RH 2001:14

Den 1 mars 1997 hade C.R. under ett par minuter sin bil parkerad på Källparksgatan i Uppsala. Bilen stod på den anslutningsfria delen i en s.k. T-korsning och inom tio meter från den korsande körbanans närmaste ytterkant.

Sedan parkeringsanmärkning meddelats, bestred C.R. betalningsansvar på den grunden att Källparksgatan består av en sju meter bred körbana och en två meter bred parkeringsfil utmed den i korsningen anslutningsfria sidan, varför avståndet mellan hennes bil och "vägens mitt" varit mer än tre meter och parkering därmed tillåten.

I beslut den 14 mars 1997 lämnade Polismyndigheten i Uppsala bestridandet utan bifall med motiveringen att Källparksgatan är nio meter bred på aktuell plats och att någon parkeringsfil inte skall räknas bort vid bestämmandet av vägens mitt.

C.R. överklagade polismyndighetens beslut. Som skäl för ändring angav hon bl.a. följande. Belägenheten av vägens mittpunkt är beroende av vilken vägtyp det är fråga om. På en väg är dess mittpunkt densamma som körbanans mittpunkt. På en gata med uppställningsfält sammanfaller dock inte vägens mittpunkt med körbanans mittpunkt. I sådana fall skall vägens mitt anses vara belägen i körbanans mittpunkt och inte i den punkt som är belägen mitt emellan vägkanterna. Bilen var uppställd minst 3,5 meter från körbanans mitt.

Uppsala tingsrätt (1997-10-15, tingsnotarien Joanna Gerholm) lämnade överklagandet utan bifall.

C.R. överklagade beslutet till hovrätten och vidhöll sitt yrkande om befrielse från betalningsansvar. Polismyndigheten bestred ändring.

Svea hovrätt (1999-04-07, hovrättslagmannen Lars-Göran Åsbring och hovrättsassessorn Lena Klintefall) lämnade överklagandet utan bifall. I beslutet anförde hovrätten följande.

Av utredningen framgår att Källparksgatan är utformad som en stadsgata med en på var sida upphöjd gångbana försedd med kantsten. Avståndet mellan trottoarkanterna är nio meter. Trafiken på gatan är dubbelriktad. Någon på marken markerad mittlinje eller annan vägmarkering finns ej. Till följd av en lokal föreskrift råder parkeringsförbud längs gatans nordöstra sida, vilket är skyltat med vägmärke, medan något motsvarande förbud ej gäller längs gatans sydvästra sida. Något beslut enligt vilket gatumarken i denna del skulle var upplåten för parkering finns å andra sidan ej heller och inte heller någon utmärkning på marken av parkeringsrutor eller liknande. Källparksgatan är därför inrättad för den rörliga trafiken i hela sin bredd mellan trottoarkanterna. Gränby Tvärgata ansluter från nordost och bildar med Källparksgatan en s.k. T-korsning. C.R:s bil, som är 1,61 meter bred, stod uppställd längs Källparksgatans sydvästra trottoarkant mindre än tio meter från den anslutande körbanans närmaste ytterkant.

Enligt 72 § första stycket 2 vägtrafikkungörelsen (1972:603) får fordon inte parkeras i vägkorsning och inte heller inom ett avstånd av tio meter från korsande körbanas närmaste ytterkant. I paragrafens andra stycke anges att förbudet inte gäller anslutningsfri sida i vägkorsning, om avståndet mellan fordonet och vägens mitt är minst tre meter. Frågan i målet är vad som i författningsrummet menas med "väg" och "vägens mitt".

Polismyndigheten hävdar att vägens mitt är belägen mitt emellan de två sträckstenskanterna, alltså 4,5 meter från vardera trottoarkant. Med det synsättet har bilen varit parkerad mindre än tre meter från vägens mitt. C.R. gör å sin sida gällande att vägens mitt skall anses vara belägen mitt emellan en längs Källparksgatans sydvästra sida löpande parkeringsfil om två meters bredd och motsatta sidans trottoarkant, således 5,5 meter från den sydvästra trottoarkanten och 3,5 meter från den nordöstra. Så bestämt har avståndet mellan bilen och vägens mitt varit mer än tre meter. Till stöd för denna ståndpunkt har hon hävdat att lagstiftarens avsikt med regleringen i paragrafens andra stycke varit att säkerställa sex meters ostörd "vägbredd" på den genomgående gatan, vilket skulle vara tillräckligt för att framkomligheten inte skulle begränsas för ett stort fordon vid sväng ut från eller färd in på den anslutande gatan. Med begreppet "vägens mitt" skulle därför, i ett fall som detta, avses den tänkta linje som skiljer trafiken i de båda körriktningarna åt.

Enligt 2 § vägtrafikkungörelsen avses med ordet "väg" i kungörelsen bl.a. sådan väg, gata, torg och annan led eller plats som allmänt används för trafik med motorfordon samt gångbana invid sådan led. Såsom C.R. påpekat skulle denna definition ordagrant tillämpad på begreppet "vägens mitt" leda till orimliga resultat i sådana fall där en led av något slag kantas av, exempelvis, olika breda gångbanor. Det framstår därför som uteslutet att ordet "väg" i undantagsbestämmelsen använts i sin betydelse enligt legaldefinitionen i 2 §. Ordet måste i stället ha använts i betydelsen körbana.

Med ordet "körbana" förstås enligt legaldefinitionen i 2 § vägtrafikkungörelsen del av väg som är avsedd för fordonstrafik, dock inte cykelbana eller vägren. Klart är att till körbana måste räknas sådan del av väg på vilken det i och för sig är tillåtet att uppställa fordon såvida de yttre förhållandena inte är sådana att det tydligt framgår att vägdelen är avsedd endast eller i huvudsak för uppställning av fordon. Så är t.ex. fallet där det finns en s.k. parkeringsficka eller om parkeringsplatserna på annat särskilt sätt är utmärkta.

Där C.R:s bil stod parkerad fanns inte någon särskild markering av parkeringsplatsen. I överensstämmelse med vad som har anförts skall den del av gatan på vilken bilen stod uppställd räknas som körbana. Vid sådant förhållande har bilen stått uppställd mindre än tre meter från körbanans tänkta mittlinje. Den i det föregående nämnda undantagsbestämmelsen är därför inte tillämplig, varför hennes överklagande inte kan vinna bifall.

Hovrättsrådet Dag Forsselius, referent, var skiljaktig och anförde: Jag delar majoritetens bedömning, att det framstår som uteslutet att ordet "väg" i undantagsbestämmelsen använts i sin betydelse enligt legaldefinitionen i 2 §.

Med hänsyn härtill och då förbudet i 72 § första stycket 2 hänför sig till de körbanor som bildar vägkorsningen ligger det nära till hands att antaga att undantagsbestämmelsen i andra stycket skall läsas som om det stod "körbanans mitt". Mot ett sådant antagande talar dock att även ordet "körbana" har en i vägtrafikkungörelsen bestämd betydelse. För det fall lagstiftaren med begreppet "vägens mitt" avsett "körbanans mitt" borde därför detta begrepp använts i författningstexten. Man äger därför inte utgå från att lagstiftaren med "vägens mitt" avsett "körbanans mitt", utan vid tolkningen får även beaktas vad som kan ha åsyftats med införandet av undantagsbestämmelsen. Några förarbeten som ger besked i denna fråga finns ej. Av själva undantagsbestämmelsens innehåll kan den slutsatsen dras, att man från förbudet velat undantaga sådana fall där inte framkomlighets- eller säkerhetsskäl gör ett förbud att stanna eller parkera befogat. Mot denna bakgrund har C.R:s tolkning av begreppet "vägens mitt" fog för sig.

På sätt ovan angivits är Källparksgatan inrättad för den rörliga trafiken i hela sin bredd mellan trottoarkanterna och dess körbana är således, enligt definitionen i vägtrafikkungörelsen, nio meter bred. Mot bakgrund av vad ovan sagts om syftet med undantagsbestämmelsen kan det emellertid inte med säkerhet hävdas att begreppet "vägens mitt" i ett fall som detta sammanfaller med körbanans mitt. Ovissheten hänför sig till en brist i själva kungörelsetexten. Det är således inte visat att C.R:s bil varit parkerad närmare "vägens mitt" än tre meter. Betalningsansvaret skall därför undanröjas.

Målnummer ÖÄ 4506/97