RH 2009:29

Domskäl

Tingsrätten (rådmannen Kenneth Ström samt nämndemännen Linnéa Sandh, Per-Henrik Berg och Krister Karlsson) anförde i dom den 23 maj 2007 följande:

DOMSKÄL

Bakgrund

Studsvik AB noterades på Stockholmsbörsen i maj 2001 och har sedan 1940-talet bedrivit verksamhet med anknytning till kärnkraft, idag med säte i Nyköping. Koncernens operativa verksamhet utförs huvudsakligen i dotterbolag till Studsvik. Verkställande direktör och koncernchef är sedan 2005 M.G. Inom ett av Studsviks affärsområden sysslar bolaget med att avveckla uttjänta kärnkraftverk och vissa radioaktiva komponenter av sådana anläggningar. Studsvik omsätter 1,2 miljarder kronor per år varav ungefär en halv miljard kronor hänför sig till nämnda affärsområde. Den i målet aktuella teknik som Studsvik utvecklat för att behandla de radioaktiva komponenterna - i detta fall ånggeneratorer - går ut på att blästra bort radioaktiviteten, skära upp generatorerna och smälta ned metallen varvid det radioaktiva materialet kan samlas upp för slutförvaring.

Den 21 augusti 2006 hölls styrelsesammanträde i Studsvik. Av protokollet framgår under rubriken "lägesrapporter" att M.G. som, andra punkt av åtta, gav styrelsen följande information: "Muntlig accept av offerten att behandla fyra ånggeneratorer från Stade, ca 43 miljoner kronor". En av de overheadbilder som M.G. visade under föredragningen innehåller i stort sett likalydande information.

H.J. deltog vid styrelsemötet och fick den aktuella informationen. Den 23 augusti 2006 köpte H.J. 1 000 aktier i Studsvik på Stockholmsbörsen vilket han anmälde till Finansinspektionen i enlighet med gällande föreskrifter. Omsättningen i aktien var den dagen 53 150 aktier och kursen stängde på 190 kr 50 öre. Av dessa förvärvades 50 000 aktier av två andra styrelseledamöter i Studsvik AB. Klockan 08.29 den 24 augusti 2006 gick Studsvik AB ut med ett pressmeddelande där bl.a. följande stod att läsa.

Studsvik har tillsammans med sin tyska partner GNS erhållit en strategisk order från EON i Tyskland. Ordern avser behandling och återvinningen av metallen i fyra ånggeneratorer från kärnkraftverket Stade som är under avveckling.

Detta är den första kommersiella ordern där Studsviks metod för behandling av stora komponenter tillämpas. Var och en av generatorerna väger 160 ton och kommer under 2008 att behandlas i Studsviks svenska anläggning.

"Det här är ett fint kvitto på Studsviks innovationshöjd, kostnadseffektivitet och säkerhetsnivå och befäster av ledande position inom behandling och återvinning av stora komponenter" säger Studsviks koncernchef MG.

Studsviks unika metod för behandling av stora komponenter har utvecklats under 2004 - 2006 i samarbete med Ringhals kärnkraftverk.

Det finns idag flera hundra utrangerade ånggeneratorer och liknande komponenter som lagras tillfälligt vid kärnkraftverk runt om i världen i väntan på att de kan tas omhand på lämpligt sätt. Studsviks koncept har utvecklats för att möta detta behov.

Under den 24 augusti 2006 steg aktien i Studsvik AB med 6 kr 50 öre och stängde sålunda på en kurs av 196 kr.

Den tilltalades berättelse

H.J. har utöver vad som antecknats ovan under rubriken Bakgrund sammanfattningsvis anfört följande.

Han är civilingenjör och har den största delen av sitt yrkesverksamma liv arbetat inom Vattenfall med att projektera, bygga och driva kärnkraftverk. Efter börsens fall, i mitten av juli 2006, ville han köpa tillbaka den post om 1000 aktier som han haft sedan tidigare men sålde på hösten 2005 när börsen enligt hans bedömning var på väg mot en kulmen. Som insider var han emellertid tvungen att vänta med att handla tills styrelsen lämnat en kvartalsrapport. En sådan kvartalsrapport lämnades den 14 augusti 2006 vilket innebar att han hade på sig till den 14 september 2006 att handla.

Styrelsemötet den 21 augusti 2006 pågick mellan kl. 10.00 och i vart fall kl. 15.00 och innehöll framför allt en lång diskussion om budgetförutsättningarna för 2007 med anledning av Studsviks negativa rapport av den 14 augusti 2006. Den i målet aktuella informationen gällde att ett av dotterbolagen hade fått ett besked från Studsviks representant i Tyskland att det kunde bli en order från ett av kraftbolagen i Tyskland avseende bearbetning av fyra ånggeneratorer från kärnkraftverket "Stade". Informationen innebar inte att Studsvik hade erhållit en bindande order utan istället att en principöverenskommelse hade träffats mellan två tyska bolag varav det ena var Studsviks slutkund, EON, och det andra var Studsviks icke exklusiva samarbetspartner, GNS. Hans erfarenheter av dylika affärer som sker i många led är att de kan dra ut på tiden och att de många gånger aldrig blir av. Ett av skälen till denna osäkerhet är generellt att kunden inte är pressad att agera. Ett kärnkraftverk kan lika gärna lagra uttjänta komponenter till dess det finns ett prisvärt sätt att avveckla dem.

Sammantaget uppfattade han inte informationen om ånggeneratorerna som vare sig ovanlig eller av väsentlig betydelse för verksamheten. Styrelsen får varje styrelsemöte en mängd uppgifter från dotterbolagen genom M.G:s lägesrapportering. Informationen föranledde inte heller några vidare diskussioner eller frågor i styrelsen utan passerade som en mycket kort informationspunkt. Detta skall ses mot bakgrund av att styrelseledamöterna bara kan handla i Studsviksaktien under trettio dagar efter färsk kvartalsrapport vilket följer av villkor i börsavtalet och också genom bolagets interna policy. En sådan kvartalsrapport hade lämnats den 14 augusti 2006. När det under sådana perioder - där det varit tillåtet att handla i Studsviksaktien - ändå har funnits tvivel om lämpligheten för styrelsens ledamöter att handla, på grund av någon annan kurspåverkande händelse, har frågan vid flera tillfällen tidigare diskuterats på mötet. Någon sådan diskussion fördes inte i förevarande fall.

Ett bindande avtal angående de aktuella fyra ånggeneratorerna träffades den 23 augusti 2006 på kvällen. När han fick pressmeddelandet dagen efter reagerade han inte särskilt mycket på innehållet eftersom han inte uppfattade att han haft någon insiderinformation. Det var inte storleken på ordern som föranledde pressmeddelandet utan det faktum att det var den första ordern på ett nytt område. Dessutom avsåg ordern arbete som skulle utföras under förmodligen två år med början 2008, sålunda till ett värde av 3 - 4 procent av årsomsättningen inom affärsområdet. Det var först när han kontaktades av Ekobrottsmyndigheten som han förstod att något var fel. Han ringde till styrelseordföranden och fick klart för sig att denne och andra i styrelsen hade köpt betydligt större poster och i samband med detta fört diskussioner med finansinspektionen vilket förmodligen var skälet till att han hade blivit kontaktad.

Den påverkan på Studsviksaktien som skedde efter pressmeddelandet kan lika gärna vara ett utslag av naturliga rörelser i kursen eller en följd att det skedde förhållandevis omfattande handel i aktien dessförinnan. Studsvik är inte en aktie som det bedrivs särskilt mycket handel i vilket innebär att aktiekursen varierar. Det finns exempel på att Studsviksaktien, på grund av omfattande handel, gått upp 30 kronor ena dagen för att dagen därpå gå ned med samma belopp. Under exempelvis de 30 dagar som redovisas i det av åklagaren åberopade förundersökningsmaterialet kan man se hur kursen på Studsviksaktien varierade mellan 228 kronor och 190 kronor.

I målet hördes på H.J:s begäran vittnena M.G. och J.E. Åklagaren åberopade skriftlig bevisning.

Tingsrättens bedömning

Bara den som fått och utnyttjat "insiderinformation" kan dömas till ansvar för något av insiderbrotten. Insiderinformation är information om en icke offentliggjord eller inte allmänt känd omständighet som är ägnad att väsentligt påverka priset på finansiella instrument - i detta fall Studsviksaktien. Det saknar betydelse om och hur mycket aktiekursen i verkligheten förändras när informationen nått marknaden - det räcker med att sådan information typiskt sett är väsentligt kurspåverkande.

Åklagaren har påstått att informationen om behandling av de fyra tyska ånggeneratorerna som H.J. fick på styrelsemötet har varit ägnad att väsentligt påverka kursen på Studsviksaktien. Som stöd för påståendet har åklagaren pekat på hur aktiekursen gick upp när pressmeddelandet nådde marknaden. H.J. har emellertid berättat att informationen som han fick på styrelsemötet var osäker beträffande ordern och att ett bindande avtal träffades först den 23 augusti 2006 på kvällen vilket föranledde pressmeddelandet. Uppgiften har omvittnats av både M.G. och J.E. och vinner stöd av utredningen i övrigt. Tingsrätten lägger därför dessa omständigheter till grund för sin bedömning. Det är sålunda visat att den information H.J. hade när han köpte aktierna var den spekulation om ordern som fanns före det att Studsvik träffat ett bindande avtal avseende ordern. Frågan som tingsrätten därefter har att pröva är om den spekulativa information om ordern som M.G. lämnade på styrelsemötet är insiderinformation - dvs. en sådan information som erfarenhetsmässigt får anses ha en väsentligt kurspåverkande effekt då den offentliggörs.

Spekulativ information

Av de EG-direktiv som ligger bakom marknadsmissbrukslagen framgår att väsentlighetsrekvisitet kan anses vara uppfyllt när informationen skulle kunna förväntas utnyttjas av en förnuftig investerare som en del av grunden för hans eller hennes investeringsbeslut (se prop. 2004/05:142 s. 56). Informationen skall tydligt vara av en viss kvalité och substans för att föranleda investering enligt ovan. Det borde sålunda finnas en gräns för när informationen är så osäker och spekulativ att bara den mindre förnuftige investeraren - åtminstone inte den förnuftige investeraren - är beredd att grunda sitt aktieköp på den. När den gränsen har passerats kan informationen inte längre anses vara ägnad att väsentligt påverka priset på aktien och utgör därmed ingen insiderinformation. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att ju osäkrare och mer spekulativ information om en kommande affär är desto mindre betydelse får den för marknadens bedömning av bolaget visavi aktiekursen. Marknadens reaktion på spekulationer är också beroende av det förväntade värdet på den osäkra affären (jfr Samuelsson m.fl., Lagen om marknadsmissbruk och lagen om anmälningsskyldighet - En kommentar, 2005, s. 193). Information som bara antydningsvis indikerar exempelvis ett uppköp av en stor konkurrent kan ha en stor kurspåverkande effekt, medan säker information om en klar order inom bolagets normala verksamhetsområde motsvarande ett genomsnittligt värde inte påverkar kursen alls. Frågan är sålunda om en förnuftig investerare skulle kunna förväntas ha utnyttjat den information som lämnades på styrelsemötet den 21 augusti 2006 som en del av grunden för hans eller hennes investeringsbeslut i Studsviksaktien med hänsyn till dels graden av spekulation och dels värdet av den då eventuella affären för Studsvik.

När det gäller frågan om värdet för Studsvik av att få ordern om behandling av ånggeneratorerna har både åklagaren och H.J. satt kontraktssumman - 43 miljoner kronor - i relation till Studsviks årsomsättning respektive årsomsättningen för verksamheten inom det aktuella affärsområdet. M.G. har i vittnesförhör betonat att ordern framför allt var strategiskt viktig. Behandling av ånggeneratorer har varit ett viktigt utvecklingsprojekt för Studsvik. Bolaget hade tidigare lyckats behandla en ånggenerator från Ringhals och hade därmed en första referens. Stade hade, liksom andra kraftbolag, funnits med som observatör. Studsvik ville med pressmeddelandet visa alla potentiella kunder - de som hade varit med och observerat hanteringen av Ringhals uttjänta ånggenerator - att en utländsk kund nu trodde på Studsviks teknik och var beredda att lägga en order. M.G. har vidare uppgett att "strategisk" i detta sammanhang också betyder att det är en signal om att en stor kund tror på den teknik Studsvik lagt mycket tid och pengar på att utveckla. Att kommunicera denna information var enligt M.G. viktigt för Studsvik i syfte att locka fler kunder att köpa den aktuella tjänsten. I ljuset av detta tycks kontraktssummans storlek vara av begränsad betydelse. Värdet för Studsvik måste framför allt ha varit att bolaget i och med ordern kunde ge markanden besked om att utvecklingen av den aktuella tekniken i och med ordern var redo att exploateras kommersiellt.

Värdet av ordern sett mot denna bakgrund får anses vara av större betydelse för Studsvik än vad en order av samma omfattning hade varit inom ett redan etablerat affärsområde.

När det gäller graden av spekulation i den information som H.J. fick på styrelsemötet har han berättat att det vid den tidpunkten fanns en reell risk för att affären inte skulle bli av eller i vart fall dra ut väsentligt på tiden. Dessutom gällde den muntliga accepten enbart en principöverenskommelse mellan två tyska bolag om att Stades ånggeneratorer skulle behandlas men inte huruvida Studsvik skulle få utföra arbetet. Det fanns vid sidan om Studsvik fortfarande åtminstone en konkurrent om uppdraget. M.G. har i vittnesförhör uppgett att det vid tidpunkten för styrelsemötet kvartstod slutförhandlingar om villkor och också tillstånd. Enligt M.G. fanns det tre konkurrenter varav en utgjorde en reell utmaning sedan detta bolag tidigare hade fått ett avvecklingsuppdrag avseende radioaktiva ånggeneratorer från kärnkraftverket Obrigheim i Tyskland. Han kände sig emellertid relativt säker på att Studsvik skulle få ordern avseende Stades ånggeneratorer dock med förbehållet att det kunde dra ut på tiden och rinna ut i sanden. De stora kraftbolagen har långa beslutsprocesser. Dessutom är denna typ av tjänster av den karaktär att kunden inte behöver dem vid någon viss föreskriven tid. Kärnkraftverken har radioaktiva komponenter lagrade och kan göra sig av med dem när deras budget tillåter och det är lämpligt av andra skäl. En faktor som ofta leder till förseningar är den mängd tillstånd som krävs för att få föra ut det radioaktiva materialet ur landet och transportera det vidare. M.G. hade gett det aktuella dotterbolaget mandat att ge budgetofferter till GNS för vidarebefordran till EON. Det pågick en förhandling utifrån den ram han gett. Det faktum att det blev en affär så snabbt efter styrelsemötet kom som en överraskning för honom. Hade han vetat det så hade detta meddelats på mötet. J.E. har i vittnesförhör berättat att han vid styrelsemötet kände till att det i nära tid, förmodligen i samma vecka, skulle vara diskussioner mellan GNS och Studsvik. Dock ej slutförhandlingar. Det fanns en annan konkurrent och det var vid styrelsemötet inte självklart att ordern skulle gå till Studsvik. Under polisförhör har han emellertid sagt att "det skulle mycket till för att ordern inte skulle gå till Studsvik". Den största risken var inte att ordern skulle gå till konkurrenten utan att det skulle dröja innan ett bindande avtal var för handen med risk att det inte blev någon order alls.

Vad som trots allt talar för att informationen på styrelsemötet kan antas ha inneburit en hög grad av tillförlitlig är det faktum att det bindande avtalet ingicks bara några dagar efter det att informationen lämnades och att uppdragets verkliga omfattning och pris sammanföll med vad som framgick av informationen. Med tanke på de osäkra faktorer som omger en affär av förevarande slag förefaller det osannolikt att framförallt kontraktssumman skulle sammanfalla med det slutförhandlade avtalet om inte affären var näst intill färdig. Dock talar det sätt på vilket informationen lades fram och togs emot på styrelsemötet för att styrelsen och koncernledningen inte uppfattade att affären var tillräckligt klar. M.G. har i vittnesförhör, samstämmigt med vad J.E. berättat, uppgivit att han föredrog lägesrapporten under ungefär 15 till 20 minuter av det mer än 3 timmar långa mötet. Han hade 16 overheadbilder med olika aktuella frågor varav en avsåg den eventuella ordern. Han hade hämtat informationen ur dotterbolaget Studsvik Nuclears rapport och uppehöll sig mycket kort tid vid punkten om ånggeneratorerna och det uppkom inga efterföljande kommentarer eller frågor.

Sammanfattning

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att affären avseende behandling av de fyra ånggeneratorerna har varit av annan och på lång sikt större betydelse för Studsvik än vad en order om 43 miljoner kronor hade varit inom något av bolagets etablerade verksamhetsområden. Om den aktuella ordern skulle medföra någon direkt vinst eller bara innebära en dyrbar biljett för att komma in på en ny marknad är dock ovisst.

Det finns mot bakgrund av vad som ovan angetts ingen anledning att ifrågasätta H.J:s uppgifter om att den information som han fick vid styrelsemötet om affären var osäker och i viss mån spekulativ. Detta styrks av vad M.G. och J.E. uppgett i vittnesförhör samt av den undanskymda plats som informationen ostridigt hade på mötet i jämförelse med de åtgärder som bolaget vidtog när bindande avtal ingåtts och pressmeddelandet skickades ut.

Med beaktande av informationens osäkra karaktär sammanvägt med orderns betydelse för Studsvik - sett mot bakgrund av bolagets verksamhet i stort - finner tingsrätten att informationen inte varit ägnad att väsentligt påverka priset på Studsviksaktien. H.J. har i konsekvens därmed varken fått eller utnyttjat insiderinformation. Åtalet mot H.J. skall därför ogillas.

Som en följd av utgången i ansvarsfrågan skall yrkandet om förverkande ogillas.

DOMSLUT

Åtalet ogillas.

Yrkandet om förverkande ogillas.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hans Frennered, hovrättsrådet Helena Åhlén och hovrättsassessorn Per Nordén, referent, samt nämndemännen Lennart Nilsson och Maj-Lis Mårtensson) anförde i dom den 20 februari 2008 bl.a. följande.

DOMSKÄL

H.J. har hörts på nytt och lämnat väsentligen samma uppgifter som har antecknats i tingsrättens dom. På begäran av åklagaren har vittnesförhör hållits med A.A. Ljudupptagningarna av förhören i tingsrätten med J.E. och M.G. har spelats upp. Skriftlig bevisning har åberopats.

A.A. har uppgett följande. Han har varit assessor vid Svea hovrätt och har därefter arbetat på Finansdepartementet, Svenska bankföreningen, SEB och Finansinspektionen. Han är sedan år 2001 anställd vid Stockholmsbörsen och är ansvarig för dess noterings- och övervakningsenhet. Enheten följer kontinuerligt handeln i detalj med hjälp av datorsystemet SMART och övervakar att de noterade bolagen följer reglerna i bland annat noteringsavtalen. Det hör till hans dagliga verksamhet att bedöma vad som kan vara kurspåverkande information. Redan det förhållandet att förhandlingar pågår i ett bolag om en affär som går utöver det vanliga är sådan information som kan vara kurspåverkande insiderinformation och detta även om bolagets skyldighet att underrätta marknaden inte uppkommer förrän affären är i hamn. Formuleringen "muntlig accept" som förekommer i det i målet aktuella sammanträdesprotokollet ger honom intrycket av att affären i stort sett är i hamn.

Den avgörande frågan i målet är om den information som H.J. tog del av vid styrelsesammanträdet den 21 augusti 2006 var sådan att den var "ägnad att väsentligt påverka priset" på aktier i Studsvik AB; se 1 § 1 lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Bedömningen av om en viss omständighet är sådan att den erfarenhetsmässigt har en väsentlig påverkan på en akties pris skall göras på grundval av de förhållanden som råder vid tiden för handlingen, i detta fall vid tiden för H.J:s köp av aktier i Studsvik AB.

Av M.G:s uppgifter och av innehållet i pressmeddelandet den 24 augusti 2006 framgår att bolaget ansåg att fråga var om en strategiskt viktig order som befäste bolagets ledande position på ett visst marknadsområde och att det på marknaden fanns ett betydande behov av den bolagets produkt som ordern avsåg. Att det var en strategiskt viktig order har bekräftats även av H.J. Med hänsyn till värdet för bolaget av den aktuella ordern och marknadens potentiella efterfrågan framstår det som uppenbart att eventuell information om att en dylik order var nära förestående är att betrakta som väsentligt kurspåverkande information.

Frågan är då om H.J. på grund av den information som lämnades vid styrelsemötet kunde förvänta sig att ordern skulle vinnas eller om detta var osäkert fram till kvällen den 23 augusti 2006. Såväl formuleringen "muntlig accept" i sammanträdesprotokollet som formuleringarna i dotterbolaget Studsvik Nuclear Aktiebolags rapport den 15 augusti 2006 "Verbal order" och "Expected formally in August" talar för långt gångna avtalsförhandlingar, något som också bekräftas av tidpunkten för det bindande avtalet. Av de uppgifter M.G. och J.E. har lämnat framgår att de var tämligen säkra på att Studsvik AB skulle vinna ordern. H.J. har också vidgått att det var osannolikt att ordern skulle gå till någon annan. Eftersom bindande avtal ingicks redan två dagar efter mötet talar även de samstämmiga uppgifter som styrelseledamöterna har lämnat - om att dylika förhandlingar av olika skäl inte sällan kunde dra ut på tiden - för att ordern vid tiden för styrelsesammanträdet praktiskt taget var säkrad. Av den SMART-grafik som åklagaren har åberopat framgår att handeln med aktier i Studsvik AB dagen före pressmeddelandet var obetydligt mindre än den omfattande handel som ägde rum den dag som pressmeddelandet publicerades; anmärkningsvärt är att förstnämnda handel, vilken sammanträffade med dagen för det bindande avtalet, till uteslutande del bestod av de tre styrelseledamöternas köp.

Vid en sammantagen bedömning av det som har framkommit i målet anser hovrätten att det är utrett att den information som vid styrelsemötet den 21 augusti 2006 lämnades om att Studsvik AB hade erhållit en muntlig accept av en order värd ca 43 miljoner kr var ägnad att väsentligt påverka priset på aktien i Studsvik AB, dvs. att den utgjort insiderinformation i den mening som avses i 1 § 1 lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.

Med hänsyn till H.J:s mångåriga erfarenhet av styrelsearbete i Studsvik AB - erfarenheter som, enligt vad han själv uppgett, hade gjort honom "väl förtrogen" med bland annat de regler som gäller för insiderinformation - finner hovrätten att H.J. genom att den 23 augusti 2006, trots det handelsförbud som då gällde för honom, köpa 1 000 aktier i Studsvik AB har gjort sig skyldig till uppsåtligt insiderbrott i enlighet med åtalet.

Det saknas särskild anledning att befara att H.J. kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden kan därför stanna vid villkorlig dom i förening med dagsböter. Bland annat på grund av köpets förhållandevis blygsamma omfattning kan antalet dagsböter sättas lägre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Enligt 15 § lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument skall utbyte av insiderbrott förverkas om det inte är uppenbart oskäligt. Vinningen av H.J:s brott skall beräknas på det sätt åklagaren har angett i stämningsansökan. Det är således utan betydelse om H.J. behöll aktierna eller till vilket pris han sedermera kan ha avyttrat dem. Enligt H.J. skall vid beräkningen av det utbyte han haft av aktieaffären hänsyn tas till hans kostnader för mäklararvode om 500 kr, något som åklagaren förklarat sig inte ha någon invändning mot. Utbytet av brottet uppgår därmed till 6 000 kr. Att förverka detta belopp kan inte anses vara uppenbart oskäligt.

DOMSLUT

Med ändring av tingsrättens dom dömer hovrätten H.J. enligt 2 § första stycket lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument för insiderbrott till villkorlig dom och dagsböter 60 å 600 kr.

H.J. skall som förverkat värde av vinning på aktieaffären betala 6 000 kr till staten.

Hovrättens dom meddelad: den 20 februari 2008.

Mål nr: B 2944-06.

Lagrum: 1 § 1 och 2 § första stycket lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument.

Litteratur: Prop. 2004/05:142 s. 56; Samuelsson m.fl. Lagen om marknadsmissbruk och lagen om anmälningsskyldighet, En kommentar, Stockholm 2005, s. 193.