RH 2001:43
Åtal för överträdelser av besöksförbud ogillat på grund av att förutsättningar för besöksförbudet inte längre förelegat då de påstådda överträdelserna begicks.
R.M. och L.S., som tidigare hade ett förhållande, har två barn tillsammans. Under hösten 2000 var barnen tre respektive ett år gamla.
Efter ansökan av L.S. beslutade åklagaren den 1 september 2000 om besöksförbud för R.M. gentemot L.S. Sedan R.M. begärt omprövning av beslutet överlämnades ärendet till Södra Roslags tingsrätt, som i slutet av november 2000 fastställde beslutet. R.M. överklagade avgörandet till Svea hovrätt, som den 16 januari 2001 upphävde beslutet och som i sina skäl i huvudsak anförde följande. Såvitt framgår av utredningen har R.M. inte fällts till ansvar för något brott mot L.S. eller någon annan. Den polisanmälan som främst låg till grund för åklagarens beslut om besöksförbud (K 177561-00) har sedermera föranlett ett beslut av åklagaren att inte väcka åtal. Vid nu angivna förhållanden skall enligt lagtext och förarbeten (prop. 1987/88:137 s. 17 ff) beslut om besöksförbud användas mycket restriktivt. Vad som i övrigt upplysts i detta ärende utgör enligt hovrätten inte tillräckliga skäl för att ändå ålägga R.M. besöksförbud.
Åklagaren åtalade R.M. för brott mot lagen om besöksförbud enligt följande gärningsbeskrivning. Den 1 september 2000 meddelades R.M. besöksförbud gentemot L.S. R.M. fick del av beslutet den 5 september 2000. R.M. har därefter vid tre tillfällen brutit mot besöksförbudet, nämligen 1) den 15 september 2000 mellan kl. 10.00 och 15.00 genom att vid upprepade tillfällen ringa till L.S. och därefter uppsöka henne i hennes bostad, 2) den 19 september 2000 kl. 19.30 genom att uppsöka L.S. i hennes bostad samt 3) den 2 oktober 2000 kl. 23.30 genom att uppsöka L.S. i hennes bostad.
R.M. medgav att han hade kontaktat L.M. vid de tillfällen som åtalet omfattade men bestred ansvar, i första hand på den grunden att ansvar inte kunde ådömas honom eftersom besöksförbudet upphävts och i andra hand på den grunden att besöken varit befogade, eftersom dessa bl.a. utgjort ett led i hans umgänge med hans döttrar.
Södra Roslags tingsrätt (2001-03-12, rådmannen Gustaf Lindstedt samt nämndemännen Kerstin Kristoffersson. Håkan Johansson och Jan Birgersson) ogillade åtalet.
I domskälen anförde tingsrätten följande. Vid tidpunkten för de handlingar som omfattas av åklagarens gärningspåstående gällde ett förbud för R.M. att besöka L.S. Förbudet har numera upphävts.
Lagen om besöksförbud har till syfte att förhindra att den mot vilket förbudet skall gälla besöker eller på annat sätt tar kontakt med den som förbudet avses skydda. Förbudet får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilket förbudet skall gälla kommer att begå brott mot, allvarligt förfölja eller på annat sätt trakassera den som förbudet avses skydda. Ett besöksförbud hindrar inte kontakter som är uppenbart befogade.
Det finns skäl att skilja på de fall när omständigheterna vid tidpunkten för besöksförbudets meddelande i och för sig har varit sådana att de motiverar ett skydd för den som förbudet avses skydda, men förbudet sedermera upphävs på den grunden att parterna har försonats och båda önskar att förbudet upphävs och de fall när det redan från början saknats förutsättningar för att meddela besöksförbud. I det förra fallet bör en överträdelse i princip vara sådan att ansvar skall följa om överträdelsen inte har varit ringa (se prop. 1987/88:137 s. 52).
I R.M:s fall har besöksförbudet upphävts av hovrätten med en motivering som närmast ger vid handen att något besöksförbud aldrig borde ha meddelats på grundval av de förutsättningar som var kända för åklagaren vid ansökan. Vid ett sådant förhållande kan L.S. inte anses ha haft ett sådant behov av skydd som lagen om besöksförbud avser att säkerställa, varför åtalet skall ogillas.
Vid denna bedömning saknas anledning att pröva om besöken varit befogade.
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade bifall till åtalet. R.M. bestred ändring.
Svea hovrätt (2001-11-07, hovrättsråden Lars Hesser, referent, och Monica Kämpe, tf. hovrättsassessorn Jonas Bäckstrand samt nämndemännen Katarina Hamntorp-Kretzschmar och Svante Erhardsson) fastställde tingsrättens domslut.
I domskälen anförde hovrätten följande. Åklagarens beslut den 1 september 2000 om besöksförbud grundades på de två polisanmälningar mot R.M. som L.S. gjort i juli 2000. Enligt anmälningarna skulle R.M. den 25 juli ha misshandlat, hotat och ofredat henne samt den 26 juli ha ofredat henne. Den 15 september 2000 beslöt vederbörande åklagare att polisanmälningarna inte skulle leda till åtal, då brott ej kunnat styrkas. Det framstår för hovrätten som uppenbart att det därefter inte förelegat förutsättningar för att låta besöksförbudet stå kvar. Som nyss nämnts var det ju nämligen, såvitt framgår av utredningen, uteslutande misstankarna om brott till följd av de båda polisanmälningarna som föranledde besöksförbudet.
Påstådda överträdelser av ett besöksförbud, som det när överträdelserna begås inte finns förutsättningar för, bör rimligen inte medföra något straffansvar (jfr RH 1993:151). Detta medför att åtalet avseende de påstådda överträdelserna den 19 september och den 2 oktober 2000 skall ogillas. Vad slutligen gäller de påstådda överträdelserna den 15 september 2000, således samma dag som ovannämnda åklagarbeslut meddelades, finner sig hovrätten - i avsaknad av uppgift om vid vilken tidpunkt på dagen som beslutet om att inte väcka åtal meddelades - ha att utgå ifrån att dessa ligger i tiden efter detta beslut.
På grund av det anförda skall åtalet ogillas och tingsrättens domslut i överklagad del fastställas.