar Lindgren samt tf. hovrättsassessorn Göran Starkebo, referent) ogillade åtalet samt anförde följande.

A.S. och vittnena H.J. och K.A. har samstämmigt uppgett att vagnen var placerad någon meter från en husvägg. Ingen har kunnat ange om vagnen har varit ställd mellan väggen och någon av de planteringar, som finns på Sergelgatan. Hovrätten utgår därför ifrån att det har varit ett öppet utrymme mellan vagnen och motstående vägg på Sergelgatan.

Vad angår väderleksförhållandena och gångtrafiken har samtliga berättat att vädret var ganska dåligt. A.S. och H.J. som var sällskap åt A.S. under större delen av de två timmar och fyrtio minuter som vagnen var uppställd, har berättat att det var "väldigt lite" folk i rörelse. A.S. har tillagt att försäljningen gick dåligt. K.A. har för sin del uppgett att enligt hans minnesbild var gångtrafiken ganska tät, vilken den brukar vara på denna gågata i Stockholms centrum. Han kan inte säga om fotgängarna behövde gira undan för ståndet eller om det fanns plats nog för dem att välja en annan och rak kurs förbi.

A.S. har vidare berättat att han hade fått i uppdrag att resa till Stockholm för att sälja CD-skivor. Hans uppdragsgivare hade föreslagit den aktuella platsen som ett lämpligt ställe. De sade åt honom att det inte var brottsligt och särskilt inte om vagnen flyttades efter ett tag. Han litade på sina uppdragsgivare.

Enligt 3 kap. 1 § första stycket ordningslagen (1993:1617) får en offentlig plats inom detaljplanelagt område inte utan tillstånd av polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd behövs dock inte, om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning och utan att inkräkta på någon annans tillstånd. Om någon överträder denna bestämmelse kan han enligt 22 § samma kapitel dömas till böter.

Såsom tingsrätten har funnit är det utrett att A.S. den angivna dagen sålt CD-skivor från vagnen under tiden 12.00-14.40. Han har därvid haft vagnen uppställd på Sergelgatan utanför nr 33. Den fråga som hovrätten har att ta ställning till är, med hänsyn till åklagarens sätt att föra sin talan, om detta har skett i icke obetydlig omfattning. Om så är fallet skall A.S. dömas för förseelse mot 3 kap. 1 § första stycket och 22 §ordningslagen.

Av lagtexten framgår att huvudregeln är att tillstånd skall inhämtas när platsen skall användas på ett annat sätt än det platsen upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Av förarbetena till lagen framgår att ändamålet är att förebygga störningar i trafiken eller den allmänna ordningen. Lagstiftaren har dock funnit att det bör finnas ett visst utrymme för att i vissa situationer efterge kravet på tillstånd. Det tillståndsfria utrymmet bör dock begränsas såväl rent fysiskt som tidsmässigt (se prop. 1992/93:210 s. 103). Det sägs vidare i propositionen (s. 274) att undantaget skall gälla tillfälliga och obetydliga markdispositioner. Enligt propositionen (s. 275) blir det då av avgörande betydelse hur stor yta den offentliga platsen har. I propositionen exemplifieras det med att även ett obetydligt ianspråktagande av en begränsad yta kan bli tillståndspliktigt om en större del av den offentliga platsen därigenom tas i anspråk. Av betydelse är också om flera personer samtidigt utnyttjar den offentliga platsen, t.ex. om ett stort antal gatuförsäljare samtidigt belamrar en gågata med stånd och filtar.

Förarbetena ger således vid handen att de avgörande faktorerna för om tillstånd behövs är hur länge platsen har utnyttjats och hur stor del av den som har tagits i anspråk. De exempel som ges i förarbetena synes närmast gå ut på att man utifrån platsens storlek och normala trafikintensitet skall göra en allmän bedömning av hur störande det är att någon använder platsen på ett icke avsett sätt, t.ex. vid gatuförsäljning. Det får dock antas att bedömningen kan bli en annan om platsen av någon speciell anledning blir särskilt trafikerad som t.ex. vid ett idrottsevenemang. Det säger sig självt att det, mot bakgrund av de skiftande förhållanden som kan föreligga, i mycket hög grad blir en omdömesfråga och att olika personer kan göra olika bedömningar. Varken lagtexten eller förarbetena ger således en klar vägledning för vilka fall som kräver tillstånd och vilka som faller utanför tillståndstvånget. Med hänsyn till att det här rör sig om lagstiftning som är sanktionerad med straff bör därför enligt hovrättens mening endast klara fall av överträdelser föranleda straff.

I det fall som hovrätten nu har att bedöma är inget annat utrett än att A.S. har haft sin försäljningsvagn uppställd någon meter från en husvägg på Sergelgatan. Hans uppgift att vagnen inte har skymt skyltfönster eller hindrat gångtrafik till och från byggnaden får godtas. Vagnen och eventuella kunder kan enligt hovrättens bedömning inte ha tagit upp mer än drygt två och en halv meter av gatans bredd som enligt utredningen är mellan 13 och 17 meter. Ingen av de personer som har hörts i hovrätten har berättat om några svårigheter för gångtrafikanterna att passera vagnen. Det är visserligen väl känt att Sergelgatan, som är belägen i Stockholms mest frekventerade affärscentrum, normalt har en tät gångtrafik men ingen utredning finns om att den just denna dag skulle ha varit extra intensiv. Tvärtom talar väderförhållandena och de uppgifter som lämnats i hovrätten närmast för att trafiken har varit mindre intensiv än vanligt. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av vad hovrätten ovan har uttalat rörande lagstiftningen och dess tillämpning finner hovrätten att åtalet skall ogillas.

Målnummer B 369/98