RH 2005:49

Åklagaren åtalade R.I. för bilbältesförseelse enligt följande gärningsbeskrivning: R.I. har den 4 april 2005 uppsåtligen eller av oaktsamhet fört personbilen BTH 416 på Storgatan i Lycksele utan att använda bilbälte.

R.I. vidgick att han fört den aktuella personbilen på angiven tid och plats utan att använda bilbälte, men bestred ansvar för brott under påstående att det fyrpunktsbälte som var monterat i bilen inte är ett bilbälte i lagens mening.

Lycksele tingsrätt (2005-05-10, tingsnotarien Christian Oxhamre samt nämndemännen Monica Sällström Andersson och Åsa Forsgren) dömde R.I. för bilbältesförseelse enligt 4 kap. 10 § första stycket och 14 kap. 3 § 1 ctrafikförordningen (1998:1276) till penningböter 600 kr.

Tingsrätten anförde i sina domskäl bl.a. följande. Frågan i målet är om ett fyrpunktsbälte skall anses vara ett bilbälte i 4 kap. 10 § trafikförordningens mening. Enligt Vägverkets föreskrifter skall med bilbälte avses ”Skyddsanordning avsedd att hålla fast en person som färdas i bil så att personskada undviks eller åtminstone reduceras vid sammanstötning eller hastig inbromsning. Bilbältets huvudsakliga beståndsdelar är bältesband och bälteslås.” (Vägverkets föreskrifter om bilar och släpvagnar som dras av bilar, VVFS 2003:22, 30 kap. 1 §). Enligt denna definition måste även ett fyrpunktsbälte anses vara ett bilbälte. Att det i samma föreskrifter 30 kap. 4 § anges att en personbil av 1970 eller senare års modell skall ha trepunktsbälten i framsäte innebär inte någon skillnad. Då inga av undantagen i 4 kap. 10 § trafikförordningen är tillämpliga var R.I. skyldig att använda bilbältet. Eftersom han inte gjorde det skall han dömas för bilbältesförseelse till penningböter.

Nämndemannen Per Erik Holmlund var av skiljaktig mening och anförde följande. Skyldigheten att använda bilbälte gäller endast trepunktsbälten. Då bilen var av sådan årsmodell att ett sådant saknades och det inmonterade bältet var ett fyrpunktsbälte var R.I. inte skyldig att använda bälte. Åtalet skall således ogillas.

R.I. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet.

Åklagaren bestred ändring.

Hovrätten för Övre Norrland (2005-11-16, hovrättsråden Gunnar Sjöblom, Susanne Möller och Arne Åkerström, referent) fastställde tingsrättens domslut.

Hovrätten anförde i sina domskäl följande:

Som tingsrätten anfört är det utrett att R.I. fört den aktuella personbilen på angiven tid och plats utan att använda bilbälte.

Enligt 4 kap. 10 § första stycket trafikförordningen skall vid färd på väg den som färdas i en personbil sitta på en sittplats utrustad med bilbälte om en sådan plats är tillgänglig och skall använda bältet. I trafikförordningen anges inte vad som där avses med begreppet bilbälte. Om en förare av en personbil uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 4 kap. 10 § trafikförordningen döms han eller hon enligt 14 kap. 3 § 1 c samma förordning till penningböter.

Vägverkets föreskrifter om bilar och släpvagnar som dras av bilar, vilka R.I. hänvisat till, innehåller närmare bestämmelser om fordons beskaffenhet och utrustning enligt fordonsförordningen (2002:925). Av 30 kap. 4 § i Vägverkets föreskrifter framgår att förevarande bil, en Volvo P544 av 1962 års modell, inte omfattas av något krav på att bilbälte skall vara monterat. Det är i målet emellertid inte fråga om huruvida den aktuella bilen har omfattats av något krav på att vara utrustad med bilbälte, och i sådant fall av någon särskild godkänd typ, utan huruvida föraren varit tvungen att använda det fyrpunktsbälte som bilen rent faktiskt varit utrustad med på förarplatsen. I denna fråga saknar bestämmelserna i Vägverkets föreskrifter om fordons utrustning betydelse.

Genom ovan nämnda bestämmelser i trafikförordningen har Sverige genomfört artikel 2.1 a i i rådets direktiv 91/671/EEG av den 16 december 1991 om obligatorisk användning av bilbälten och fasthållningsanordningar för barn i fordon. I denna artikel, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/20/EG, anges att medlemsstaterna skall kräva att alla som färdas i fordon av vissa slag, däribland personbilar, använder de säkerhetsanordningar som fordonet är utrustat med, när dessa framförs på väg. Enligt artikel 1.2 i direktivet 91/671/EEG, i dess lydelse enligt direktivet 2003/20/EG, skall definitionerna av säkerhetsanordningar, inklusive bilbälten, vara desamma som i bilaga I till rådets direktiv 77/541/EEG av den 28 juni 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om bilbälten och fasthållningsanordningar i motorfordon. I nämnda bilaga, punkten 1.1, definieras bilbälte (säkerhetsbälte, bälte) som ”en anordning av band med ett låsbeslag, justeringsanordningar och fästen som kan förankras i ett motordrivet fordon och som är avsett att minska risken för skador på den som är fastspänd i händelse av kollision eller kraftig inbromsning, genom att begränsa kroppens rörelsemöjligheter. En sådan anordning kallas i allmänhet ”bältesenhet”, vilket är en term som även omfattar eventuella anordningar för energiupptagning eller upprullning av bälten.”. Vidare definieras i punkterna 1.1.1 - 1.1.4 i bilagan vad som avses med höftbälte, diagonalbälte, trepunktsbälte och fyrpunktsbälte. Enligt punkten 1.1.4, i dess lydelse enligt kommissionens direktiv 2000/3/EG, avses med fyrpunktsbälte ”en bältesenhet som består av ett höftbälte och axelband”.

Nationella regler som genomför bestämmelser i EG-direktiv skall tolkas i enlighet med dessa direktiv om den nationella rättens tolkningsprinciper medger en sådan tolkning av den existerande nationella regleringen. Med beaktande av ovan lämnad redogörelse för bestämmelserna i de relevanta EG-direktiven och med hänsyn till att ett fyrpunktsbälte även enligt normalt språkbruk är att betrakta som ett bilbälte finner hovrätten att det är uppenbart att kravet enligt 4 kap. 10 § första stycket trafikförordningen på att använda bilbälte vid färd på väg avser även fyrpunktsbälten i de fall då ett sådant bälte har monterats i en personbil som i sig inte omfattas av något krav på att ha bilbälten monterade. R.I. kan således inte undgå ansvar för bilbältesförseelse.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning i fråga om påföljden. Tingsrättens domslut skall därför fastställas.

Målnummer B 426-05