RH 1999:74

S.W. och R.K. träffades och inledde ett förhållande med varandra år 1984. Året därpå flyttade de samman. År 1989 fick de tillsammans dottern A. S.W. och R.K. flyttade från varandra år 1992. De hade därefter gemensam vårdnad om A. som bodde halva tiden hos vardera föräldern. Vid två tillfällen, dels i september 1992 och dels i april 1993, anmälde R.K. till polisen att S.W. kunde misstänkas för att ha sexuellt förgripit sig på A. År 1995 väcktes åtal mot S.W. för sexuellt utnyttjande av underårig. Tingsrätten ogillade åtalet och domen vann sedermera laga kraft. Efter mars 1995 hade A. endast sporadisk kontakt med S.W.

R.K. yrkade vid Södra Roslags tingsrätt att hon ensam skulle anförtros vårdnaden om Angelica. S.W. bestred yrkandet och yrkade för egen del att han skulle ensam anförtros vårdnaden om A. I andra hand yrkade han umgänge med A. på visst angivet sätt. R.K. bestred S.W:s yrkanden men medgav att han under vissa förutsättningar och i en successivt ökad omfattning skulle få ha A. hos sig.

Till stöd för sin talan anförde R.K. i huvudsak följande: Hon är den av parterna som är bäst lämpad att ha vårdnaden om A. Ett bifall till hennes yrkande är bäst för A. och i överensstämmelse med A:s vilja. Med hänsyn till att S.W. har varit misstänkt och åtalad för att ha haft sexuellt umgänge med A. att A. inte har träffat fadern sedan i början av år 1995 och inte vill träffa honom måste det framtida umgänget med fadern påbörjas och utvecklas med försiktighet. Hon är övertygad om att S.W. har förbrutit sig sexuellt mot A. Hon menar att han bör erkänna sin böjelse för barn och söka vård och hjälp. A. vill inte träffa fadern. Själv är hon beredd att medverka till att S.W. får träffa A. Hon anser dock att A. måste få avgöra om hon vill träffa honom. Själv är hon sjuk och uppbär sjukbidrag.

Till stöd för sin talan anförde S.W. i huvudsak följande: R.K. är olämplig att ha vårdnaden om A. eftersom hon lider av psykisk ohälsa, missbrukar tabletter, lever under oordnade sociala förhållanden samt aktivt motarbetar att han får träffa A. R.K:s påstående om övergrepp saknar grund. Han är lämpligare att ha vårdnaden om A. Han motsätter sig inte att hans rätt att ha A. hos sig utvecklas med försiktighet. Han har sedan tonåren arbetat hos samma arbetsgivare som chaufför. Han är sammanboende med M.H. W. som har tre barn i åldern 10, 9 och 7 år. Barnens far känner till vad han har anklagats för och har likväl uttalat sitt förtroende för honom.

Tingsrätten inhämtade en vårdnads- och umgängesutredning till vilken fogades ett utlåtande av leg. psykologen och psykoterapeuten U.N. PBU Österåker i Åkersberga. Efter att U.N:s utlåtande kommenterats av en utredare vid socialnämnden upprättade U.N. ett kompletterande utlåtande.

Vid huvudförhandlingen i tingsrätten hördes S.W. och R.K. under sanningsförsäkran varjämte vittnesförhör ägde rum, bl.a. med U.N.

Södra Roslags tingsrätt (1998-01-09, rådmannen Jim Josefsson samt nämndemannen Mary Ann Forssell) tillerkände R.K. vårdnaden och yttrade i domskälen i huvudsak följande.

Vad som har framkommit om R.K:s personliga förhållanden motiverar inte att hennes lämplighet som vårdnadshavare ifrågasätts.

R.K. har inför tingsrätten förklarat att hon inte motsätter sig att S.W. får träffa A. under förutsättning att A. själv vill detta. Hennes förklaring och sättet på vilken den framförts har givit intryck av att hon saknar engagemang för att umgänget skall komma till stånd. Orsaken härtill är helt naturligt hennes, trots den friande domen i brottmålet, kvarstående misstankar mot S.W. Det går emellertid inte att bortse från att A. själv, såsom framkommit under utredningen, har en avvisande attityd till frågan om hon skall träffa fadern. Även om R.K:s brist på engagemang i nämnda hänseende är beklaglig kan den enligt tingsrättens uppfattning inte ensam medföra att hon anses vara mindre lämplig att ha vårdnaden om A.

Genom utredningen i målet är inte visat att S.W. har förgripit sig sexuellt på A. Vad som kommit fram om hans personliga och andra förhållanden visar att han är lämplig att ha vårdnaden om A.

Sammanfattningsvis är alltså båda föräldrarna lämpade att ha vårdnaden om A.

A. har bott tillsammans med enbart R.K. sedan början av år 1995. U.N. har i sitt kompletterande utlåtande redovisat sin bedömning att A. har en stark och övervägande bindning till R.K. samt att A. hos R.K. har en djup känslomässig förankring. Vidare framgår att U.N. har funnit att A. uttrycker övervägande negativa känslor och sinnestillstånd i relation till S.W. Det framgår även av utlåtandet att en flyttning till honom skulle kräva särskilda åtgärder för att inte äventyra A:s trygghet. Med hänsyn till vad U.N. har angivit finner tingsrätten att det är bäst för A. att R.K. anförtros vårdnaden om henne.

S.W. bör tillerkännas rätt att ha A. hos sig i yrkad omfattning. Med hänsyn till det långa uppehåll som skett i kontakten mellan dem bör umgänget inledas under medverkan av PBU och utökas successivt.

Nämndemännen Astrid Roos Ydell och Sonja Henricsson var skiljaktiga och förordnade att S.W. skulle anförtros vårdnaden om Angelica.

S.W. överklagade domen och yrkade att han skulle få vårdnaden om A. R.K. bestred ändring.

S.W. gjorde i hovrätten bl.a. följande tillägg till de uppgifter han lämnat vid tingsrätten: Innan ett möte ägde rum på PBU i Åkersberga i mitten av februari 1998 hade han inte haft något umgänge med A. på över två år. Vid mötet deltog förutom han själv R.K. A. samt U.N. och en annan psykolog. A. visade inte några tecken på rädsla för honom. Det blev inte något ytterligare möte på PBU trots att detta var planerat. R.K. hade nämligen ringt till PBU och sagt att A. inte ville träffa honom och att de därför inte hade för avsikt att inställa sig. PBU, som saknade tvångsmedel, ansåg sig därmed ha tömt ut sina möjligheter att få till stånd något umgänge mellan honom och A. Han hade ett par möten med A:s lärare men R.K. ringde då till skolan och förbjöd läraren att ta emot honom i skolans lokaler. Efter kontakter och sammanträffande med A:s nuvarande lärare besökte han skolan på dagtid i november 1998. Han fick träffa A. som var både positiv och glad över att träffa honom. A. bad honom till och med att stanna och äta lunch i skolan samt att följa med på ytterligare en lektion. Han upplevde ingen rädsla från A:s sida. Även efter detta tillfälle ringde R.K. till skolan, varefter skolans ledning förbjöd ytterligare besök. I december 1998 beslöt länsrätten att han skulle ha ett begränsat dagumgänge med A. Vid det första umgängestillfället den 2 januari 1999 skulle han tillsammans med M.H.-W. och en socialsekreterare hämta A. hemma hos R.K. A. uttalade redan innan de hade kommit in i hallen att hon inte ville åka med. R.K. tillfrågades om hon inte kunde följa med men hon motsatte sig detta varför något umgänge inte kunde komma till stånd.

R.K. gjorde i hovrätten bl.a. följande tillägg till de uppgifter hon lämnat vid tingsrätten: Att umgänge mellan S.W. och A. inte kom igång beror på att en psykolog efter att ha träffat A. en gång bedömde att umgänge med S.W. var omöjligt. Hon kan inte styra A. att träffa sin far. Om man tvingar A. att träffa sin far så kommer hon att rymma hemifrån. A. har sagt att när hon är äldre och S.W. är "jättegammal" så vill hon kanske träffa honom. Efter mötet på PBU i februari 1998 ville A. inte gå till PBU någon ytterligare gång trots att U.N. hade ett längre samtal med henne. R.K. har aldrig förbjudit S.W. att besöka skolan. Han får dock inte göra det under skoltid när A. är där. Efter att S.W. besökt skolan kom A. hem och var arg. A. ville att R.K. skulle ringa till skolan eftersom hon tyckte att det var pinsamt att hennes pappa var där. A. har uttryckt att hon inte tycker om sin pappa, att hon är rädd för honom och att hon inte vill träffa honom. Inför umgängestillfället den 2 januari 1999 var A. helt förtvivlad och sade flera gånger att hon inte ville följa med.

I hovrätten hördes R.K. S.W. och U.N. på nytt varjämte vittnesförhör ägde rum med bl.a. A:s lärare.

Svea hovrätt (1999-02-04, hovrättslagmannen Göran Karlstedt, hovrättsrådet Robert Schött, referent, tf hovrättsassessorn Magnus Larsson samt nämndemännen Ruth Holmqvist Svensson och Léon Carlsson) förordnade med ändring av tingsrättens dom att S.W. skulle ha vårdnaden om A. samt uttalade i sina domskäl följande.

R.K:s påstående i målet om sexuella övergrepp har inte vunnit något stöd av utredningen i målet och hovrätten lämnar påståendena utan avseende.

Vid avgörandet av frågor om vårdnad skall enligt 6 kap. 2 a § första stycket föräldrabalken barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt andra stycket i nämnda lagrum skall vid bedömningen av vad som är bäst för barnet fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Av utredningen framgår att A. inte har en nära och god kontakt med S.W. detta trots att han på olika sätt försökt att få till stånd en sådan. Det framgår att R.K. är negativt inställd till att A. och S.W. umgås. Hon har inte själv vidtagit någon åtgärd för att få till stånd ett umgänge mellan dottern och S.W. Men det är inte bara så att hon passivt har åsett situationen. Hon har också på olika sätt aktivt försvårat för S.W. att få någon kontakt med dottern. Ett exempel på detta är att hon, när S.W. kontaktat A:s skola för att få reda på hur det gick för A. ringt upp skolans rektor och "förbjudit" skolan att lämna upplysningar till S.W. Ett annat exempel är att hon rest till synes helt obefogade invändningar mot av de sociala myndigheterna föreslagna kontaktmän vilka skulle kunna medverka vid umgängestillfällena mellan S.W. och dottern. Över huvud taget står det på grund av utredningen i målet klart att R.K. på olika sätt motarbetat varje försök från S.W:s sida att få umgås med sin dotter. Och detta trots att S.W. varit beredd att ställa upp i olika former och på skilda villkor för att få till stånd ett umgänge med dottern.

R.K. har försvarat sitt uppträdande med att A. själv inte vill träffa pappan och därvid hänvisat bl.a. till ett utlåtande av psykologen U.N. från maj 1997. Av det utlåtandet framgår att A. då hade en stark och övervägande bindning till och en djup känslomässig förankring hos mamman samt att hon uttryckte negativa känslor vad avser pappan. Denna uppfattning torde dock böra ses i belysning av att A. vid tillfället var cirka åtta år, att hon inte hade träffat pappan på drygt två år och att det var i en period då mammans påståenden om sexuella övergrepp från S.W:s sida mot A. stod i focus.

För en förälder som vill sitt barns bästa och därför vill lägga grunden för en bra framtida relation mellan barnet och den andre föräldern kan det te sig naturligt att uppmuntra och stödja barnets kontakter med den andre föräldern även om barnet själv under en period inte verkar vilja detta. R.K. har inte handlat så utan tvärtom tagit de nyssnämnda omständigheterna till intäkt för att i möjligaste mån helt avskära kontakten mellan A. och pappan.

Vad som framkommit i målet tyder på att A. i mammans närvaro också i nuläget kan ge uttryck för ovilja att träffa pappan. Så skedde vid ett tänkt umgängestillfälle i början av detta år. Men det framkommer också att A. i situationer när mamman inte är närvarande gett uttryck för motsatt uppfattning. Av utsagorna från A:s lärare framgår sålunda att hon, när S.W. besökt henne i skolan, visat glädje över att få träffa sin pappa, att hon förtjust visat sina saker och att hon också bett honom stanna hos henne under resten av skoldagen.

Alldeles oavsett vilken betydelse som det med hänsyn till A:s ålder och mognad kan böra fästas vid hennes egen vilja finner hovrätten mot bakgrund av det nu anförda inte grund för att anta annat än att A. vill ha en nära och god kontakt också med sin pappa. R.K. har motarbetat en sådan kontakt utan godtagbara skäl. Det kan därför inte råda någon tvekan om att hon brustit i sitt föräldraansvar. Redan av R.K:s egna uppgifter får anses framgå att hon också i framtiden kommer att agera på samma sätt som hittills. Slutsatsen av det anförda blir att någon god och nära kontakt mellan A. och S.W. inte kan förutses så länge R.K. är vårdnadshavare för A.

Det har inte i målet framkommit något som visar att S.W. skulle vara olämplig som vårdnadshavare. Tvärtom tyder omständigheterna på det motsatta. S.W. har vidare förklarat att han som vårdnadshavare skulle önska en nära och god kontakt mellan A. och mamman.

Vad som hittills anförts talar för att vårdnaden om A. skall anförtros åt S.W. Frågan är då om det finns några omständigheter som kan tala emot en sådan överflyttning.

Från födseln 1989 och fram till mars 1995 bodde A. hos båda sina föräldrar eller - efter deras separation - växelvis i ungefär lika utsträckning hos endera av dem. Därefter har A. bott tillsammans med sin mamma och haft en endast sporadisk kontakt med sin pappa. Det får antas att vissa problem kommer att uppstå om vårdnaden om A. nu överflyttas till S.W. Frånsett ändringen i boendet torde emellertid de yttre fysiska förändringarna inte bli så stora. R.K. och S.W. bor nära varandra och någon förändring i fråga om skolgång, kamratumgänge och liknande torde inte behöva uppstå. Det måste antas att A. skulle kunna ha kontakt med sin mamma i den utsträckning som hon själv önskar. Det måste också antas att S.W. skulle låta överflyttningen ta den tid som behövs för A:s bästa. S.W. har även uppgett att han är beredd att medverka i eventuella arrangemang som sociala myndigheter kan anse lämpliga för att underlätta övergången. Över huvud taget finns det inte grund för att anta annat än att de problem som kan uppstå är av övergående natur. De får anses vara ett pris som är väl värt att betala för att i ett längre perspektiv skapa förutsättningar för A. att kunna ha en god och nära relation med både sin mamma och sin pappa.

Vid ett samlat övervägande av vad som sålunda och i övrigt förekommit känner hovrätten för sin del ingen tvekan om att det är bäst för A. att vårdnaden om henne överflyttas till S.W. Hans ändringsyrkande i huvudsaken skall därför bifallas.

Målnummer T 193/98