RH 2009:97

Brott: Våldtäkt och grov kvinnofridskränkning

Påföljd: Fängelse 3 år

Utvisning: 10 år (tingsrätten: ej utvisning)

Enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen (2005:716) får en utlänning utvisas ur Sverige, om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En utlänning får dock utvisas endast om han eller hon döms till svårare påföljd än böter och om gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet eller om brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 8 kap. 8 § utlänningslagen, ska den enligt 11 § i samma kapitel ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta (1) utlänningens levnadsomständigheter, (2) om utlänningen har barn i Sverige och, om så är fallet, barnets behov av kontakt med utlänningen, hur kontakten har varit och hur den skulle påverkas av att utlänningen utvisas, (3) utlänningens övriga familjeförhållanden och (4) hur länge utlänningen har vistats i Sverige.

G (medborgare i upphört land) döms nu för bl.a. tre fall av våldtäkt. Brotten är så allvarliga att det redan av detta skäl finns förutsättningar för utvisning. De brott han döms för har vidare begåtts upprepat under en tidsrymd om drygt ett år varför det kan antas att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet. Det finns därför även på denna grund förutsättningar för utvisning.

Beträffande G:s anknytning till det svenska samhället kan konstateras att den för närvarande består i att han har en son i Sverige.

Hänsynen till G:s son skulle kunna tala för att han inte ska utvisas. Principen i FN:s barnkonvention om barnets bästa ska gälla när utlänningslagen tillämpas i fall som rör barn. Detta innebär emellertid inte att barnets bästa alltid kan vara utslagsgivande när andra intressen kolliderar med barnets intressen, men barnets bästa ska alltid beaktas, utredas och redovisas (prop. 2003/04:113 s. 8).

Av utredningen i målet har framgått att sonen, som är född i augusti 2007, under sitt första levnadsår har levt tillsammans med G och således byggt upp en vardagsrelation till denne. G:s son har liksom andra barn ett behov av en, efter förutsättningarna, välfungerande relation till sin far. Det finns därför skäl att tro att ett förbud för L att återvända till Sverige skulle försämra kontakten mellan G och hans son. Hänsynen till barnets bästa talar därför mot ett beslut om utvisning.

Mot barnets intresse ska ställas den brottslighet som G nu döms för. Det finns ett starkt samhällsintresse av att L förhindras att begå nya brott i Sverige. Vid denna avvägning finner hovrätten att detta – motstående – intresse väger tyngre än barnets behov. Åklagarens utvisningsyrkande ska därför bifallas. Förbudet för G att återvända till Sverige ska begränsas till att gälla under tio år.