RH 2003:3

Bramsegelskonaren Lady Ellen sjösattes 1982. Beställare av fartyget var rederiet Lady Ellen, som ägdes till 45 % av KB L.J. Shipping, till 40 % av AB Toftö och med vardera 5 % av syskonen P-A.J., I-L.J. och L-E.J. Syskonens far är L.J., Skärhamn. Toftö (som i allmänhet kommer att användas som gemensam benämning för delägarna i partrederiet och i av dem senare förvärvad egendom) bedrev under 1980-talet båtcharter i den karibiska övärlden och i Medelhavet. Fartyget chartrades 1986 av en amerikansk medborgare vid namn J.G. Partredarna kom 1988 att förvärva en av denne ägd vingård, Domaine de la Tousque, utanför Toulon i södra Frankrike. I anslutning till de händelser som målet rör anlitade de advokaten M.S., verksam i L.L:s Advokatbyrå (L.L.), för juridiskt biträde. I samband med att frågor om fransk rätt blev aktuell anlitades en juridisk byrå i Marseille, Eltvedt & O'Sullivan (härefter E&O), för juridiskt biträde i Frankrike. KB L.J. Shipping (senare namnändrat till KB Björn Shipping) överlät enligt köpeavtal daterat den 11 februari 1991 en andel om 45 % av vingården till L.J. Shipping Skagen ApS (härefter Skagenbolaget). Toftö, Skagenbolaget och de tre syskonen J. har i denna sak överlåtit sina rättigheter till Rederi- & Fastighets AB Råna (härefter Råna) enligt handlingar daterade i januari 1995.

Toftö ingick i juli 1986 ett avtal om charter under ett år av Lady Ellen med J.G. som avsåg att använda fartyget i Medelhavet under vintern. I avtalet ingick en option för J.G. att förvärva fartyget. J.G. erlade betalning för charterhyran genom att överlämna checkar på drygt en miljon franska francs till L-E.J. Sedan L-E.J. löst in checkarna i en bank i Monte Carlo och återvänt till Sverige, krävde banken pengarna åter sedan det visat sig att checkarna saknade täckning. Detta föranledde Toftö att vända sig till L.L., där M.S. kom att för L.L:s räkning biträda Toftö. M.S. anlitade i sin tur E&O, en juridisk byrå med verksamhet bl.a. inom området för sjöförsäkring, som därvid främst företräddes av juristen F.B. men även i någon mån av juristen D.O. En följd av bankens krav var att Lady Ellen flyttades från Frankrike, först till Italien och senare till Spanien, för att undvika att fartyget belades med kvarstad.

Toftö ingick i förhandling både med banken och med J.G. rörande den obetalda charterhyran och checkarna. J.G. träffade företrädare för Toftö bl.a. vid ett möte i Skärhamn den 9 november 1986. Parterna överenskom att J.G. skulle köpa Lady Ellen. Ett "Memorandum of Agreement" undertecknades den 2 januari 1987. Köpeskillingen bestämdes till drygt 22 milj. (22 252 424) kr och förvärvet inskrevs i det svenska skeppsregistret den 16 februari 1987. Finansieringen av köpet skedde genom att AB Lady Ellen tog upp lån om 17,5 milj. kr i Föreningsbanken, mot att banken erhöll pantbrev till ett belopp om 27 milj. kr i fartyget. I uppgörelsen ingick även att syskonen J. gick i borgen för ett belopp om 5 milj. kr och att Toftö fick andrahandspant för ett belopp om 10,5 milj. kr i Föreningsbankens inteckningar i fartyget. I anslutning till förvärvet lämnade KB L.J. Shipping ett lån till J.G. om 4 061 800 kr. Som säkerhet för lånet till J.G. och för den personliga borgen fick Toftö inteckning i J.G:s vingård utanför Toulon, Domaine de la Tousque. Formellt ägdes vingården av det av J.G. och hans hustru ägda bolaget Société Civile Domaine de la Tousque (SC). Vid ett notariellt förfarande i Frankrike den 11 december 1986 erhöll Toftö inteckning med tredje bästa rätt i vingården för 17 milj. francs, inom 21,8 milj. francs. Inteckningar med bättre rätt hade J.G:s fångesman, ett bolag som ägdes av en familj D., dels för "privilège de vendeur", en rätt att återta egendomen vid bristande betalning, dels för ogulden köpeskilling om 4,8 milj. francs. Vid inteckningsförfarandet den 11 december 1986 företräddes J.G. och Toftö av var sin fransk jurist. Även L-E.J. och F.B. var närvarande.

Våren 1987 hade familjen D. inlett exekutiva åtgärder mot makarna G:s bolag SC för bristande betalning av köpeskillingen för vingården. För att förhindra att fastigheten återgick till den tidigare ägaren förvärvade Toftö den 10 januari 1987 D:s rättigheter mot SC genom att betala 6,2 milj. francs. Förfarandet har beskrivits på så sätt att Toftö förvärvade D:s säljarrevers med därtill knutet "privilège de vendeur". Härefter var Toftö ende innehavare av inteckningar i vingården.

AB Lady Ellen skötte inte sina åtaganden gentemot Föreningsbanken och försattes den 26 januari 1988 i konkurs. I en uppgörelse med banken förvärvade Toftö fartyget Lady Ellen genom att överta betalningsansvaret för AB Lady Ellens lån hos banken om 17,5 milj. kr. I uppgörelsen ingick att banken avstod från att göra gällande syskonen J:s borgensåtagande. Förvärvet av Lady Ellen registrerades i skeppsregistret den 9 mars 1988.

På grund av att Oeno Var Brignoles, ett företag i vinbranschen, riktat krav mot SC, försåldes vingården exekutivt genom en auktion den 14 juni 1988 vid Tribunal de Grande Instance i Toulon. Vingården ropades in för 6,2 milj. francs av advokaten C.G., Toulon, för Toftös räkning. M.S. och F.B. samt ytterligare en jurist, A.C., var närvarande vid auktionen. Ingen av familjen J. var närvarande. L.J. befann sig dock i området. Toftö erlade inte någon kontant betalning för fastigheten. I stället erlades köpeskillingen genom kvittning, "compensation", som innebar att Toftö använde sina fordringar mot SC. Vid en fransk exekutiv auktion finns en möjlighet att komma in med ett högre bud inom en viss tid efter auktionsdagen. En bulvan för J.G., en amerikan vid namn F.v.B, utnyttjade denna möjlighet. Detta fick till följd att Toftös förvärv vid auktionen fastställdes först den 11 oktober 1988 av domstolen i Toulon, som konstaterade att F.v.B:s överbud inte kunde göras gällande, eftersom han var insolvent. Toftös förvärv av fastigheten registrerades den 3 mars 1989.

Den 9 september 1988 förpliktade Stenungsunds tingsrätt, efter återvinning av lagsökningsutslag, J.G. och SC att solidariskt till Toftö betala drygt 16 milj. kr.

Sedan anställda på vingården vänt sig till fransk domstol med krav mot SC på utfående av obetalda löner om drygt 344 000 francs för den tid då vingården ägdes av SC, fick de bifall till sina krav i en dom den 8 november 1988.

Under hösten 1988 tog E&O in anbud från utomstående entreprenörer för att sköta vinodlingen på fastigheten. E&O framlade tre alternativa lösningar för Toftö. Efter ett möte den 15 december 1988 i Skärhamn bestämde man sig inom familjen J. för ett av alternativen och som en följd av detta valdes P.P., ägare av en grannfastighet, som brukare eller arrendator i fråga om vinodlingen. P.P. fick härefter tillträde till det arrenderade området.

Makarna G. flyttade från vingården i januari 1989 och i samband därmed fick familjen J. tillträde till byggnaderna på fastigheten. Genom E&O hade en man vid namn P.T. anställts som portvakt och tillsyningsman. På fastigheten bodde även två andra familjer. Under 1989 uppstod en tvist mellan Toftö och P.P. om avtalsförhållandet. Toftö hävdade att avtalet var ettårigt medan P.P. hävdade att avtalet löpte under längre tid. Enligt fransk lag gäller under vissa förutsättningar en minimitid om nio år för arrende. I tvisten mellan parterna anlitades C.G. av Toftö. Denna anlitades också för att vräka en av familjerna som bodde på fastigheten.

Efter beslut om "redressement judiciaire", ett förenklat konkursförfarande, den 11 maj 1989, försattes SC i konkurs, "liquidation judiciaire", den 6 juli 1989 vid domstolen i Toulon. Advokaten J-P.G. utsågs till företrädare för borgenärerna i konkursen och senare till likvidator. I målet har angetts att han var konkursförvaltare.

D.O. besökte vingården den 8 augusti 1989 och sammanträffade där med L-E.J. Han överlämnade "lagfartshandlingar" rörande Toftös förvärv av vingården och handlingar rörande ett lån om 2 milj. francs som upptagits i en fransk bank, Crédit Agrocole, mot säkerhet i vingården.

Under 1989 gjorde de tidigare anställda på vingården anspråk på förmånsrätt i köpeskillingen efter den exekutiva auktionen. Detta uppmärksammades under hösten 1989 av C.G., F.B. och A.C. F.B. informerade M.S. den 23 november 1989 om anspråket och om att SC försatts i konkurs. M.S. vidarebefordrade dessa uppgifter till Toftö samma dag.

Den 14 maj 1990 stadfäste arrendedomstolen i Toulon, Tribunal Paritaire des Baux Ruraux, en förlikning mellan Toftö och P. Förlikningen innebar att P. skulle lämna vingården under hösten 1990 mot erhållande av 100 000 francs.

Som ett led i konkursförfarandet beträffande SC fastställdes i dom den 21 juni 1990 ett datum för betalningsinställelse, "cessation de paiements", till den 11 november 1987. Det är ostridigt att J-P.G., i strid med gällande bestämmelser, inte underrättade Toftö om möjligheten att bevaka fordran i konkursen och att Toftö inte heller bevakade någon fordran.

Den 4 oktober 1990 fastställdes ett utdelningsförslag rörande köpeskillingen vid den exekutiva auktionen den 14 juni 1988.

Under september 1991 träffade Toftö ett avtal om försäljning av vingården med en person vid namn D. för 8 milj. francs. Försäljningen fullföljdes dock inte.

Under 1991 handlades vid Tribunal de Grande Instance i Toulon ett överklagande av utdelningsförslaget den 4 oktober 1990. Klagande var J-P.G., som i sin egenskap av konkursförvaltare för SC yrkade att få del av köpeskillingen efter den exekutiva auktionen. Motparter i processen var förutom Toftö andra fordringsägare i SC:s konkurs, däribland Assedic du Var (en arbetslöshetskassa) och Oeno Var Brignoles. Toftö deltog inte i domstolens förhandlingar, men i domen, som meddelades den 30 januari 1992, angavs C.G. som ett av Toftös ombud. Assedic du Var begärde inplacering med sådan särskild förmånsrätt som tillkommer bl.a. arbetare på vingårdar. I domen angavs att Toftös fordran mot SC förlorat sin giltighet eftersom Toftö inte bevakat sin fordran i SC:s konkurs och att den således inte kunde användas till kvittning vid inrop av vingården. Till följd härav ändrades utdelningsförslaget på så sätt att inropspriset med ränta ställdes till de utdelningsberättigades förfogande.

Sedan Toftö överklagat underrättens dom fastställdes denna av Cour d'Appel i Aix en Provence den 18 december 1992. Domstolen redovisade i sin dom bl.a. följande överväganden. Toftö hade inte bevakat sin fordran i SC:s konkurs och hade heller inte gjort gällande rätt till efterbevakning, varför fordringen inte längre kunde göras gällande, den var utsläckt. Möjligheten till efterbevakning hade stått öppen under ett år efter konkursbeslutet. Toftö hade på inropsdagen gjort gällande kvittning, men sådan kunde endast ske om de fordringar som användes för kvittning var "likvida". När det gäller utdelningsförslag efter exekutiv auktion är fordringarna inte likvida förrän utdelningsförslaget har fastställts. När en fordringsägare med inteckning köper en fastighet kan kvittning mellan den köpeskilling han är skyldig att betala och hans inskrivna fordringar följaktligen inte äga rum förrän den dag utdelningsförslaget har fastställts. Toftö kunde således inte kvitta sin fordran mot köpeskillingen på inropsdagen utan borde ha deponerat köpeskillingen och framför allt bevakat sin fordran hos konkursförvaltaren. Eftersom Toftös fordran inte bevakats hade den förlorat sin giltighet, och Toftö kunde då inte längre kräva att placeras med förmånsrätt i utdelningsförslaget gällande köpeskillingen.

Råna yrkade vid Göteborgs tingsrätt att L.L. skulle förpliktas att betala dels 9 547 749 francs, dels 5 881 800 kr, allt jämte ränta.

L.L. bestred käromålet.//Not 1//

//Not 1. I det följande redovisas tingsrättens dom endast i de delar som är av intresse för den rättsfråga som referatet enligt rubriken avser.//

Råna anförde till utveckling av talan och grunder följande. Toftö har sedan oktober 1986 anlitat L.L. för juridiskt biträde i Sverige och Frankrike. Det första uppdraget avsåg att företräda Toftö vid förhandlingar med J.G. och banken i Monte Carlo i fråga om checkarna utan täckning som lämnats som betalning för charterhyra. L.L. godtog uppdraget utan inskränkning i fråga om tid eller plats. Uppdraget kom att utökas efter hand och bestod bl.a. i att biträda vid försäljningen av Lady Ellen och att därvid ombesörja att Toftö erhöll godtagbar säkerhet för låne- och borgensåtaganden, att biträda vid återköpet av Lady Ellen, att biträda vid förvärvet av säljarreversen, att biträda vid förvärvet av Domaine de la Tousque på den exekutiva auktionen, att biträda vid anskaffandet av arrendator, att biträda vid försäljning av fastigheten och att biträda i SC:s konkurs, samt i övrigt att bevaka Toftös intressen i dessa affärer. Från slutet av 1986 har L.L., som därvid företräddes av M.S., således haft i uppdrag att i alla avseenden tillvarata Toftös intressen, även i fråga om den dagliga skötseln av vingården. Uppdragen har inte varit begränsade geografiskt eller i tiden. Även 1989 och 1990 hade L.L. ett oinskränkt uppdrag för Toftö. L.L. har anlitat E&O som platsombud utan att Toftö gett direktiv om detta. E&O har erhållit instruktioner av L.L. och har haft en osjälvständig ställning. L.J. har inte haft behörighet att företräda delägarna i partrederiet.

L.L. eller E&O har var för sig eller i samråd anlitat C.G. för den del av uppdragen som krävde inställelse inför domstol i Frankrike. C.G. har inte anlitats direkt av Toftö. L.L., E&O och C.G. har vid flera tillfällen förelagt medlemmar av familjen J. fullmakter för underskrift. Fullmakterna har varit på franska, som familjen J. inte förstår, och har överlämnats utan närmare förklaringar. Det är fullt möjligt att familjen J. undertecknat fullmakter för såväl E&O som C.G. Detta har i så fall skett efter direkta instruktioner från M.S. De som har undertecknat fullmakten för C.G. inför den exekutiva auktionen den 14 juni 1988 har inte befunnit sig i Toulon vid tillfället. Det vanliga var att fullmakter och andra handlingar undertecknades i Sverige.

L.L. hade som Toftös uppdragstagare ett principalansvar för sina platsombud - E&O och C.G. - och ansvarar därför också för skada orsakad av platsombuden.

L.L. har inte fullgjort sina uppdrag, vilka faller under 18 kap.handelsbalken, med den skicklighet som uppdragen krävt, vilket fått till följd att Toftö har förlorat vingården. På grund av L.L:s försummelser har Toftö vållats ekonomisk skada som L.L. enligt 18 kap. 4 § handelsbalken skall svara för.

L.L. varit försumlig vid hanteringen av fyra närmare angivna angelägenheter. (Av dessa är den exekutiva auktionen den 14 juni 1988, anskaffandet av arrendator och bevakningen i SC:s konkurs av intresse för referatet). L.L:s försumlighet består även i själva anlitandet av E&O som platsombud trots att E&O inte är en advokatbyrå. Även platsombuden har agerat försumligt. L.L. har anlitat E&O vad avser Toftös samtliga ärenden och tvister i Frankrike. Detta uppdrag har lämnats utan restriktioner vad gäller uppdragens karaktär och har inte tidsbegränsats eller återkallats. Varken L.L. eller E&O har meddelat att deras uppdrag upphört. L.L. meddelade Toftö först under sommaren 1991 att L.L. inte längre kunde företräda Toftö eftersom Toftö inte erlagt betalning för en faktura av den 29 september 1990. L.L. har haft uppdrag att företräda Toftö i varje fall till maj 1991. Det bestrids att L.L:s eller E&O:s uppdrag för Toftö upphörde till följd av det av L.L. åberopade brevet till E&O den 21 mars 1989. Brevet tillkom som resultat av Toftös önskan att få kontroll över kostnaderna för driften av vingården. I brevet tar L.L. upp vissa praktiska frågor men inte frågan om uppdragets upphörande.

Råna bestred L.L:s påstående att E&O endast skulle ha haft tre särskilt angivna uppdrag.

Råna hävdade att svensk rätt skulle tillämpas på Rånas anspråk mot L.L.

L.L. angav följande grunder för sitt bestridande av käromålet: L.L. har inte varit försumligt. L.L. svarar inte för försummelser som eventuellt skulle kunna läggas E&O eller i Frankrike anlitade notarier eller advokater till last. Det finns inte i svensk rätt någon regel om strikt ansvar eller principalansvar för ett självständigt ombud som anlitas i annat land. Det bestrids att någon av E&O eller C.G. varit försumlig.

L.L. har ursprungligen anlitat E&O men detta förhållande har glidit över till att familjen J. direkt anlitat E&O. - L.L. har ej ansvar för de åtgärder som vidtagits av andra sedan de erhållit uppdrag direkt av familjen J. eller där familjen J. medverkat vid notariella transaktioner. L.L. svarar ej heller för vad J-P.G. låtit komma sig till last. Efter slutredovisningen av E&O den 8 augusti 1989 fick familjen J. själva avgöra hur de ville låta sig biträdas i Frankrike. L.L:s uppdrag för familjen J. i Frankrike upphörde i och med att E&O slutredovisade i augusti 1989. E&O kunde därefter inte agera för L.L:s räkning i frågor som rörde vingården.

Det vitsordas att E&O inte är en advokatbyrå och att F.B. inte är advokat. Det var en praktisk lösning att anlita E&O som L.L. sedan länge haft kontakt med. F.B. är en kvalificerad jurist som bl.a. sysslat med fastighetsrätt. Det bestrids att anlitande eller förmedling av E&O innebär försummelse.

Förhör under sanningsförsäkran ägde på båda parternas begäran rum med M.S. och på Rånas begäran med L-E.J. På Rånas begäran hördes syskonen A-B.E., I-L.J. och P-A.J. samt advokaten A.A., Paris, som vittnen. Vittnesförhör hölls vidare på båda parternas begäran med C.G. och F.B. och på L.L:s begäran med D.o'S. och med J-L. B., professor i juridik vid universitetet i Aix-Marseille.

Omfattande skriftlig bevisning åberopades, bl.a. rättsutlåtanden av A.A., F.B. och J-L.B.

Göteborgs tingsrätt (2000-05-15, chefsrådmannen Dan Ogvall samt rådmännen Gunnar Gladh och Hans Henriksson) ogillade käromålet.

Tingsrätten anförde inledningsvis: En naturlig utgångspunkt för tingsrättens prövning av käromålet är att ta ställning till om de åtgärder eller brist på åtgärder som åberopats som försummelser av Råna verkligen bör anses utgöra sådana försummelser. Det blir därvid inte i första hand en fråga om att ta ställning till vem som haft Toftös uppdrag utan en prövning som avser frågan om det föreligger en försummelse. Indirekt kan dock tingsrätten då även ha att bedöma vem som är att anse som uppdragsgivare och uppdragstagare.

Efter att ha funnit att M.S. inte varit försumlig anförde tingsrätten, såvitt nu är i fråga, att Råna inte hade visat fog för påståendet om försummelse genom att L.L. anlitade eller förmedlade E&O:s tjänster.

Råna överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets vid tingsrätten förda talan.

L.L. bestred ändring.

Med något undantag åberopades samma bevisning som vid tingsrätten.

Parterna angav samma grunder som vid tingsrätten. De utvecklade sin talan i enlighet med vad som antecknats i tingsrättens dom med vissa förtydliganden som ej är av intresse för referatet.

Hovrätten för Västra Sverige (2002-01-30, hovrättslagmannen Staffan Levén, hovrättsrådet Åke Thimfors samt tf. hovrättsassessorn Magnus Haglund) fastställde tingsrättens domslut.

I domskälen anförde hovrätten följande.

Det är klarlagt att L.L. fått i uppdrag att utföra vissa närmare angivna arbeten åt Toftö; L.L. har alltså i förhållande till Toftö intagit ställning som uppdragstagare eller syssloman. För uppdragens fullgörande i Frankrike har L.L. som medhjälpare anlitat E&O, som i sin tur låtit delar av uppdragen utföras av advokaten C.G. Råna har i målet gjort gällande att vårdslöshet kan läggas såväl L.L. som L.L:s utländska medhjälpare till last och att L.L. svarar inte bara för egen försumlighet utan också för medhjälparnas culpa. L.L. har bestritt dessa påståenden. En viktig fråga vid prövningen av Rånas talan blir följaktligen huruvida L.L. ansvarar för försummelser av de franska ombuden; föreligger inte något sådant ansvar saknas ju skäl att pröva frågan om deras vårdslöshet.

Vid behandlingen av frågan om sysslomans ansvar för medhjälpare har i doktrinen ibland gjorts åtskillnad mellan fall när medhjälparen haft en osjälvständig position och fall då denne agerat självständigt. Gränsen mellan osjälvständiga och självständiga medhjälpare har sagts avse omfattningen av de åtgärder som sysslomannen själv skall vidta. En osjälvständig medhjälpare skall uppdragstagaren inte bara anskaffa utan även fortlöpande instruera och övervaka. När det gäller en självständig medhjälpare inskränker sig uppdragstagarens aktivitet till att anskaffa och instruera; därefter ankommer det på medhjälparen att utan ytterligare inblandning från uppdragstagarens sida fullgöra förpliktelsen. (Se Rodhe, Obligationsrätt s. 326 f.)

Enligt vedertagen uppfattning svarar en uppdragstagare för vållande hos en osjälvständig medhjälpare (se Rodhe, a.a. s. 327 och Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1, 2 uppl. s. 161).

Frågan om sysslomans ansvar för självständig medhjälpares vållande kan däremot knappast ges ett entydigt svar. I obligatoriska rättsförhållanden i allmänhet anses huvudregeln vara att den som anlitar en självständig företagare blir ansvarig för vållande av denne eller hos denne anställd personal och detta gäller även om det enligt avtalet är tillåtet att sätta annan i sitt ställe. Denna regel synes dock förutsätta att anlitandet av medhjälparen inte inneburit en substitution, dvs. att medhjälparen trätt in i avtalsförhållandet i stället för den ursprunglige avtalsparten. Undantagen från nämnda huvudregel skulle bero på lag, sedvana eller avtal. (Se Hellner, Speciell avtalsrätt II - Kontraktsrätt, 3 uppl., 2 häftet s. 122 f med hänvisningar och Hellner-Johansson, Skadeståndsrätt 6 uppl., s. 164 f samt Rodhe, a.a. s. 325 ff.)

I konsekvens med vad som anses gälla i kontraktsförhållanden i allmänhet har hävdats att en uppdragstagare som anlitat någon annan för en del av uppdraget blir skadeståndsskyldig för vållande av den anlitade personen även om han inte själv visat försummelse, såvida han inte giltigen friskrivit sig från detta ansvar (se Hellner, Speciell avtalsrätt II - Kontraktsrätt, 3 uppl., 1 häftet s. 209 och 218). Det har dock från annat håll sagts att ett sådant synsätt är tveksamt i de fall medhjälparen får utföra göromål som fordrar viss sakkunskap; ett exempel är när en advokat lämnar över ett ärende till en kollega på en annan ort (se Bengtsson, a.a. s. 162 f med hänvisningar). I fråga om advokats ansvar har vidare uttalats att man bör kunna beakta den ordning vari advokaten uppburit vederlag från klienten, omfattningen av det arbete som lämnas över till medhjälparen och i vad mån advokaten utövar kontroll över eller annars tar befattning med ärendet (se Karlgren i Svensk Juristtidning 1954 s. 247 f).

Vid en mera övergripande bedömning av vad som i målet upplysts om L.L:s uppdrag till E&O bör E&O närmast vara att uppfatta som självständig medhjälpare till L.L., även om det finns inslag i deras relation som kan sägas tala i annan riktning; bl.a. förekom i åtminstone en del ärenden flera kontakter och diskussioner mellan L.L. och E&O.

Prövningen av frågan om L.L:s ansvar för sina medhjälpares culpa bör bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter. Avgörande bör därvid bli om L.L. kan anses endast ha åtagit sig att överföra ärendena för vidare handläggning av platsombuden i Frankrike eller om L.L. skall anses ha åtagit sig att utföra uppdragen även i de delarna genom platsombuden. Frågan därom låter sig knappast besvaras utan att man beaktar de särskilda förhållandena vid varje uppdrag. Vissa mera allmängiltiga omständigheter skall dock lyftas fram redan här.

Det är ostridigt att Toftö under den i målet aktuella tiden anlitat L.L. för en rad skilda juridiska uppdrag av vilka i stort sett samtliga hade sitt ursprung i avtalet om charter av Lady Ellen. Som Råna menat finns det därför anledning att se de kritiserade arbetena i ett större perspektiv än som fullgörande av enskilda, isolerade avtal.

Sedan M.S. inledningsvis utfört merparten av arbetet själv kom en allt större del av detta att, med Toftös godkännande, tas om hand av E&O och andra ombud i Frankrike, något som emellertid knappast kan sägas ha varit förutsatt redan från början. Trots att några av de mera krävande uppdragen i viktiga delar hanterades av de franska ombuden, kom L.L:s förpliktelser och rättigheter mot Toftö inte att helt övergå på dem; L.L. transporterade alltså inte den fullmakt man erhållit från Toftö vidare till platsombuden. En sådan övergång hade för övrigt inte rimmat särskilt väl med den personliga karaktären i Toftös förtroendeuppdrag till M.S. på L.L. Åtminstone i vissa av de uppdrag som E&O anlitades till hade L.L. enligt vad som framgått ett fortsatt engagemang och som nämnts förekom här samråd mellan E&O och L.L. Det ligger då nära till hands att förstå situationen så att L.L. i dessa delar hade ett ansvar mot Toftö. För att L.L. hade ett mera generellt ansvar talar det förhållandet att Toftö, även sedan platsombuden anlitats, hade sina kontakter i ärendena med L.L. och att det endast i vissa speciella fall förekom kommunikation direkt mellan Toftö och platsombuden; Toftö synes således genomgående ha uppfattat L.L. som sin huvudsakliga företrädare i de rättsliga angelägenheterna. Det faktum att det var L.L. som fakturerade arbetena utomlands tyder på att även L.L. hade den uppfattningen.

Visserligen hade man från svenskt advokathåll begränsade möjligheter att kontrollera hur ärendena hanterades i Frankrike. L.L. hade dock stor vana av juridiskt arbete i europeiska länder och hade sedan många år samarbetat med E&O, om än främst i sjörättsliga frågor. L.L. måste därför anses ha haft större möjligheter än vad som ofta är fallet att följa och granska annans hantering av en juridisk angelägenhet i ett utomnordiskt land, låt vara att L.L. inte tidigare haft att göra med den advokat, C.G., som E&O i sin tur engagerade. Som redan framhållits förekom flera kontakter mellan L.L. och E&O.

Med hänsyn till anförda omständigheter ligger det nära till hands att i detta fall åtminstone som utgångspunkt ansluta sig till den huvudregel angående ansvar för självständig medhjälpare som hävdats i den juridiska litteraturen. Någon ansvarsfriskrivning från L.L:s sida har inte skett; frågan om ansvaret för uppdragens rätta fullgörande har enligt vad utredningen ger vid handen över huvud taget inte berörts mellan L.L. och Toftö. Av det sagda följer naturligen det ytterligare antagandet att L.L. svarar för culpa också hos de ombud som E&O på grund av uppdrag från L.L. anlitat i saken.

Som antytts ovan förutsätter naturligtvis L.L:s ansvar för medhjälpares vårdslöshet att den handling som orsakade skadan var föranledd av L.L:s anlitande av E&O och låg inom Toftös och L.L:s avtal. Vid den fortsatta prövningen av skadeståndsfrågan får följaktligen bedömas de närmare omständigheterna vid de enskilda uppdragsavtalen och huruvida vårdslöshet inom ramen för uppdragen kan läggas någon på L.L:s sida till last. Försumligheten skulle enligt Råna ha bestått i dels L.L:s anlitande eller förmedling av platsombuden, dels L.L:s eller platsombudens felaktiga utförande av uppdragen.

Efter att ha funnit att utredningen inte gav erforderligt stöd för vad Råna hävdat om L.L:s försumlighet inom ramen för uppdraget att försälja Lady Ellen anförde hovrätten vidare.

Beträffande de övriga tre uppdrag vilka enligt Råna utförts vårdslöst har Råna hävdat att L.L. anlitat E&O som medhjälpare eller förmedlat kontakt med det företaget. En gemensam fråga för dessa fall blir om oaktsamhet kan läggas L.L. till last vid själva valet av E&O som platsombud.

Vid prövningen av den frågan skall framhållas att E&O enligt vad utredningen utvisar är en juridisk byrå som vid tiden för uppdragen hade ett gott anseende i flera länder; företaget anlitades regelmässigt av de nordiska sjöförsäkringsbolagen och P&I-klubbarna. Vidare har M.S. redogjort för sina mångåriga kontakter och goda erfarenheter av E&O, främst inom området för sjöförsäkring. E&O hade enligt vad som framgått kompetens också på sådana rättsområden som fordrades vid utförandet av Toftös uppdrag. Sålunda hade medarbetaren, juristen F.B. särskild inriktning på fastighetsrätt. Vid angivna förhållanden finner hovrätten att L.L:s åtgärd att för uppdragens fullgörande anlita eller förmedla kontakt med E&O inte kan anses försumlig.

Hovrätten övergår härefter till nästa uppdrag vari försumlighet vid utförandet lagts L.L. till last, nämligen uppdraget att biträda vid den exekutiva auktionen.

Det är ostridigt att M.S. fick Toftös uppdrag att vid exekutiv auktion den 14 juni 1988 ropa in den fastighet som utgjorde säkerhet för Toftös fordringar mot J.G:s bolag och att M.S. för uppdragets utförande anlitade E&O. Inropet kom faktiskt att göras av advokaten C.G., sedan denne enligt vad utredningen utvisar engagerats av F.B. hos E&O härför. Frågan blir här om L.L. - utöver egna åtgärder vid auktionen - skall svara för platsombuds arbete.

Som uttalats i det föregående finns det en rad för uppdragen i allmänhet gemensamma omständigheter som talar för att L.L. skall svara för medhjälparnas insatser. Frågan blir därför om förhållandena vid detta uppdrag talar i motsatt riktning.

Visserligen var Toftö väl införstått med att det faktiska arbetet vid inropet på den exekutiva auktionen skulle utföras av en fransk processjurist; denne kunde ju där åberopa en fullmakt direkt från Toftö förmedlad av M.S. på auktionsdagen. Av betydelse är emellertid också att M.S:s tidigare medverkan hade spelat en avgörande roll för Toftös beslut i själva saken. Redan föregående år hade Toftö på M.S:s inrådan skaffat sig mera betryggande säkerhet i fastigheten, och även det efterföljande beslutet att ropa in denna på exekutiv auktion var föranlett av M.S:s råd, låt vara att denne i sin tur diskuterat saken med fransk expertis. Dessa åtgärder var enligt M.S:s besked till Toftö nödvändiga för att Toftö skulle bevara sin säkerhet. Till detta kommer att M.S., även efter det att Toftö hade befullmäktigat C.G., hade ett engagemang i saken; enligt vad L.L. vitsordat hade M.S. till uppdrag att samråda med Toftö under den exekutiva auktionen. Följaktligen var M.S. närvarande vid auktionen, och han kom där att vidta vissa åtgärder för Toftös räkning. I samband med att fråga uppkom om Toftö, för att vinna skattemässiga fördelar, skulle ropa in fastigheten under beteckningen "professionella fastighetshandlare", tog M.S. kontakt med L-E.J., som enligt M.S:s begäran var tillgänglig per telefon under och i anslutning till auktionen. Beslut i frågan fattade slutligen M.S. och han vidarebefordrade också beskedet till C.G. Utredningen talar för att M.S. instruerade C.G. även om köpeskillingens storlek. Det är mera oklart om M.S. agerade för att få till stånd den kvittning som företogs. Med hänsyn till kvittningens betydelse för tidpunkten för och storleken av eventuell betalning ligger det emellertid nära till hands att anta att frågan därom behandlats under bl.a. M.S:s medverkan före auktionen.

Av anförda omständigheter framgår att M.S. för Toftös räkning varit i inte obetydlig omfattning delaktig i arbetet vid den exekutiva auktionen och att han också utövat kontroll över detta. Som en följd härav behövde Toftö i ärendet inte ha någon egen kontakt med de franska ombuden. Med hänsyn särskilt härtill saknas förutsättningar att i detta fall frångå den tidigare fastslagna utgångspunkten att L.L. svarar för medhjälparnas culpa.

Återstår då i denna del frågan om underlåtenheten att vid auktionen erlägga kontant betalning eller deponera medel utgjorde ett oaktsamt förfarande. I den frågan ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning att det inte var försumligt att kvitta köpeskillingen i stället för att erlägga den kontant.

Nästa del omfattar uppdraget att anskaffa arrendator. Här har från Råna hävdats att L.L. under hösten 1988 fått i uppdrag att för Toftös räkning upplåta vingården och att detta uppdrag senare preciserats till att gälla ingåendet av ett avtal med P. för en tid om ett år. L.L. har vitsordat förekomsten av ett sådant uppdrag, men gjort gällande att detta vidarebefordrats till E&O för utförande. Enligt vad utredningen ger vid handen kom uppdraget rent faktiskt att utföras av F.B.. Frågan blir här liksom i det nyss behandlade avsnittet om L.L. gentemot Toftö kan undgå ansvar för andras åtgärder. Redan det förhållandet att L.L. ansetts ha haft ett sådant ansvar i det i tiden näraliggande uppdraget vid den exekutiva auktionen kan sägas tala för att den frågan skall besvaras nekande.

Om bakgrunden till upplåtelseavtalet antecknar hovrätten följande. Sedan M.S. i november 1988 av E&O uppmärksammats på att skötseln av vingården var eftersatt, tillskrev denne Toftö i saken. Efter visst samråd med M.S. beslutade Toftö att infordra anbud för gårdens skötsel, och sedan M.S. underrättat E&O därom inleddes ett anbudsförfarande i Frankrike. E&O tillställde M.S. uppgifter om de tre anbud som inkom. Under ett besök på vingården kort därefter träffade L-E.J. och I-L.J. i sällskap med F.B. två av anbudsgivarna. M.S. sammanfattade i brev till Toftö anbuden, och vid ett efterföljande möte med M.S. i Skärhamn beslutade Toftö att anta P:s anbud. M.S. sände ett besked därom till E&O.

Av det anförda följer att Toftö såväl före som efter det att E&O anlitats angående ett upplåtelseavtal hade åtskilliga kontakter och samråd med L.L. i saken. Även om företrädare för Toftö, utan M.S:s medverkan, i sällskap med F.B. vid ett tillfälle sammanträffade med två presumtiva arrendatorer, sköttes Toftös kontakter med platsombudet i stort sett helt av M.S. Denna ordning fortsatte också efter Toftös val av arrendator. Sålunda gjorde L-E.J. hos M.S. påstötningar för att få del av ett undertecknat avtal, varefter denne efter kontakt med E&O tillställde Toftö en kopia av avtalet, om än inte undertecknat. Ett annat uttryck för M.S:s engagemang i saken är det faktum att Toftö, trots att C.G. vid domstolsförfarandet anlitades direkt av Toftö, rådgjorde med M.S. i den senare uppkomna förlikningsdiskussionen med P.

Med hänsyn till anförda omständigheter finner hovrätten att M.S. tagit i sådan grad befattning med detta uppdrag att L.L. bör ansvara inte bara för eget utan också för E&O:s arbete.

Hovrätten fann emellertid att uppdragstagarna inte heller i fråga om att anskaffa arrendator kunde läggas försumlighet till last.

Angående påståendena om bevakningsförfarandet fann hovrätten att de utländska medhjälparnas uppdrag från L.L. hade upphört när enligt Råna bevakning i SC:s konkurs skulle ha skett samt att M.S. inte kunde anses ha visat försumlighet.

Sammanfattningsvis fann hovrätten att utredningen i målet inte gav tillräckligt stöd för att L.L. kunde läggas någon försumlighet till last vid uppdragens fullgörande.

Hovrättsrådet Gunilla Smith var skiljaktig beträffande domskälen och anförde följande.

Som majoriteten redogjort för är frågan om sysslomans ansvar för försummelser av självständiga medhjälpare omdiskuterad i den juridiska litteraturen. I det specifika fallet att en advokat lämnar över ett ärende till en kollega på annan ort anges saken vara svårbedömd och det är tunnsått med vägledande rättsfall i frågan. Till stöd för ansvarsfrihet för advokaten har i litteraturen hänvisats till NJA 1914 s. 23. Fallet gällde fråga om skyldighet för en juridisk byrå att ersätta klient för skada som tillskyndats denne genom ett av byrån för uppdragets fullgörande anlitat ombud. Detta avgörande har kritiserats på grund av att det är av speciell karaktär, nämligen indrivning av fordran utomlands. Från andra sidan har åberopats att Högsta domstolen i vissa fall av sak- och personskada ålagt ett ansvar i kontraktsförhållanden för självständig medhjälpares culpa. Det finns dock ytterligare andra fall med motsatt utgång, bl.a. när det mellan parterna varit förutsatt att självständig medhjälpare skulle anlitas. Det är ovisst i vad mån detta ansvar för medhjälpares vållande sträcker sig till andra kontrakts- och skadetyper än vad varje rättsfall avser. I de fall då den ursprungligen vidtalade sysslomannen behörigen överlämnat de väsentliga åtgärderna i det aktuella ärendet till medhjälparen, kan det verka närliggande att denne ensam får svara för sin och sina anställdas försumlighet (se Bengtsson, Särskilda avtalstyper 1977 s. 162 f.). Även om det föreligger osäkerhet i fråga om ansvar för medhjälpares försummelse, anser jag dock att det av det anförda kan dras den allmänna slutsatsen att när svensk advokat behörigen överlämnat utförande av uppdrag till jurist i annat land, svarar advokaten inte utan särskilt åtagande annat än i den mån han själv varit oaktsam vid valet av medhjälpare eller i fråga om instruktioner till denne.

Främst i fråga om uppdraget att anskaffa arrendator har det sagda betydelse. Sedan Toftö av tre alternativa lösningar för skötsel av vingården i avvaktan på försäljning valt ett som innefattade en upplåtelse under ett år till P.P., överlämnades åt F.B. att ombesörja ett sådant avtal. I det uppdraget har från början varit klart att medhjälpare i Frankrike måste anlitas dels på grund av att det fordras specialkunskaper i det franska rättssystemet dels i någon mån på grund av språksvårigheter. M.S:s möjligheter till kontroll av hur uppdraget genomfördes och att lagbestämmelserna där tolkades riktigt har varit ytterligt begränsade. Ansvar föreligger därför enligt min mening endast om M.S. själv varit oaktsam vid valet av medhjälpare och i fråga om instruktioner till denne.

Av F.B:s vittnesmål framgår tydligt att han var medveten om vikten av att det skulle vara fråga om ett kontrakt som inte gällde mer än ett år; ett s.k. nödhjälpskontrakt. Det har inte framkommit annat än att M.S. gett riktiga instruktioner till F.B. som har fastighetsrätt som specialområde. Jag finner därför redan på grund härav att någon försummelse inte kan läggas L.L. till last.

Målnummer T 2963-00