RH 2000:86
Fråga om bärgningsfordon omfattas av bestämmelsen i förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet.
Åklagaren åtalade K.G. för förseelse mot förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet med följande gärningsbeskrivning: Som förare i eget transportfordon har K.G. den 22 februari 1997 uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåtit att under färd med lätt lastbil på Nils Ericssonsgatan i Göteborg medföra tidbok.
K.G. erkände de faktiska omständigheterna men bestred ansvar på grund av att han inte kände till att han skulle medföra tidbok. Han uppgav vidare följande: Bilen var utrustad med en bärgningsanordning. Räddningstjänsten har i alla år varit undantagen från att föra tidbok. Det har varit en överenskommelse med Vägverket och polismyndigheten. Om denna regel skulle ha ändrats har inte information gått ut till berörda parter från myndighetens sida. Han har inte någon tidbok utan använder sig av bärgningsbesked. Han har samtalat med andra som arbetar inom samma bransch och de använder inte heller tidbok.
Göteborgs tingsrätt (1998-12-10, tingsnotarien Catrine Malmgren samt nämndemännen Pia Sundqvist, Lars Norsell och Christer Borgström) ogillade åtalet.
I domskälen anförde tingsrätten.
Av utredningen i målet framgår att bilens vikt inte överstiger 3,5 ton. Det har i målet inte ifrågasatts att fordonet ifråga är ett specialfordon för bärgning.
I förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet (förordningen om vilotider), finns bestämmelser om kör- och vilotider samt hur anteckningar om dygnsvila skall föras. Av 1 § nämnda förordning framgår att förordningen gäller sådana vägtransporter av personer eller gods som utförs i förvärvsverksamhet inom landet med sådana i Sverige registrerade fordon som anges i 2 §. I 2 § punkt 1 stadgas att förordningen gäller för transporter med bil som används för godstransporter, dock inte posttransporter, om bilens högsta tillåtna vikt, inklusive släpvagn eller påhängsvagn, inte överstiger 3,5 ton.
Tingsrätten har att avgöra huruvida bärgning är en sådan verksamhet som omfattas av ovan nämnda bestämmelser.
Förordningen om vilotider baseras på rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (rådets förordning). I artikel 4 i sistnämnda förordning räknas ett antal fordon upp som är undantagna från förordningens bestämmelser. Av punkt 10 framgår att förordningen inte skall tillämpas på specialfordon för bärgning.
I doktrin (TRAFIK-Rättsfall, Kommentarer, 1996 sid. 471) har uttalats att de transporter, som omfattas av förordningen om vilotider, är vissa av de transporter som undantas i artikel 4 i rådets förordning. De punkter i nämnda artikel som åsyftas är punkterna 1, 2 och 13. Mot bakgrund av det ovan sagda samt till att punkt 10, vari specialfordon för bärgning undantas, inte har överförts till 2 §, finner tingsrätten att lagstiftarens syfte inte synes ha varit att dessa fordon skulle omfattas av bestämmelserna om vilotider. Tingsrätten konstaterar även att det måste vara fråga om transporter av gods för att förordningen över huvud taget skall vara tillämplig (se 1 §). Enligt tingsrättens mening kan ett företag som handhar bärgning av fordon, inte anses utföra transporter i egentlig mening. Ett transportföretag sluter avtal med kunder om att transportera varor från en punkt till en annan och någon sådan verksamhet är det inte fråga om vid bärgning. Bärgningsföretag anlitas i nödsituationer och ett sådant företags verksamhet är att jämställa med annan räddningstjänst. Inte heller alla utryckningar leder till bärgning, utan i vissa fall kan det vara tillräckligt att bistå med hjälp på platsen. I sistnämnda fall kan det under inga förhållanden anses att företaget utför transport av gods. Lagens syfte skulle bli förfelat om skyldighet att föra tidbok endast skulle föreligga i vissa situationer inom en och samma verksamhet. Sammantaget finner tingsrätten att fordon för bärgning inte omfattas av förordningen om vilotider och K.G. har därmed inte haft någon skyldighet att medföra tidbok. Åtalet skall därför ogillas.
Åklagaren överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet.
K.G. bestred ändring.
Hovrätten för Västra Sverige (2000-10-27, hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Bengt von Reis och tf hovrättsassessorn Anna Jedenius) fastställde tingsrättens dom på följande skäl.
I 2 § 1 förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet anges att förordningen gäller för transporter med bil som används för godstransporter, dock inte posttransporter, om bilens högsta tillåtna vikt, inklusive släpvagn eller påhängsvagn, inte överstiger 3,5 ton. Frågan i målet är om bestämmelsen skall anses avse även fordon som används i bärgningsverksamhet.
I enlighet med vad tingsrätten angett talar förhållandet mellan bestämmelserna i Rådets förordning (EEG) nr 3820/85 och nu aktuell förordning för att specialfordon för bärgning inte omfattas av bestämmelserna om vilotider. På en bestämmelse som är förenad med en straffsanktion måste ställas höga krav på tydlighet (legalitetsprincipen). Av det skälet kan den aktuella bestämmelsen inte anses innefatta bärgningsfordon. Som tingsrätten funnit skall således åtalet för förseelse mot nämnda förordning ogillas.