RH 2001:50

A.B. har ensam vårdnad om sina döttrar N.B., född 1992, och S.B., född 1994.

Socialnämnden i X kommun yrkade, även interimistiskt, vid tingsrätten att vårdnaden om N.B. och S.B. skulle överflyttas till en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt 6 kap. 7 § föräldrabalken och att tingsrätten till sådan vårdnadshavare skulle utse G.L.

Som grund för sin talan åberopade socialnämnden att barnens mor brustit i omsorgen om barnen och anförde bl.a. följande.

När A.B. var 18 år gammal fick hon sitt första barn, N.B., utan att varken hon eller omgivningen kände till att hon var gravid. När N.B. var 1,5 år gammal föddes S.B. under liknande förhållanden. A.B. och barnen bodde då med A.B:s mor och dennas sambo. Förhållandena var sådana att socialtjänsten ansåg att det fanns behov av stödinsatser. Under 1998 gjordes en barnavårdsutredning i syfte att ansöka om vård enligt LVU p.g.a. A.B:s oförmåga att se barnens omfattande behov av hjälp och stöd. Det blev emellertid ingen LVU-placering p.g.a. att A.B. medgav en frivillig familjehemsplacering av barnen hos deras mormor. Under hösten 1998 flyttade A.B. till A-stad. Hon flyttade ihop med en man som är kriminellt belastad. Efter att hon flyttade till A-stad har hon i princip inte haft någon kontakt med barnen. Under hela uppväxten har barnen haft utvecklingsproblem och språkmässiga svårigheter. De har båda haft svårigheter med koncentrationsförmåga, distanslöshet, oro och sängvätning. Speciellt S.B. har stora problem. Vid utredning av henne har det visat sig att hon har behov av att gå i särskola. Mormodern har tidigare haft egna problem. Under hand har hon visat att hon tagit avstånd från alkohol och börjat se barnens behov genom att ta hand om dem på ett bra sätt. Det är socialtjänstens uppfattning att mormodern klarar av den praktiska vårdnaden om barnen. Däremot är hon inte lämplig att utses till vårdnadshavare. Barnens svårigheter är sådana att det finns stora behov av stödinsatser. För att barnens fortsatta utveckling skall kunna tryggas krävs mycket av den som har vårdnaden om dem. De behöver ett tryggt hem med rutiner och omsorg samt en mogen vuxen som kan bevaka flickornas rättigheter ifråga om olika samhällsinsatser och stöd under lång tid. Den samverkan mellan skola och hem samt andra stödinsatser som måste finnas, kräver en vårdnadshavare som finns tillgänglig och har förmåga att se flickornas behov. Barnens mormor uppfyller inte dessa krav. G.L. har förklarat sig villig att åta sig att vara vårdnadshavare för flickorna. Hon är utbildad barnskötare och har sedan byggt på med fritidspedagogutbildning. Under de senaste 30 åren har hon arbetat som föreståndare på ett daghem i Eskilstuna.

A.B. bestred yrkandet och anförde vid tingsrätten följande.

Hon hade eget boende med barnen från det att N.B. var 2-3 år gammal. N.B. har främst haft problem med sitt språk och det ville hon ha hjälp med. Hon anser dock inte att hon har fått den hjälp hon ville ha. Hon anser vidare att socialnämnden inte gav henne annat alternativ än att godkänna en familjehemsplacering hos barnens mormor. Socialnämnden har därefter inte tillåtit barnen att komma och hälsa på henne i A-stad. Hon är osams med sin mor sedan en tid och vill därför inte besöka flickorna hemma hos deras mormor. Hon har träffat flickorna 2-3 gånger sedan 1998 men har även pratat med dem i telefon. Hon känner inte G.L. och ifrågasätter om denna klarar av att ta hand om flickorna.

Västmanlands tingsrätt (2001-05-30, hovrättsassessorn Carina Asplin samt nämndemännen Agneta Odehag, Anna Vikar och Gunvor Sharp) lämnade socialnämndens talan utan bifall. I domskälen anförde tingsrätten följande:

Av 6 kap. 7 § första stycket föräldrabalken framgår att om en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnen på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa och utveckling skall rätten besluta om ändring av vårdnaden.

Tingsrätten har tidigare prövat frågan om överflyttande av vårdnaden interimistiskt. Inför det beslutet konstaterade tingsrätten att det av utredningen i målet klart framgick att A.B. brast i omsorgen om barnen. Denna bedömning har inte ändrats av det som framgått vid huvudförhandlingen. Det finns därigenom skäl att besluta om en ändring av vårdnaden. Såsom dock tingsrätten konstaterade inför det interimistiska beslutet måste den föreslagna vårdnadshavarens lämplighet prövas.

Såsom framgår av ordalydelsen av 6 kap. 7 § föräldrabalken är lagrummet inriktat på omsorgen om barnet och därmed den faktiska vårdnaden. I det nu aktuella fallet vill socialnämnden att en vårdnadshavare skall förordnas som endast skall träffa barnet någon gång i veckan och därmed inte kontinuerligt sköta den faktiska vårdnaden utan istället snarare endast fatta de beslut som krävs. I förarbetena till nu aktuell lagstiftning skriver departementschefen (se NJA II 1983 s. 15) att i de flesta fall torde förevarande paragraf i praktiken aktualiseras bara när barnet har tagits om hand med stöd av LVU. En överflyttning av vårdnaden bör inte heller ske annat än om det finns någon annan, lämplig person som är villig att utöva vårdnaden och som barnet har ett så gott förhållande till att barnet självt kan eller rimligen bör acceptera denne som vårdnadshavare. Förutom det fall då vårdnaden flyttas över till den andre föräldern torde i övriga fall det många gånger vara nödvändigt att barnen har bott en tid i ett fosterhem för att man skall kunna avgöra hur denna placering har utfallit.

Vid huvudförhandlingen har framkommit att G.L., efter att tingsrätten lämnade socialnämndens interimistiska yrkande utan bifall, har träffat barnen i betydligt större omfattning än tidigare samt att hon planerar att träffa dem två halvdagar i veckan. Dock är det inte heller nu meningen att hon skall handha den faktiska vårdnaden om barnen. Liksom tidigare finner därför tingsrätten att G.L. inte har möjlighet att ge flickorna omvårdnad, trygghet och god fostran på sätt som en vårdnadshavare skall göra. Socialnämndens yrkande om förordnande av henne lämnas därmed utan bifall. Något överflyttande av vårdnaden skall därmed inte ske eftersom någon alternativ vårdnadshavare inte finns.

Socialnämnden överklagade tingsrättens dom och yrkade i första hand bifall till sin vid tingsrätten förda talan. I andra hand yrkade socialnämnden att hovrätten skulle förordna G.L. att gemensamt med flickornas mormor som särskilt förordnade vårdnadshavare utöva vårdnaden om flickorna.

A.B. avhördes inte i hovrätten.

Socialnämnden åberopade i hovrätten samma grunder och omständigheter till stöd för sin talan som i tingsrätten.

Svea hovrätt (2001-11-22, hovrättsråden Lars Hesser och Ragnar Lindgren, referent, samt hovrättsassessorn Caroline Hindmarsh) ändrade tingsrättens dom och förordnade G.L. att som särskilt förordnad vårdnadshavare utöva vårdnaden om N.B. och S.B. I domskälen anförde hovrätten följande.

Hovrätten konstaterar inledningsvis, liksom tingsrätten, att utredningen i målet visar att A.B. har brustit i omsorgen om sina döttrar, N.B. och S.B., i sådan omfattning att det i sig föreligger förutsättningar att med stöd av 6 kap. 7 § föräldrabalken överflytta vårdnaden om dem till en särskilt förordnad vårdnadshavare.

Frågan är då om den omständigheten att den av socialnämnden föreslagna vårdnadshavaren, G.L., inte avser att varaktigt bo tillsammans med barnen utgör hinder mot att hon utses till särskilt förordnad vårdnadshavare.

Enligt 6 kap. 1 § föräldrabalken har ett barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Enligt 2 § samma kapitel är det vårdnadshavaren som har ansvar för barnets personliga förhållanden och som har en skyldighet att se till att barnets behov tillgodoses. Knutet till vårdnadshavarens skyldigheter finns en rätt att bestämma över barnets angelägenheter. Rätten att bestämma ses som en förutsättning för att vårdnadshavaren skall kunna fullgöra sin plikt att tillgodose barnets behov (se Anna Singer, Föräldraskap i rättslig belysning, 2000, s. 434).

De nu redovisade bestämmelserna tar sikte på den rättsliga vårdnaden om barnet. Det rättsliga ansvar som åläggs vårdnadshavaren i 6 kap. 2 § föräldrabalken innebär inte en skyldighet för vårdnadshavaren att personligen ombesörja den faktiska vården om barnet. Att så är fallet är ju också en förutsättning för ett gemensamt vårdnadsansvar mellan två föräldrar som inte båda bor tillsammans med barnet (jfr Walin m.fl., Föräldrabalken, 6:e uppl. 2001, s. 6:8 och Singer a.a. s. 449).

Av det sagda följer att bestämmelsen i 6 kap. 7 § föräldrabalken inte hindrar att överflyttning av vårdnaden sker till en särskilt förordnad vårdnadshavare som inte i någon större utsträckning skall ombesörja den faktiska vården om barnet, så länge den förordnade vårdnadshavaren har möjlighet att uppfylla sina skyldigheter enligt 6 kap. 2 § föräldrabalken.

Annat har inte framkommit i målet än att G.L. har ett gott förhållande till N.B. och S.B. och även till mormodern, som skall utöva den faktiska vården av flickorna. G.L. har också lång erfarenhet av barn. Hovrätten anser på grund härav att G.L. är lämplig som vårdnadshavare och att hon på ett sätt som är till flickornas bästa har förmåga att fullgöra sitt vårdnadshavaransvar. Socialnämndens förstahandsyrkande skall därför bifallas och vårdnaden om flickorna anförtros åt G.L. som särskilt förordnad vårdnadshavare.

Vid denna utgång saknas skäl att pröva socialnämndens andrahandsyrkande.

Målnummer T 4901-01