RH 2000:51

Åklagaren åtalade S-E.J. för grovt jaktbrott enligt följande gärningspåstående: S-E.J. har den 17 oktober 1997 vid jakt efter älg med stöd av licens, som beslutats 1997-05-22 av länsstyrelsen i Norrbottens län, inom Jänkisjärvi Jaktvårdsområde, Övertorneå kommun, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet brutit mot en för jakten väsentlig bestämmelse i licensen. – S-E.J. har, trots att kvoten för antalet vuxna djur, fem stycken, varit fylld och trots att älgko inte fått fällas, påskjutit och dödat en vuxen älgko. - S-E.J. har härefter inte omedelbart anmält händelsen till polis samt underlått att göra anmälan till länsstyrelsen. - Gärningen är att bedöma som grovt brott med hänsyn till att det varit fråga om värdefullt vilt.

Haparanda tingsrätt (1998-12-21, lagmannen Per-Håkan Hansson samt nämndemännen Leif-Gustav Keisu, Lars-Henrik Bucht och Ove E:son-Taavo) dömde S-E.J. för jaktbrott till 100 dagsböter.

Inledningsvis antecknade tingsrätten följande. Länsstyrelsen meddelade den 22 maj 1997 Jänkisjärvi jaktvårdsområde tillstånd att under 1997 fälla älg enligt fördelningen fem vuxna och sju kalvar. Inga kor fick fällas. Vid jaktvårdsområdets årsstämma utsågs G.H. till jaktledare och S-E.J. till en av två biträdande jaktledare. För älgjägarna inom området fanns en PM, varav framgår att licensen omfattade 12 djur, av dessa fem vuxna, dock fick ingen älgko fällas. Vidare stadgades att innan skottet fick lossas skulle konstateras. "att det verkligen är älg du ser, att djuret är skjutbart enligt bestämmelserna, att skjutningen är ofarlig, att skottfältet är rent, att skotthållet inte är för långt". Det föreskrevs även att all skottlossning skulle ske på skyttens eget ansvar. - Den 17 oktober 1997 hade Jänkisjärvi jaktvårdsområde skjutit fullt vad gällde vuxna djur. Inför jakten denna dag inträdde S-E.J. som jaktledare G.H:s frånvaro. I jakten deltog ytterligare fyra personer. S-E.J. kom att sitta i ett älgtorn på fastigheten Jänkisjärvi 5:14. Av hans uppgifter och de två fotografier som åklagaren åberopat i målet, framgår bl.a. att från älgtornet förelåg fri sikt över 100 m utefter en röjd "skottgata". Dess bredd var vid ett avstånd på ca 80 meter från tornet, omkring 15 meter och vid ett avstånd på ca 100 meter omkring 12,5 meter.

S-E.J. uppgav följande: Han hörde under passet att det brakade till i skogen och med anledning härav gjorde han sig skjutberedd. Det första djuret som kom in på inägan - skottgatan - var en mycket stor älg. Han gjorde bedömningen att det var fråga om en älgko, djuret saknade bl.a. horn. Därefter kom ett mindre djur som "travade" i normal takt. Även om händelseförloppet var snabbt ansåg han sig säker på att det var en kalv. Efter att ha avlossat ett skott mot älg nummer två, fick han syn på två kalvar som kom efter älgen han skjutit på. Detta gjorde att han blev tveksam på förhållandet om han skjutit mot rätt djur, dvs. en kalv. Vid första kontrollen påträffade han inte något fällt djur. Han gjorde bedömningen att det var något fel på hans jaktgevär och åkte hem för att byta vapen. När han återkom till platsen hittade han älgen och såg då att det rörde sig om en ko. Älgen hade gått ca 80 meter från skottplatsen. - I skottögonblicket befann älgen sig mer än 80 m från älgtornet. Han meddelade inte sina jaktkamrater att han påskjutit ett djur innan han åkte till sin bostad och bytte gevär. Han "kom sig inte för" att göra det och han var besviken på förhållandet att han kanske hade gjort något fel. Han kände inte närmare till reglerna om överskjutning. Efter att ha fått klart för sig att han skjutit en älgko åkte han hem till G.H. och berättade om förhållandet. G.H. uppmanade honom att kontakta distriktsordföranden B.L.. Han gjorde detta per telefon vid 17-tiden och upplystes om att det inte rörde sig om något straffbelagt handlande, utan han skulle anmäla händelsen till länsstyrelsen och polismyndigheten. Eftersom det var en fredag bestämde han sig för att göra anmälningarna påföljande måndag. Han tog istället hand om älgen som låg kvar i skogen i ett dike. Efter ytterligare ett samtal från G.H. under söndagen den 19 oktober gjorde han polisanmälan om händelsen.

Såväl G.H. som G.Z., som hördes som vittnen, berättade om sina kontakter med S-E.J.. Båda uppfattade S-E.J. som skärrad över händelsen. Detta var fallet ännu den 20 oktober 1997 vid G.Z:s polisförhör med S-E.J.. – G.H. uppgav om själva skottplatsen att det rörde sig om ett ganska fritt skjutområde och att han inte trodde att man kunde ta så fel, men att det i området fanns en mycket stor älgtjur.

Tingsrätten anförde vidare följande. Om den fällda älgkon är utrett att slaktvikten uppgått till drygt 200 kg. - Enligt G.Z. så rörde det sig om en stor älgko. En kalvs slaktvikt i oktober uppgår till 50-70 kg. G.Z. har även uttalat att det inte är några svårigheter att bedöma om det rör sig om en ko eller årskalv. Han har härvid särskilt pekat på förhållandet med kalvens korta huvud jämfört med kons mycket långa huvud.

S-E.J. upplyste om sin jaktvana att han deltagit i älgjakten under 20 års tid och att han under årens lopp fällt 15-20 djur.

Tingsrätten gjorde följande bedömning: I målet är ostridigt att S-E.J. den aktuella dagen påskjutit och dödat en vuxen älgko, trots att jaktvårdsområdets licens inte medgav detta och kvoten av vuxna djur därtill var fylld. - Det har rört sig om en stor älgko. Normalt torde kunna förutses att en erfaren älgjägare som S-E.J. säkerligen, utan svårigheter kan skilja mellan en sådan älgko och en årskalv. På själva skottplatsen har rått goda siktförhållanden och någon förklaring till misstaget kan inte heller härledas från övriga jaktförhållanden.

S-E.J. har sålunda genom att påskjuta och döda en älgko brutit mot en för jakten väsentligen bestämmelse i licensen.

Vad sedan gäller frågan om S-E.J. begått gärningen uppsåtligen anser tingsrätten att någon utredning till stöd härför inte föreligger. Han har utan invändning från åklagarens sida berättat om sitt stora naturintresse och att han flera kvällar före händelsen sett en älgko med två kalvar, troligen samma ko som han sedermera skjutit. Mot denna bakgrund skulle det te sig helt oförklarligt att han i närvaro av fyra jaktkamrater skulle ha uppsåtligen "tjuvskjutit" älgen. Hans handlande efter skottet är visserligen mycket märkligt, men torde vara att hänföra till det "pinsamma" förhållandet att han, trots stor jaktvana och i sin egenskap av jaktledare, misslyckats med att bedöma situationen rätt. Detta gäller oavsett hans uppgift om det första stora djuret. Det har nämligen ålegat S-E.J. att - på sätt promemorian för områdets älgjägare föreskriver - förvissa sig om att djuret varit skjutbart enligt bestämmelserna. I denna del har han brustit i så hög grad att hans oaktsamhet måste anses som grov.

S-E.J. har sålunda gjort sig skyldig till jaktbrott. Det har visserligen rört sig om ett värdefullt vilt men eftersom gärningen inte begåtts uppsåtligen anser tingsrätten att brottet inte skall bedömas som grovt. Med hänsyn härtill kan påföljden för brottet stanna vid ett bötesstraff. Detta bör dock sättas högt med hänsyn till att S-E.J. brustit i så hög grad mot gällande bestämmelser.

S-E.J. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet. Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (1999-11-30, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, referent, och Bertil Eriksson samt tf. hovrättsassessorn Sara Rosén) ändrade tingsrättens dom endast på så sätt att antalet dagsböter nedsattes till 80.

I hovrätten hördes S-E.J., och vittnena G.Z. och G.H. på nytt. Vidare hölls förhör med B.L. och E.J..

Hovrätten anförde i domskälen följande.

Av utredningen i målet framgår att S-E.J. skjutit en älgko trots att kvoten för antalet vuxna djur var fylld och trots att älgko överhuvudtaget inte fått fällas. S-E.J. har som förklaring till sin felbedömning uppgivit följande: Han såg två älgar komma efter varandra och att det första djuret var större än det andra. Han fick därför den föreställningen att det andra djuret var en kalv. Sedan han påskjutit djuret fick han se ytterligare två älgar komma och han såg då att det var kalvar. Han insåg att han gjort ett misstag och att han hade påskjutit ett vuxet djur i stället för en kalv.

För att S-E.J. skall kunna dömas för jaktbrott krävs enligt 43 § 1 p jaktlagen (1987:259) att han förfarit grovt oaktsamt. Ifrågavarande bestämmelse ändrades den 1 januari 1995. Tidigare gällde att enkel vårdslöshet var tillräcklig för straffbarhet.

I förarbetena till lagändringen, prop. 1994/95:23 s. 67, har regeringen anfört bl.a. följande. Kriminalisering skall användas med försiktighet och endast avse sådana överträdelser där straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar. Särskild återhållsamhet bör iakttas med att straffbelägga oaktsamma förseelser. Syftet med straffsanktionen torde ofta kunna uppnås även om straffansvaret inträder först när uppsåt eller grov oaktsamhet föreligger. Straffsystemet i jaktlagen skulle bli mer enhetligt och vinna i klarhet om samma subjektiva rekvisit gällde för flertalet överträdelser. Fall där det i dag räcker med oaktsamhet torde inte utgöra något så allvarligt problem att det är motiverat att bibehålla detta stränga krav i subjektivt hänseende. Svenska jägareförbundet har anfört att om beviskraven ställs så höga att uppsåt eller grov oaktsamhet skall kunna styrkas i varje enskilt fall torde ett utomordentligt litet antal överträdelser av jaktlagstiftningen i framtiden komma att lagföras. Förbundet anser att detta skulle vara olyckligt med hänsyn till de allmänna intressen som jaktlagstiftningen är avsedd att skydda. Enligt regeringens mening skall dessa bevissvårigheter inte överdrivas. Alltjämt kommer ett medvetet åsidosättande av reglerna för jakt samt de svårare fallen av vårdslösa beteenden att omfattas av straffansvar. Den föreslagna inskränkningen tar snarast sikte på de fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa regelsystemet men i något avseende misslyckats härmed. Vår bedömning är därför att en förutsättning för straffansvar enligt 43 § och 45 § första stycketjaktlagen generellt bör vara att i vart fall grov oaktsamhet föreligger.

Som framgår av det ovan sagda skall endast de allvarligare formerna av oaktsamhet föranleda straffansvar. Av S-E.J:s egna uppgifter och övrig utredning framgår att han stått på pass i ett älgtorn, att han haft fri sikt och att älgen befunnit sig cirka 80 m från älgtornet när han påsköt den. Av vittnenas uppgifter framgår att det inte är några svårigheter att se skillnad på en vuxen älgko och en älgkalv, särskilt som det i detta fall varit fråga om en älgko som vägde cirka 200 kg. S-E.J. var även jaktledare denna dag och han var väl förtrogen med vilka villkor som gällde för jakten. På grund av det sagda finner hovrätten att S-E.J., om han hade avvaktat en stund med skottet och mer noggrant kontrollerat älgen innan han påsköt den, inte kan ha undgått att se att det var en älgko och inte en kalv. S-E.J. har därför gjort sig skyldig till en oaktsamhet som måste betecknas som grov. Såsom tingsrätten funnit skall S-E.J. dömas för jaktbrott till böter. Antalet dagsböter kan dock nedsättas.

Målnummer B 40/99