RH 2000:11

Sea-Lab är ett fåmansbolag ägt av K.G. Företaget importerar och säljer komponenter till datautrustningar. Det hade sina lokaler på en gatuadress i Stockholm, där K.G. även hade sin privatbostad.

Den 10 januari 1994, medan K.G. befann sig på resa i USA, utbröt brand i Sea-Labs lokaler. Såväl affärslokalerna som K.G:s bostad blev i det närmaste totalförstörda. Sea-Lab hade sedvanlig företagsförsäkring hos Trygg-Hansa, innefattande skydd mot bl.a. följderna av brand.

Under skaderegleringen, som hade påbörjats omedelbart i anslutning till branden, uppgav K.G. att bl.a. en "server" med tillbehör, sammanlagt värde 609 000 kr, hade funnits på den numera utbrända vinden. Uppmanad av Trygg-Hansas skadereglerare att förete underlag för att skadan skulle kunna bedömas, skickade K.G. 94-01-28 per fax in en faktura avseende servern med tillbehör. Fakturan som hade försetts med ett intyg från uppgiven leverantör, THS AB, att den var betald 93-11-22, var förfalskad av K.G. Något sådant inköp som angavs i fakturan hade aldrig skett.

Efter ytterligare kontakter med Trygg-Hansa meddelade K.G. 94-02-04 till försäkringsbolaget att den infaxade fakturan "inte skulle vara med". Han uppgav att det hela var ett misstag. Servern hade inte förstörts vid branden utan hade, uppgav han osannfärdigt, av Sea-Labs personal lämnats till en verkstad för uppgradering.

Vid ett möte hos Trygg-Hansa 94-02-08 försökte skadereglerarna, biträdda av en särskild utredare, utan framgång få klarhet i hur det förhöll sig med servern, varefter vidare skadereglering avstannade. I juni 1994 betalades dock ett belopp om 100 000 kr ut a conto till Sea-Lab.

Sedermera erkände K.G. att hela historien om servern varit uppdiktad, varvid Trygg-Hansa förklarade att någon vidare utbetalning av försäkringsersättning inte skulle komma att ske. Trygg-Hansa hänvisade till stöd för sin vägran till skaderegleringsbestämmelsen i företagsförsäkringens allmänna villkor p. 1.12.2 "Om den försäkrade svikligen uppger, förtiger eller döljer något av betydelse för skadans bedömning skall ersättningen som regel bortfalla".

I målet var ostridigt dels att försäkringsfall i och för sig förelåg, dels att K.G:s oriktiga uppgifter föranlett merkostnader vid skaderegleringen med 10 000--15 000 kr.

Sea-Lab väckte fullgörelsetalan hos tingsrätten och yrkade att få ut försäkringsersättning med tills vidare, i avbidan på kompletterande yrkande avseende avbrottsersättning, 1 429 864 kr jämte dröjsmålsränta.

Trygg-Hansa, som bestred kravet påkallade, under instämmande av Sea-Lab, mellandom i frågan om Trygg-Hansa hade rätt att under angivna omständigheter sätta ned försäkringsersättningen.

Trygg-Hansa yrkade att tingsrätten genom mellandom måtte fastställa att Trygg-Hansa såsom företagsförsäkringsgivare, med hänvisning till för försäkringen tillämpliga villkor p. 1.12.2, inte var skyldigt att utge försäkringsersättning till Sea-Lab i anledning av branden, eftersom K.G. å Sea-Labs vägnar svikligen uppgivit att en server, värd 609 000 kr, förstörts vid brandtillfället.

Sea-Lab bestred Trygg-Hansas yrkande samt yrkade för sin del att tingsrätten i stället måtte fastställa att Trygg-Hansa till följd av branden var skyldigt att utan tillämpning av villkorens p. 1.12.2 utge full försäkringsersättning enligt i övrigt tillämpliga försäkringsvillkor.

I andra hand yrkade Sea-Lab att, för den händelse tingsrätten skulle finna att nedsättning med tillämpning av villkoret 1.12.2 skulle ske, tingsrätten måtte fastställa att nedsättningen med stöd av 23 § försäkringsavtalslagen (FAL) skulle begränsas till viss skälig andel av den försäkringsersättning som eljest på grund av försäkringsfallet skulle ha tillkommit Sea-Lab.

K.G. hördes under sanningsförsäkran. B.Ö. och A.C., båda anställda hos Trygg-Hansa som skadeingenjör resp. utredare, hördes som vittnen.

K.G. uppgav bl.a. att den förfalskade fakturan fabricerades av honom redan i november 1993. Ändamålet var då att ha ett underlag som kunde visas upp i affärssammanhang och på så sätt ge ett intryck av att Sea- Lab var ett etablerat företag och därigenom få bättre möjligheter till kredit. Fakturan kom dock aldrig till sådan användning. När sedan branden inträffade erinrade sig K.G. att han hade tillgång till denna handling och att den skulle kunna vara till hjälp för att få fart på skaderegleringen och förmå Trygg-Hansa att göra en a conto-utbetalning. Under denna period var han till följd av personliga bekymmer psykiskt nedgången. Hans tillstånd förvärrades ytterligare av att branden inträffade och av att han därvid, förutom det avbräck som skedde i hans företag, även förlorade sitt hem och sina personliga tillhörigheter. När Trygg-Hansa krävde honom på dokumentation beträffande den egendom som förstörts vid branden faxade han därför in fakturan till skaderegleraren hos Trygg-Hansa. Redan några dagar senare vid en resa till Lycksele insåg han under en kylig vinterpromenad att han begått en dumhet. Han ångrade sig och beslutade sig för att inte göra något krav gällande avseende servern. Vid återkomsten till Stockholm meddelade han Trygg- Hansa att den faktura som han tidigare faxat in inte skulle vara med, eftersom servern inte hade förstörts. Denna återkallelse var helt hans eget beslut. Det hade inte förekommit något från Trygg-Hansas sida som kunnat påverka honom i tiden mellan det han faxade in fakturan och sedan meddelade att den inte skulle vara med. När saken därefter togs upp vid sammanträffandet med Trygg-Hansa 94-02-08 vidhöll K.G. att servern inte skulle vara med bland den egendom som förlorats. För att i någon mån rädda återtåget tillgrep han en nödlögn och sade att hans personal under hans utlandsvistelse hade lämnat in denna till en verkstad för uppgradering.

Stockholms tingsrätt (1997-10-15, chefsrådmannen Leif Carbell samt rådmännen Leif Eriksson och Anders Kinberg) fastställde att försäkringsersättningen, till följd av K.G:s svikliga förfarande under skaderegleringen, skulle sättas ned med 12 500 kr. I sina domskäl anförde tingsrätten följande.

B.L. och A.C. har i sina vittnesmål uppgett att ingen av dem varit i kontakt med K.G. och diskuterat servern eller fakturan i tiden mellan det fakturan faxades till Trygg-Hansa och K.G. lämnade beskedet att servern inte skulle vara med bland förstörd egendom. K.G:s påstående att han helt på eget initiativ frivilligt frånträtt sin tidigare uppgift att servern ingick bland den egendom som skadats vid branden är därför inte vederlagt genom den av Trygg-Hansa åberopade bevisningen. Med hänsyn härtill och då vad K.G. berättat om händelseförloppet i och för sig inte framstår som osannolikt utan för tingsrätten snarare gjort ett intryck av att förtjäna viss trovärdighet, vill tingsrätten vid den fortsatta bedömningen utgå från att K.G. frivilligt tillbakaträtt från vad han påbörjat som ett försök att vilseleda Trygg-Hansa vid den skadebedömning som bolaget hade att göra.

Om en försäkringstagare inte fullföljer de planer han må ha haft att till sin egen fördel vilseleda försäkringsbolaget, utan självmant, genom att rätta sina uppgifter frånfaller ett tilltänkt anspråk på ersättning, innebär detta att inte ens risk för oriktig utbetalning längre föreligger. Faran för svekets fullbordan beror inte - såsom annars vid ett fulländat försök till svek från vilket något tillbakaträdande ej sker - av sådana tillfälligheter som försäkringsbolagets större eller mindre vaksamhet eller andra utifrån kommande omständigheter. I och med försäkringstagarens besked till försäkringsbolaget att den ifrågakomna egendomen inte skadats och därför inte omfattas av försäkringsfallet, är i stället en gång för alla avgjort att någon ersättning i detta hänseende inte ska utgå och risken för att, i avsaknad av tillkommande yttre omständigheter, en felaktig utbetalning sker därmed helt undanröjd.

Vid försäkring bygger skaderegleringen mycket på att förtroende råder mellan parterna. Alla uppgifter om en inträffad skada kan inte, om kostnaderna ska hållas på en rimlig nivå, kontrolleras. Försäkringsbolagen är därför i stor utsträckning hänvisade till att ta försäkringstagarnas uppgifter för goda. Risken för att den som försöker bedra försäkringsbolaget också lyckas i sitt uppsåt är påtaglig. De sanktioner som försäkringsvillkoren och även 23 § FAL tillhandahåller för att motverka och balansera denna risk har därför fått en påfallande sträng utformning och även tillämpning (jfr NJA 1963 s. 516 och härtill Hellner i SvJT 1968 s. 296).

Vid tillbakaträdande från ett bedrägeriförsök är emellertid som framgått förhållandena helt annorlunda. Risken för att försäkringsbolaget ska göra en oberättigad utbetalning har bortfallit. För att främja att en sådan situation uppkommer är det mera ändamålsenligt för alla inblandade parter att rättsreglerna lockar med en morot som kan få den svekfulle att frivilligt ändra sig, än att hota denne att utsättas för stränga sanktioner hur han än förhåller sig sedan han en gång lämnat en oriktig uppgift.

Vad som sagts nu föranleder tingsrätten till den slutsatsen att K.G:s svek, till följd av hans tillbakaträdande, inte bör föranleda vidare nedsättning av den försäkringsersättning som eljest på grund av branden skolat tillkomma Sea-Lab, än som svarar mot de merkostnader, ca 12 500 kr, han förorsakat Trygg-Hansa genom det oberättigade kravet och den av honom i anslutning därtill tillhandahållna förfalskade fakturan.

Trygg-Hansa överklagade domen och yrkade bifall till sin mellandomstalan vid tingsrätten.

Sea-Lab bestred ändring och yrkade i andra hand att ersättningen inte skulle jämkas till noll.

Trygg-Hansa vidhöll i hovrätten sin uppfattning att K.G:s återtagande av den falska fakturan inte varit frivilligt. Trygg-Hansa anförde till stöd för sin uppfattning sakframställningsvis bl.a. följande.

Senhösten 1994 tog Trygg-Hansa kontakt med THS AB för att få fram fakturan avseende servern. Det visade sig då att K.G. tillverkat en falsk faktura och att den "riktiga" fakturan var ställd till Huddinge kommun. Trygg-Hansa polisanmälde K.G. för försök till grovt bedrägeri. Senare framkom att bokföringen i Sea-Lab upptog 15 falska fakturor med samme uppgivne leverantör som den som angetts som leverantör av servern. Fakturorna har kommit till användning vid upprättande av felaktiga mervärdesskattedeklarationer. I juni 1994 gjorde K.G. avdrag för ingående mervärdesskatt sedan den nu aktuella fakturan tagits in i Sea- Labs bokföring. K.G. ägde ytterligare ett företag, CDE. Hösten 1994 "sålde" Sea-Lab servern till CDE. K.G. har därefter dömts för grovt skattebedrägeri, försök till grovt skattebedrägeri och bokföringsbrott, varjämte åtalet i viss del ogillades. Förundersökningen avseende försök till grovt bedrägeri nedlades dock då brott ej kunde styrkas. - Detta talar starkt för att K.G. återtagit den felaktiga fakturan enbart inför risken att de falska handlingarna skulle upptäckas av myndigheterna.

K.G. vidhöll att den osanna fakturan avseende dataservern upprättades i oktober/november 1993. Avsikten med den falska fakturan var att från bank kunna få ett lån. Eftersom företaget Fokus i USA beviljade Sea-Lab kredit behövde han dock inte använda fakturan för att låna pengar. Han använde fakturan när Trygg-Hansa ville ha papper på vad som fanns på lagret. De andra fakturorna, liksom bokföringen i övrigt, hade brunnit upp eller förstörts vid branden. Han fick emellertid senare kopiefakturor från Fokus, vilka han gett in till Trygg-Hansa. Han har inte krävt betalning enligt den falska fakturan. Först den 9 februari 1994 har han undertecknat en skadeanmälan. Fakturan har inte haft någon betydelse för skaderegleringen. Den tillkom enbart för att utverka en kredit. När han sedan återställde bokföringen ansåg han sig tvungen att i den ta in den falska fakturan. "Han ville bara visa den vita lögnen", nämligen att fakturan fanns där i bolaget. Sedan skulle den ut från bolaget. Han förde därför över den till sitt andra bolag, CDE. I den delen var det inte fråga om ett försök till "momsfiffel", det var fråga om en kvittning. Det har tagit honom drygt 1 000 timmar att återskapa bokföringen. Den bokföring han nu gjort är mycket noggrann. I skaderegleringsärendet har den osanna fakturan varit aktuell under enbart en period av tio dagar och endast för att han skulle få ut ett a-conto belopp, innan han på eget initiativ återkallade den.

Svea hovrätt (1999-12-10, hovrättslagmannen Bengt Sjögren, hovrättsråden Christine Möller och Lars Sundberg, referent, samt hovrättsassessorn Ulrika Falkman Walhagen) ändrade tingsrättens dom och fastställde att Trygg-Hansa inte var skyldigt att utge försäkringsersättning till Sea- Lab. I domskälen uttalade hovrätten följande.

I målet är ostridigt att K.G. till Trygg-Hansa lämnat en felaktig uppgift av innebörd att en server med ett värde om 609 000 kr exklusive mervärdesskatt förstörts i branden. Enighet råder vidare om att K.G. tio dagar senare återtagit sin begäran om ersättning för servern. Trygg- Hansa har dock bestritt att tillbakaträdandet skulle ha varit frivilligt och i stället gjort gällande att det skett inför risken av att andra falska handlingar skulle upptäckas.

Som tingsrätten konstaterat måste ett försäkringsavtal bygga på ett ömsesidigt förtroende mellan parterna. För att skaderegleringskostnaderna inte skall bli orimligt höga måste en försäkringsgivare kunna lita på de uppgifter en försäkringstagare lämnar. Det är mot den bakgrunden man bör se företagsförsäkringens allmänna villkor 1.12.2 om att ersättningen som regel skall bortfalla om den försäkrade svikligen uppger, förtiger eller döljer något av betydelse för skadans bedömning.

Det nu angivna förbehållet hindrar emellertid enligt 23 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal inte att försäkringsbeloppet eller del därav betalas, beroende på de omständigheter under vilka det svikliga förfarandet har ägt rum. Praxis har dock intagit ett strängt förhållningssätt när det gäller utbetalning av försäkringsersättning till försäkringshavare som lämnat falska uppgifter (se NJA 1963 s. 516). Genom att K.G. i försäkringsärendet presenterade den i målet aktuella falska fakturan har han - oavsett om man rent civilrättsligt betraktar hans meddelande den 4 februari 1994 till Trygg-Hansa som ett frivilligt återtagande eller ej - agerat svikligen mot Trygg-Hansa. Det föreligger därför inte i målet sådana särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda att Sea-Lab ändock är berättigat att uppbära försäkringsersättningen eller del därav.

Målnummer T 1413/97