RH 2006:40
Fråga om utvisning av EU-medborgare på grund av brott. Vid tillämpningen av 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) har Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG beaktats.
Borås tingsrätt
Tingsrätten (ordförande rådmannen Boris Preijde) dömde den 13 april 2006 den slovakiske medborgaren O.K. för snatteri, tillgrepp av fortskaffningsmedel och försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel. Påföljden bestämdes, med undanröjande av en tidigare utdömd villkorlig dom, till fängelse tre månader. Den tidigare domen avsåg stöld, snatteri och olovlig körning, begångna under tidsperioden från januari 2005 till och med juni 2005.
Beträffande åklagarens yrkande om att O.K. skulle utvisas anförde tingsrätten:
Av yttrande från Migrationsverket den 24 mars 2006 framgår att O.K. aldrig ansökt om uppehållstillstånd i Sverige och att man därför inte har några andra handlingar rörande honom än de som översänts av tingsrätten. Då han är medborgare i ett land som ingår i Europeiska unionen har Migrationsverket svårt att se att det finns några hinder mot verkställighet i Slovakien vid ett eventuellt beslut om utvisning.
O.K. har genom denna dom lagförts för ytterligare tillgreppsbrott i Sverige och påföljden har bestämts till fängelse. Utvisning kan ske vid sådan påföljd. Han har sammanlagt gjort sig skyldig till sex tillgreppsbrott under cirka ett års tid och därutöver en olovlig körning. Påföljden har bestämts till fängelse och enligt tingsrättens mening finns en betydande risk för att O.K. skall återfalla i brott. Tingsrätten finner vid en samlad bedömning att det föreligger tillräckliga skäl för att utvisa O.K. ur riket och det för en tid som bestäms till tre år.
I domslutet utvisade tingsrätten O.K. med förbud att återvända före den 6 april 2009.
Hovrätten
O.K. överklagade domen och yrkade att hovrätten skulle upphäva beslutet om utvisning.
Åklagaren bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättslagmannen Dan Fernqvist, hovrättsrådet Pär Zelano, tf. hovrättsassessorn Emma Cardell, referent, samt nämndemännen Gerd Svensson och Lars Fredell) anförde i dom den 24 maj 2006:
Enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) får en utlänning utvisas ur Sverige, om han döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utlänningen får dock enbart utvisas om han döms till svårare straff än böter och gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att han kan antas komma att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.
I målet har framkommit att O.K. är medborgare i Slovakien, vilket ingår i den Europeiska Unionen (EU). När det gäller medborgare i ett EU-land följer att begränsningar i den fria rörligheten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar får göras av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa, vilket följer av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG. Av artikel 27.2 framgår dock att en förutsättning för detta, utöver överensstämmelse med proportionalitetsprincipen, är att den berörda personens personliga beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Vidare framgår att motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn inte skall accepteras. I artikel 28, som reglerar skydd mot utvisning, anges att beslut om utvisning av unionsmedborgare, oavsett medborgarskap, inte får beslutas om personen i fråga har s.k. permanent uppehållsrätt på dess territorium, utom i de fall det föreligger ett allvarligt hot mot allmän ordning och säkerhet. Direktivet är även tillämpligt i förhållande till de EES-medborgare som inte är unionsmedborgare (se prop. 2005/06:77 s. 39 f).
Av rättsfallet Donatella Calfa, EG-domstolens dom den 19 januari 1999 i mål C 348-96, vilket behandlade direktivet 64/221/EEG, som upphävts genom det nu aktuella direktivet, framgår att undantaget avseende allmän ordning, liksom alla avvikelser från en grundläggande princip i fördraget, skall tolkas restriktivt.
Direktivet har sedan den 30 april 2006 implementerats i utlänningslagen. Vid implementeringen har bl.a. begreppen uppehållsrätt respektive permanent uppehållsrätt införts i lagstiftningen. Rätten utgör en självständig rätt att vistas i Sverige och innebär ett utökat skydd mot avvisning och utvisning (se prop. 2005/06:77 s. 1). När det gäller lagtextens utformning är skyddet mer långtgående när det gäller personer med permanent uppehållsrätt.
Enligt 3 a kap. 3 § nämnda lag har en EES-medborgare uppehållsrätt bl.a. om han har kommit till Sverige för att söka arbete och har en verklig möjlighet att få en anställning. Av de uppgifter som O.K. lämnat får anses att han innehar sådan rätt. För att inneha permanent uppehållsrätt krävs enligt 3 a kap. 6 § nämnda lag att en EES-medborgare vistats lagligt i Sverige utan avbrott i minst fem år, ett krav O.K. inte kan anses uppfylla.
Av 8 kap. 12 § utlänningslagen framgår att det krävs synnerliga skäl för att utvisa en person med permanent uppehållsrätt på grund av brott. Ändringen har införts med stöd av artikel 28 i nämnda direktiv. När det gäller EES-medborgare med uppehållsrätt, har någon ändring i lagen med utgångspunkt från direktivet inte införts. I förarbetena motiveras detta med att 8 kap. 8 § utlänningslagen anses förenlig med artikel 27 i rörlighetsdirektivet, eftersom det är utlänningens eget beteende och inte allmänpreventiva hänsyn som ligger till grund för beslutet. Vidare anges att, eftersom det anges att utvisning ”får” ske, domstolen alltid bör ha möjlighet att ta detta i beaktande (se prop. 2005/06:77 s. 77 f).
Med hänsyn till att artikel 27 i rörlighetsdirektivet innehåller allmänna principer för begränsning av rörligheten med hänsyn till allmän ordning och säkerhet anser hovrätten att man vid prövning enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen, trots att någon uttrycklig begränsning för utvisning av EES-medborgare med uppehållsrätt på grund av brott inte införts i den svenska lagstiftningen, bör beakta direktivet.
O.K. har gjort sig skyldig till fem tillgreppsbrott (ett tillgrepp av fortskaffningsmedel, ett försök till sådant brott, två snatterier och en stöld, strax ovanför snatterigränsen) under cirka ett års tid och därtill en olovlig körning. Därutöver har han inom samma tidsrymd erhållit en åtalsunderlåtelse för snatteri. Av hans uppgifter har framkommit att han har viss anknytning till Sverige genom sina släktingar. Även om det föreligger viss risk för fortsatt brottslighet kan hans beteende, enligt hovrättens bedömning, inte anses utgöra ett sådant verkligt och tillräckligt allvarligt hot mot samhället att utvisning bör ske. Åklagarens yrkande om utvisning skall därför ogillas.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten upphäver tingsrättens beslut om utvisning.
Hovrättens dom meddelad: den 24 maj 2006.
Mål nr: B 2390-06.
Lagrum: 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716); Artiklarna 27 och 28 i Europarådets och parlamentets direktiv 200438/EG.
Litteratur: Prop. 2005/06:77 s. 1, s. 39 f.